Livskvalitet

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

Unna dig själv lite mer, inte mindre

När livet rusar på och vi är stressade och pressade och vi har så fullt upp att göra att vi måste hoppa över vissa saker på vår evighetslånga att-göra-lista, är det inte helt ovanligt att vi hoppar över oss själva. Att det blir våra egna behov som får stryka på foten. Att det blir våra egna önskningar och förhoppningar som får stå tillbaka. Och att det blir just vår så välbehövliga och välförtjänta och hett efterlängtade egentid som försvinner.
Alla andras behov kommer förstås först.

Vi tror att det måste vara så. Vi har fått lära oss att det ska vara så och att det borde vara så.
Att vi är egoistiska och själviska knölar om vi inte bryr oss om alla andra först och främst.
Sedan, om det finns tid och kraft och ork över, då kan vi få ägna lite tid åt oss själva.
Men problemet är bara att det alldeles för sällan blir någon tid över. Och om det blir det så har ändå ofta kraften tagit slut när vi väl kan sätta oss ner vid slutet på dagen. Så vi skjuter upp det. Igen och igen och igen. Till en annan dag, när vi har tid. Till någon annan gång, när vi orkar.
När vi inte har fullt så mycket att göra. När livet är lite lugnare.
Och så går dagarna. En efter en.
Utan att vi hinner med oss själva.

Och ju mer vi skjuter upp våra egna behov, ju mer vi ignorerar våra egna önskningar och vårt eget välbefinnande, ju mer vi lämnar oss själva i sticket, desto mer tappar vi kontakten med vilka vi är. Vi glömmer bort vad vi egentligen tycker är roligt, vad vi njuter av, vad vi skulle älska att göra.
Och till slut vet vi inte längre vad vi vill eller behöver så vi hamnar i en ond cirkel och börjar göra ännu mer saker för andras skull.

Men vi förtjänar bättre. Vi är ändå det värdefullaste vi har.
Utan oss själva har vi ingenting.
Och ju bättre vi mår, ju mer tillfredsställda vi är, ju bättre vi lär känna oss själva, desto lättare har vi att orka med livet och allt som händer och sker och kunna finnas till för andra. Att ha energi nog att hjälpa andra.
Vi måste bara lära oss att börja i rätt ände. Sluta sätta oss själva sist. Se till att vi är med på vår egen prioriteringslista.

Vi kanske ska stanna upp för ett ögonblick.
Just här och nu. Idag.
Vi kanske inte ska skjuta upp det längre.

Vi kanske ska unna oss lite mer. Se till att vi får plats i våra egna liv. Att vi får tillräckligt med utrymme och andrum och plats att växa. Att vi har tillräckligt med tid så vi hinner med oss själva, att vi hinner reflektera, fundera, prioritera och att vi har tid till att bara njuta av livet.

Vi behöver ta hand om oss själva också. Se till att vi  mår bra. Att vi får det vi behöver.
Och när vi mår bra, när vi tar oss tid att fylla våra egna behov och för in lite mer skratt och närvaro och kärlek i våra liv, får vi plötsligt en massa energi över.
Och livet blir lite lättare att hantera.

Så när livet känns stressigt och tungt och ohanterligt, glöm inte bort dig själv.
Se till att du får det du behöver, att du tar dig tid till dig själv och vad du behöver för att må så bra du kan.
Unna dig själv lite mer, inte mindre.
Vi behöver vara lite mer rädda om oss själva.

Inta tronen i ditt eget kungarike

                                                                     *bild från morgueFile.com
Vi vet men vi glömmer bort.
Vi hör budskapen men vi låtsas att vi inte hör och vi låtsas att vi inte förstår.
Vi skulle kunna och vi skulle förmodligen dessutom må alldeles underbart bra av det men vi låter bli.
Vi har kunskapen och informationen men vi har inte alltid viljan eller lusten eller orken. 
Vi har förmågan och möjligheterna men vi väljer ändå ofta att titta bort. 
Vi riktar hellre blicken alldeles vid sidan av eller strax nedanför eller högt, högt över den plats där vi vet att sanningen bor. 


Vi vet mycket väl vad som skulle få oss att må lite bättre.
Vi vet vad våra kroppar behöver för att orka med och hålla sig friska.
Vad våra hjärtan mår bra av och vad de tar skada av.
Vad vi inte kan kompromissa med om vi vill må bra.
Vi vet att vi bör dricka lagom mycket vatten, vi vet vilken mat som är hälsosam för oss och vilken som inte är det. Vi vet att motion är bra och nödvändigt, att vi behöver frisk luft och tillräckligt med sömn och vila.
Men vi har inte alltid vårt eget bästa för ögonen.

Och därför struntar vi så många gånger i det allra viktigaste och dyrbaraste och finaste vi har i våra liv.
Vi struntar ofta helt och fullständigt i oss själva. 
Trots att vi vet att vårt liv skulle bli ganska så tomt och tyst och mörkt och innehållslöst utan oss.
Från det allra första andetaget har vi varit med. Och sett. Och hört. Och förstått. 
Vi har anat. Och vi har insett.
Att vi är en rätt så central person som trots allt är ganska viktig i vårt eget liv.
Även om vi försöker låtsas något annat.

Du är nämligen regissören och huvudpersonen och rollbesättaren i ditt eget liv.
Ingen annan kan ta din plats, någonsin, inte ens den mest välrenommerade stand-in kan komma i närheten av att vara du. Ingen annan.
Du är unik. Dyrbar. Älskad.
Och värdefull.

Du är starkare än vad du tror och än vad du kanske någonsin kommer att förstå.
Du har mer inom dig än vad du någonsin kunnat ana.
När du behöver det kommer du att upptäcka att du djupt där inom dig har mod som det tuffaste lejon.
Att du har styrkan att möta utmaningar du inte trodde att någon skulle kunna överleva.
Att du har förmågan att skapa, uppfinna, leda, producera och förverkliga saker du hade trott var helt utom räckhåll för dig. Du är full av dolda resurser och talanger och oupptäckta förmågor.

Du förtjänar det allra bästa. Det godaste. Det finaste.
Du förtjänar att njuta av livet och skratta och lyckas med allt du vill åstadkomma.

Och just därför.
Just därför ska du vara rädd om dig.
Ta hand om dig själv lite bättre.
Unna dig lite mer.

Det är dags inta tronen i ditt eget kungarike.

Stanna upp för ett ögonblick

                                                                                      * bild från morgueFile.com

Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och tar en paus ifrån det vi håller på med.
Tar oss tid att dra några riktigt djupa andetag. Andas ut. Släpper på kraven.
Unnar oss en stunds välförtjänt vila från allt runtomkring oss.

Smiter undan från sorlet som omger oss och uppsöker tystnaden.
Det kan räcka med några minuter.
Så att man hinner sträcka ut kroppen om man suttit stilla i samma läge en längre tid.
Hinner sätta sig ner och vila benen om man står och går hela dagarna.
Eller så att man kan ta sig en kopp kaffe och växla några ord med en kollega.
Eller hinna göra det där toabesöket man väntat med alldeles för länge för att man helt enkelt inte har haft tid.

Alldeles för ofta glömmer vi bort de små mikropauserna. Andhämtningspauserna.
De är mer värdefulla än man kanske tror.
Vi kan hämta kraft och ny energi även där.
De är minst lika viktiga som de längre rasterna, dessa minipauser.
Att vi verkligen tar oss tid till några minuters mikropaus då och då under dagens lopp är väl investerade minuter.
Det kan faktiskt göra en enorm skillnad.
Vi tror att vi måste vänta tills vi har tid att ta en lite längre paus.
Eller ännu hellre tills vi är helt färdiga med det vi håller på med.

Och så visar det sig att vi aldrig hinner ta den där pausen, för det dyker alltid upp någonting nytt.
Och sedan kommer ytterligare något i vår väg som vi bara måste ta itu med på en gång.
Sedan när dagen närmar sig sitt slut så är vi alldeles slutkörda. Orkar inte tänka klart.
Vi får huvudvärk. Vi blir stela i nacke och axlar. Blir irriterade och folkilskna.
Vi är helt enkelt jättetrötta.

Mikropauserna kan få oss att må lite bättre mitt i vår stressiga vardag.
Om vi bara kommer ihåg att ta dem. De kan fylla på vårt energiförråd.
Få oss att göra ett bättre jobb eftersom vi blir lite piggare efteråt.
Om vi kunde påminna oss om att inte låta det gå alltför många timmar innan vi tar en liten men ytterst medveten paus.
Om vi kunde unna oss att ta oss tid vid ett flertal tillfällen under vår dag och trycka på pausknappen.
Och helt enkelt stanna upp för ett ögonblick och hämta andan.
Om så bara för några minuter.

Så skulle vi kanske få en betydligt behagligare arbetsdag.
Och vi skulle hinna känna efter hur vi egentligen mår.
Och om vi behöver göra något åt det.

Alldeles vilse i hälsodjungeln

                                                                            * bild från morgueFile.com


Ibland blir det helt enkelt för mycket av det goda.
Världen och vår vardag fullkomligt svämmar över av goda råd och välmenande tips om det bästa sättet att leva, det bästa sättet att äta, det bästa sättet att träna, vad man bör dricka och vad man inte bör dricka, när man bör dricka, hur mycket man bör dricka...
Det är GI-metoder hit och Atkins-dieter dit och detox-helger och fruktdieter och jag vet inte allt. Varenda tidning skriver om det. På tv pratar de om det.
På lunchrasterna på jobbet diskuteras det.
Och alla har den rätta lösningen. Hur vi ska bli mer vältränade och må bättre. Hur vi ska bli piggare och fullkomligt stråla av hälsa. Hur vi ska nå målet. Med hjälp av den ena eller den andra eller varför inte den tredje metoden.
Vi får höra att just den här metoden är den rätta. Den enda. Iallafall idag.
Imorgon gäller nog troligtvis något annat och något helt nytt. Förstås.
Då kan det också visa sig att den första metoden inte alls var så hälsosam trots allt. Utan rent av skadlig. Hoppsan.

Jag kan bara inte tro att en enda väg är den rätta.
Jag tror att det är en lättköpt lösning för att vi ska slippa tänka själva.
Det kanske kan funka ett tag, eller till en viss del. Och det är ju bra på sitt sätt.
Men om man vill hitta ett sätt att leva så att man mår så bra som möjligt i vardagen, behöver man nog gå åt ett helt annat håll. Snegla inåt istället för på världen utanför.

Och jag tror att det är viktigt att hitta sin alldeles egna väg mitt i hälsodjungeln.
Trampa upp en egen stig mitt ibland alla snåren.
Men akta dig därinne i djungeln. För där är det lätt att gå vilse.
Speciellt när man lite rädd och osäker smyger runt där i vildmarken ensam.

Testa vad som funkar för dig och vad som inte gör det.
Det som är bra för någon mår någon annan inte alls bra av.
Välj den mat som du märker att du mår bra av och tycker är god.
Försöka hitta en träningsform som du trivs med och som du älskar.

Vi är alla olika, har olika behov och helt olika förutsättningar.
Det är svårt att tro att en metod, ett sätt att leva, skulle passa varenda en av oss.
Vi måste våga prova oss fram till det som får just oss att fungera som bäst.

Hitta en väg som känns inspirerande och kul. För det mesta iallafall.
Inte för någon annan.
Utan för dig.

Lyssna på vad du behöver för att må bra. Fråga dig själv vad du vill göra.
Och ta dig tid för att göra just det.
För du är värd att må bra.

Hela livet i din hand

                                                                                          * bild från morgueFile.com

Varje dag när du vaknar har du en möjlighet att göra ett val. Ett nytt val.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att den ska se ut.
Bara du.

Om du inte trivs med hur du lever ditt liv, välj igen. Gör något annat. Hitta på något, vad som helst.
Gå i en helt annan riktning, vänd tillbaka och börja om från början om du så vill, men stanna för allt i världen inte kvar där du är idag. Inte om du inte trivs.

För missnöje och besvikelse föder bitterhet och ilska. Och irritation.
Och en missljudande klagosång. Det kan leda till depression.
Smärta och spänningstillstånd och panikångest.

Och vad du än tänker och hur du än ser på dig själv och din betydelse här på jorden så påverkar du människorna runtomkring dig mer än du tror.
 
Det spelar faktiskt roll hur du mår. Att du hinner med det du vill hinna med.
Att du tar dig tid att göra de saker du älskar att göra.
Och att du tagit dig tid för att ta reda på vad du älskar att göra.
Att du har landat i dig själv och känner dig hemma där.
Livet är alldeles, alldeles för kort för att levas för alla andras skull.
Det måste levas för dig.

Du håller livet där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att det ska se ut.
Bara du.

Det spelar också roll hur du trivs med ditt liv.
Först och främst för din egen skull. Du förtjänar ett liv som du trivs med och som gör dig glad.     
Och det spelar även roll för alla de människor som lever och andas i din närhet.

Det är så viktigt att vi blir bättre på att ta hand om oss själva.
Tar hänsyn även till oss själva. Är rädda om oss. Ser till att vi mår bra.
Ingen kan göra det bättre än just vi.
Och ju bättre vi blir på att ta hand om oss själva, ju mindre behöver folk oroa sig för oss.
Vi blir inte så ilskna, krävande och hopplöst negativa.
Vi blir så mycket lättare att umgås med.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Bestäm dig för hur du vill att den ska se ut.
Och bered dig på att möta den.

Glöm inte bort dig själv

 * bild från morgueFile.com    

                                                                                                                      
Jag tror att vi alldeles för ofta gör saker för att vi måste och borde.
För att andra tycker att vi ska.
För att folk förväntar det av oss.

Jag vet att jag gör det.
På tok för ofta.

När det gäller de små och stora valen du står inför i livet, väljer du att göra det du verkligen vill och brinner för eller ger du efter för vad andra tycker och tänker eller vad normen säger?
Det krävs mod att gå sin egen väg.
Och det krävs att man tar sig tid att lyssna till sig själv, att man tar reda på vad man själv verkligen vill.
Det är inte alltid det lättaste.

Vissa val kan man kompromissa med förstås.
Men andra val kan få större och allvarligare konsekvenser. Det märks inte alltid direkt.
Det smyger sig på ens tillvaro. Sakta men säkert. Olusten. Irritationen. Det dåliga humöret.

Det är jätteviktigt att du inte glömmer bort dig själv mitt uppe i det du står i i livet
Ta dig tid varje dag att göra något du tycker om att göra. Bli lite modigare idag.
Ta hand om dig själv för du är det dyrbaraste du har.

Det kommer att få dig på betydligt bättre humör och ge dig den energi du behöver.

Egenvård

Tror vi har alldeles för dåliga kunskaper i egenvård i det här landet.
Vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva.

Tycker det är häpnadsväckande att så många yngre och fullt friska personer ringer ambulans och insisterar på att åka in akut pga vanlig maginfluensa.
Ja, man mår skitdåligt när man har maginfluensa.
Man får inte behålla någonting, det är fruktansvärt att kräkas och ha diarréer hela tiden.

Men det går över!
Och är man fullt frisk utan någon grundsjukdom i botten klarar man av en maginfluensa utan att uppsöka akuten. Och man mår oftast bättre av att hålla sig hemma och vila.
Istället för att åka in akut och riskera att sprida smittan vidare.
Ibland kan det få verkligt olyckliga konsekvenser tyvärr.

Det är viktigt att vi lär känna oss själva och våra krämpor.
Blir mer lyhörda för hur vi mår.
Använder vårt sunda förnuft.

Det kan bli lika fel åt andra hållet förstås.
Att man väntar alldeles för länge att åka in med allvarliga symtom som plötslig svaghet i ett ben eller en arm, plötsliga bröstsmärtor eller andningsbesvär, etc..

En svår balansgång förstås.

Men att bli mer lyhörda för hur vi mår tror jag är jätteviktigt.
Hur vi mår både fysiskt och psykiskt.
Och att vi tillåter oss att må dåligt ibland.
Vi har alla bra dagar och dåliga dagar.
Och det måste vara ok att inte alltid vara på topp.