Invigning av våren

                                                                        * bild från morgueFile.com


Jag är löjligt förtjust i att promenera omkring på Skansen, speciellt nu på vårkanten.
Trots att jag inte har några barn.
Ibland blir det tillsammans med en god vän och en välfylld picknickkorg.
Ibland blir det bara jag och de underbara djuren och solvärmen och möjligtvis någon enstaka annan besökare som jag stöter på då och då...

Det har blivit min alldeles egna vårtradition.
Majbrasor kan kvitta.
Jag behöver få se björnungar tulta omkring alldeles våryra i solen.
Höra fåglarna kvittra och nästan överösta folksorlet.
Se folk bli upprörda över att bli av med sin våffla när en fräck fågel norpar den från papptallriken nästan omedelbart efter det de har köpt den. Efter att ha stått länge, länge, länge i kö...

Jag har insett att det är lika bra att motstå våfflan.
Det är inte värt all den där kötiden.

Men jag måste se lappugglan.
Förra året besökte jag ett regnigt Skansen och fann mig stå under samma tak som en stor lappuggla.
Jag stod så nära att jag hade kunnat sträcka ut min hand och röra vid den.
Men jag vågade inte röra mig. Eller andas.
Inte för att jag var rädd för ugglan.
Utan för att jag ville att den stunden skulle vara för evigt.
Det var magiskt.

Och jag måste alltid in i stallet och insupa hästdoften.
Klappa de underbart söta shetlandsponnyerna. Som alltid får mig att minnas en barndom full av hästdrömmar, mockning, ryktning, utfodring och de tusentals gånger jag hamnade på backen på grund av en otroligt envis ponny...

Och förstås.
Alltid Skansenakvariet.
Jag måste se dessa fascinerande krokodiler.
Se om papegojan finns kvar och ropar goddag.
Ett år fick jag för mig att jag skulle bota min spindelfobi genom att hålla en stor fågelspindel i handen.
När det blev min tur att hålla i spindeln blev han tydligen sur.
Det blev jag vänligt upplyst om av killen som skötte hela spindelklappandet;
-Nu är han sur.
Inte direkt vad jag ville höra just då...
Spindeln hade tydligen bestämt sig för att han suttit i alldeles för många händer.
Just då, när den hamnade i min hand, hade den fått nog.
Så den sög sig kvar på något vis med sina otäcka fötter.
Alldeles för länge.

Och min spindelfobi tog ny fart.

Räven letar jag alltid efter men har sällan fått se den.
Har lyckats bättre ute i skogen.
Skogens konung måste föräras med en vårhälsning förstås.
Och uttrarna.

Dags för invigning av våren i helgen med andra ord.

Äntligen.

Dags för barfotaspring?

-vårfru? vaffra? våffla?

                                                                                               * bild från arla.se

Någon som har funderat på varför vi firar våffeldagen den tjugofemte mars egentligen?
Idag på jobbet funderades det och spekulerades rätt vilt.
Ingen av oss visste. Men det kom fram de mest osannolika och fantastiska teorier.
Vågar inte återge dem här...
Men tänkte att jag skulle kolla upp det av ren nyfikenhet.
Och det är helt underbart från början till slut.
Betydligt mer osannolikt än de flesta gissningar jag hörde idag.

Den här dagen, Marie bebådelsedag, eller i folkmun vårfrudagen, (Vår fru syftar då på Jungfru Maria), har firats i kristna länder sedan 600-talet, nio månader före jul för att högtidlighålla att Maria då fick veta att hon var havande med Jesus.
Den firades också här i Sverige för att markera vårens ankomst.
I västra Sverige har även Springa trana, en folklig vårsed då man sprang barfota runt stugan eller runt gödselhögarna i byn, förknippats med denna dag.
Genom att springa barfota som om det redan var varmt ute, hoppades man på att framkalla en tidig vår.
Den här barfotaspringningen ansågs vara mycket välgörande för fötterna, den sades bland annat hjälpa mot förkylning, skydda mot sår på fötterna under hela året, samt ormbett.
Tranans ankomst var ett viktigt vårtecken denna dag och därför klädde barnen ut sig till tranor kvällen innan och sprang runt och slängde tranbrev till varandra.

Kanske en tradition att återuppliva i våra dagar?
Allt som kan påskynda vårens ankomst är klart värt att prova.
Skulle dessutom vara helt obetalbart för att inte säga helt underbart att få se folk utklädda till tranor springa barfota här på Stockholms gator så här i slutet på mars.




-utklädda stockholmare som längtar efter våren?

                                                                                                      *bild från tetrix.se
                                                                                                                                  
Det är alltså en salig blandning av en havande jungfru, tranor, barfotaspring och - våfflor?

Att våfflorna kom in i bilden är tydligen ett resultat av att man helt enkelt hört fel.
Man har hört fel på vårfru och våfflor.
Och höra fel kan vi väl alla göra någon gång.
Fast i det här fallet måste väl ett flertal personer ha hört fel många gånger?

Jag är bara innerligt glad och tacksam att man inte trodde att man hörde tofflor istället.

Det är helt klart oerhört fascinerande och intressant med dessa traditioner vi har.
Tänk om man hade en tidsmaskin så man kunde åka tillbaka i tiden och se hur denna högtidsdag firats genom åren. Och kanske bevittna hur den första våfflan lagades till?

Källor: Nordiska Museet., svenska wikipedia, svensk uppslagsbok.se, learning4sharing.nu, påsksidan.se