Att få ihop livspusslet

                                                      *bild från morgueFile.com


Det är inte alltid helt enkelt att få ihop livets alla pusselbitar till en harmonisk och sammanhängande helhet.
Att lyckas pussla ihop våra liv till en helhet som vi förtjust kan nicka åt och som ger oss en känsla av förnöjsamhet och tillfredsställelse är en rejäl utmaning. Men får vi ihop bitarna så att vi kan ana hur helhetsbilden börjar skymta fram och ta form blir livet så mycket mer färgsprakande och skimrande och lockande. Och lockar fram vårt leende.


I många fall tar någon bit i våra liv alldeles för stor plats. Den fångar oss, engagerar oss, upptar all vår tid, slukar all vår energi, kräver all vår uppmärksamhet och sedan, alldeles försent, upptäcker vi att den enda pusselbiten har vuxit sig så stor att ett stort antal andra bitar i våra liv helt enkelt inte får plats längre.
Vi får inte ihop det. Vi snubblar och vi famlar oss fram genom vardagen och värjer oss mot alla dess krav för att sedan slutligen stupa och falla alldeles slutkörda och utpumpade över tröskeln hemma när vi äntligen är lediga.


I andra fall så glömmer vi bort eller så ignorerar vi helt enkelt en liten, till synes oviktig bit av våra liv för att få mer tid över till någonting annat. Men dessa eftersatta och bortglömda bitar kommer snart ikapp oss. Vissa saker kan vi helt enkelt inte strunta i om vi vill må bra och få en vettig balans i våra liv.


Och att lägga ett pussel som är anpassat för andra är dömt att misslyckas på förhand.

Vi behöver ta reda på vad vi själva vill ha i våra liv.
Vad som är viktigt för just oss. Vad som får oss att må bra. Vi behöver lära oss vad som ger oss energi och vad som bara stjäl vår tid och kraft utan att tillföra våra liv någonting vi behöver eller vill ha.


Och sedan se till att vi får även dessa bitar lagda till vårt livspussel.
Och fylla i det med våra alldeles egna färger.

Vardagen är en pålitlig tillflyktsort när det stormar

                                                                    * bild från morgueFile.com


När den ibland så skrämmande och obehagliga verkligheten tränger sig alltför tätt inpå kan själva vardagen vara en räddningsplanka att fly till och en stadig stöttepelare att hålla fast i.  När verkligheten där utanför brutalt kryper under huden på oss och kräver hela vår uppmärksamhet och påminner oss om hur grymt livet kan vara så kan det vardagliga erbjuda oss en trygg famn att vila i för ett litet ögonblick.

Livet blir mer begripligt och hanterbart när vi då och då tillåter oss att uppslukas av vardagen. Vi kan fokusera vår uppmärksamhet helt och fullt på det vi har framför oss just nu. Vi kan hängivet ägna oss åt att diska, att laga middag, att sy i en knapp, njuta av en kopp kaffe, låta solens strålar värma oss eller läsa en spännande bok.
Vi behöver tänka på något annat för en stund ibland.
Få lite distans till allt det som bekymrar oss och oroar oss.

Vardagen är en suverän och pålitlig tillflyktsort när det stormar runt omkring oss.
Vardagens väl inövade och många gånger ganska så enformiga rutiner kan skänka oss lugn och ro när vi behöver ta oss vidare genom sorg och förluster, när oro över saker och händelser i våra liv hotar att kväva oss, när rädslan får vår puls att rusa och vår mage att protestera, när känslor av vanmakt och hopplöshet hotar att ta över maktpositionen och ledarrollen inom oss.

Men mitt i allt som händer och förändras och försvinner runt omkring oss så upptäcker vi att vardagslivet bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Vad som än händer i världen. Vad som än händer i våra liv.
Vad som än händer inom oss.
Hur turbulent och oförståeligt och vansinnigt och oberäkneligt livet än ter sig.
Så fortsätter vardagen att pocka på vår uppmärksamhet.
Tvätt behöver tvättas, mat ska lagas och ätas, golv ska dammsugas, räkningar betalas, fönster tvättas, kaffe kokas, sopor kastas, mat handlas, tänder borstas och jobb måste skötas.
I en evig cirkel.

Och vi kan välja att förfäras och bli avskräckta och uttråkade och kanske illamående av detta eviga kretslopp och det arbete som ständigt måste upprepas. Igen och igen.
Vi kan svära över det och sucka och vi kan gnälla och beklaga oss.

Eller så kan vi välja att bara hoppa in i det utan att tveka, ta ta i något av allt det som behöver göras, koncentrera oss helt och fullt på det vi har framför oss, om det så är att vika tvätt, för om vi slappnar av i stunden och låter bli att tänka på något annat kan vi slutligen känna hur lugnet sänker sig över oss.
Och vi känner den stilla närvaron av ett ögonblicks frid.

Det är en av de gåvor som vardagen skänker oss när vi hängivet ägnar oss åt den.

Ständigt närvarande vardagsmagi

*bild från morgueFile.com

Ibland är vi så fokuserade på nästa gång vi ska vara lediga, nästa helg, nästa semester, att vi helt enkelt missar den ständigt närvarande vardagsmagin.
Den som vi har mitt framför ögonen på oss varje dag.
Det finns de som är skickliga på att se den.
Det finns de som aldrig missar en solnedgång, det finns de som lever i nuet, varje dag, minut för minut.
Det finns de som är riktiga vardagskonstnärer.
Som har förmågan att se glimtar av ren lycka en stressig måndagmorgon.
Som kan ana ett skimmer av guld över kanten på högar av smutsig vardagsdisk.

Och så finns det alla vi andra som vill se. Som önskar att vi kunde se.
Som önskar att vi hittade alla de där ögonblicken av vardagslycka och magi men inte alltid lyckas så bra.
Vi som förlorar oss i vardagstristess och vardagsstress. Gång på gång. Trots att vi nyper oss i armen då och då för att påminna oss själva. Trots att vi nyper så hårt vi kan så glömmer vi bort det gång på gång, att livet är här och nu och precis framför oss och aldrig sedan eller där borta.
Det finns bara här och nu.

De verkliga vardagskonstnärerna har insett att det är i vardagen möjligheterna öppnar sig för oss för att kunna förändra våra liv. Det är i vardagen vi kan åstadkomma mirakel. Steg för steg, dag för dag, är det i vardagen vi kan gå från att vara degiga soffpotatisar till vältränade energiknippen. Vi kan förvandlas från stela, orörliga och lata till viga och starka balettdansöser. Vi kan få en död och öde trädgård att bli till ett prunkande paradis. Vi kan lära oss ett nytt språk, fördjupa oss i kokkonsten, lära oss att sy och bli nästa hippa chefsdesigner.
Vi kan skriva en bok, en dikt, en sång.

Vi kan åstadkomma nästan vad vi vill om vi tar till vara på alla våra vardagar. De behöver inte vara en grå massa av tristess, en tung, evighetslång uppförsbacke fram till helgen, ett måste eller ett krav. De behöver inte tynga oss eller stjäla all vår energi.

Vardagarna kan vara våra bundsförvanter, våra stöttepelare, vår väg ut ur ett liv vi inte trivs med till ett liv vi skulle älska att leva. De kan vara den vän som hjälper oss att äntligen, äntligen komma i form. Det är vardagarna som hjälper oss att nå våra mål. Som ger oss en möjlighet att lyckas med det omöjliga.

Det är den ständigt närvarande vardagsmagin som kan hjälpa oss att åstadkomma mirakel i våra liv.
Den kan hjälpa oss att lyckas med det vi tidigare trodde var helt omöjligt att åstadkomma.
                                                      

Redo för attack

                                                                             * bild från wikipedia

Ibland tror jag att vi människor faktiskt gör det lite svårare för oss själva än vad vi egentligen behöver.
Och betydligt svårare än vad vi tänkt och har haft för avsikt.
Vi krånglar till vår vardag och våra liv genom att snabbt attackera redan i vårt första möte med andra människor.
Vi ska väl ändå inte behöva vänta så här länge? Vi kräver ilsket att få vad vi behöver omgående, omedelbart, nu, med en gång. Helst redan igår. Vi behöver få gå före i kön, vi är troligtvis ändå störst och bäst och då borde vi väl också rimligtvis få gå först?
Så vi attackerar. Bits och rivs.
Bara så att folk ska förstå.
Att ingen kan vara viktigare än just vi.

De som drabbas av våra attacker är de människor som vi möter på vår väg framåt, de som råkar stå i vägen eller de som stoppar upp framkomligheten så att vi inte kan komma vidare i den takt vi önskar.
Det kan röra sig om främlingar i kassakön framför oss, kassörskan som hjälper oss att slå in varorna eller vänner som råkar säga något som vi snabbt går igång på. Eller sjukvårdspersonal på den akut där ens sjuka mamma fått vänta alldeles för länge.
Och så känner vi att vi behöver bita ifrån. Morra lite ilsket så att folk verkligen förstår.
Att här står en person framför dig som faktiskt är lite farlig. Som kan bitas om du inte passar dig. Speciellt om du inte sköter dig så att det går snabbt och på det sätt jag tror är bäst. Om du inte ger mig vad jag vill ha. Genast. Nu.

Det förundrar mig en aning, det här beteendet vi har, för det hjälper oss inte ett dugg.
Det motverkar totalt vårt syfte.
Det leder oss bara vidare in i mer irritation och ilska och dispyter, eftersom de flesta brukar reagera på attacker med att gå in i försvarsställning. Och bli griniga. Sura. Ledsna.
Det kan förstöra alla inblandades humör.

Och det leder oftast inte till ett dugg bättre service eller snabbare hjälp.
Snarare tvärtom.

Om vi bara vågade lita på att de allra flesta vi möter faktiskt gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har. Och istället bemöter våra medmänniskor med lite vänlighet och respekt tror jag att vi skulle få en betydligt trevligare värld.

Det är så lätt att vi bara ser saker ur vårt eget perspektiv.
Men om vi hämtar andan några minuter nästa gång vi är på väg att irriterat snäsa åt någon eller skälla ut personen framför oss i kön för att de fumlar med plånboken, så kanske vi hinner se.

Att lite förståelse och vänlighet faktiskt kan uträtta underverk här i världen.
Och om vi sträcker ut en öppen hand mot någon istället för att knyta den hårt, så kanske vi kan lösa situationen på ett vettigt sätt tillsammans. Och vid vissa tillfällen kanske vi bara är tvungna att acceptera att det inte finns något annat att göra än att utrusta sig med tålamod och helt enkelt vänta.
Då kanske vi hinner koppla av en liten stund och få en efterlängtad och välbehövlig paus.

Och världen går inte under.

Och så kanske vi upptäcker att det faktiskt går att le ändå.

Skrattet befriar

                                                                     

Alldeles för ofta märker jag att jag glömmer bort att ha roligt.
Livet rusar på, plikter och saker som bara måste göras stjäl min uppmärksamhet och så fastnar jag där.
Mitt i allvaret. Och vardagen känns tung och trist.

Tills jag blir påmind av något eller någon hur befriande härligt det är att bara få skratta och ha riktigt kul.
Bara slappna av och strunta i alla krav för en stund. Bara få vara.

Och så inser jag att man självklart kan ha roligt samtidigt som man utför saker och ting som måste göras.
Det ena utesluter faktiskt inte det andra. Tvärtom faktiskt.

På akuten där jag jobbar tycker jag det här blir extra tydligt.
Hur befriande det kan vara med lite humor även i mötet med de allra sjukaste patienterna.
Det är förstås olika från person till person och självfallet beror det på vad det är för situation man möts i, men jag upplever mer och mer att skrattet kan ta udden av det mest eländiga för en stund.
Och skrattet öppnar ofta vägen till en känsla av gemenskap och samhörighet.
Får oss att må lite bättre. Vi får lite distans till det vi står i och kämpar med.

Skrattet och humorn ger oss tid till lite återhämtning från all stress och alla krav.
När skrattade du senast?

I kassakön prövas tålamodet

Redan innan frukost hann jag bli bjuden på middag nästa vecka samt få bekräftat att det blir äta ute och lite vin imorgon kväll =). Trevligt med dagar som börjar i den andan..

Den hade gärna fått fortsätta på samma sätt.
Men icke.

Tvättstugan bokad, städning nödvändig.
Humöret sjunker mer och mer.
Glödlampan i köket går sönder.
Glömmer bort att äta något.
Bestämmer mig för att gå ut och shoppa i stället på eftermiddagen.

Miljoner människor har kommit på samma tanke och vill in i samma butiker som mig..
Glömmer bort att det är sportlov.

I kassan på ica står jag länge och väl i kö för en liter mjölk.
Kassörskan springer iväg för att leta reda på något pris åt en dam som står lite före mig i kön och är borta en bra stund. När hon äntligen är tillbaka och damen fått sina varor visar det sig att kortet som killen före mig i kön ska betala med inte fungerar. Hemskt det där, jag vet, för jag har själv råkat ut för samma sak.
Pinsamt så det räcker. Det tar iallafall en bra stund det också med olika försök att blåsa på kortet och putsa det till höger och vänster men till slut får de ge upp...

Under tiden försöker jag utrusta mig med tålamod.
Och jag lyckas riktigt bra. Tänker att jag ändå inte har bråttom hem till något, så jag behöver inte stressa upp mig. Och till slut får kassörskan undan killens varor och så är det min tur =)
Tack och lov fungerade mitt kort..

Inställd sovmorgon

Sovmorgon idag.
Men så föll det sig så att de naturligtvis skulle stänga av vattnet i huset under förmiddagen :(

Så jag fick sätta klockan tidigt för att hinna duscha och tvätta håret innan dess.
Jag orkade ta mig upp vilket både jag och säkert patienter och arbetskolleger är glada för =)

Igår morse var tanken att jag skulle gå på mitt livs första spinningpass klockan sju på morgonen.
Det var inte min idé, men tänkte haka på då en vän frågade.
Men sedan har jag känt mig halvförkyld och haft ont i halsen så orkade inte träna igår när allt kom omkring..
Tyvärr.
Hoppas jag kan ta igen det nästa vecka.

Nu på förmiddagen har jag bara haft det lugnt och skönt, laddat upp för en stressig fredag på jobbet.
Lika bra att vara inställd på att det kommer vara mycket, för nuförtiden är de passen då det är lugnt och man hinner hämta andan emellanåt lätt räknade..

Snö i massor

Puh.
Så var de här nätterna avklarade iallafall.

Och jag hade tur, det var någorlunda lugnt inatt också på jobbet, bara att tacka och ta emot =)
Men vi började inse när det var dags att gå hem att det nog skulle bli vissa svårigheter att ta sig hem.
All busstrafik inställd..
Vilket också innebar att personalen som skulle avlösa oss också hade vissa problem att ta sig fram.
Och kom sent.

Bara att gilla läget och stanna kvar tills de dök upp.

Sedan hem i vinande snöstorm på glashala trottoarer.
Inte precis vad man längtar efter när man har jobbat en hel natt.

Men det var väldigt skönt att krypa ner i sängen sedan när jag väl kom hem.

Nu huvudvärk tyvärr.

Klarvaken

Hopplöst att försöka somna när man väl vaknat till.
Det här är ett av mina problem med att jobba natt.
Idag vaknade jag strax efter tio.
Jag har legat och läst i hopp om att bli lite trött men icke.
Satt på tv:n med någon tråkig dokusåpa i tron att jag skulle somna till.
Men icke.

Nu sitter jag här pigg och klarvaken med en kopp kaffe.
Har gett upp mina försök att sova just nu.
Och ska jobba inatt igen :(
Nu hoppas jag ändå på att tröttheten ska drabba mig ganska snart så jag kan somna till en liten stund iallafall..

Tack och lov var det en ganska lugn natt.
Men jag upphör aldrig att förvånas över de saker folk söker för mitt i natten.

När jag skulle ta mig hem imorse blev jag varse att det var rena skridskobanan hem.
Vet inte hur det ser ut där ni bor, men här har jag inte sett till ett sandkorn så länge vintern har varat..man har väl sparat in på sandandet i år..
Det syns ju på rekordantalet sökande med benbrott också, tyvärr.
Måste ha sett ut som en överförfriskad hemvändare från krogen eller nåt när jag gick hem...för fick ta mig fram väldigt väldigt försiktigt... Hade varit tungt att komma tillbaka till jobbet med någon bruten handled eller något i den vägen..
Roligare kan man ha..

Hoppas ni får en fin dag!

Sömnlös

Har köpt gymkort idag. Är riktigt nöjd med mig själv.
Vi simmade förstås sedan också, men det var inte den bästa tiden att träna på.
Fullt med skolklasser och allehanda folk så trångt om utrymmet och inte en chans att hoppa i bubbelpoolen...
Efter simningen åt vi en god lunch med en cappuccino efteråt =)

Sedan har jag varit hemma och försökt att sova inför nattens äventyr på jobbet.
Men icke.
Har alltid haft svårt att sova på dagen, och jag antar att det inte blir lättare när man dricker kaffe precis innan..  Känns inget vidare att åka till jobbet och vara trött redan från början..
Gillar inte att jobba natt som sagt..

Uppe i ottan

Har börjat med den märkliga ovanan att vakna tidigt tidigt och inte kunna somna om.
Likadant imorse.

Inte helt bra när man ska jobba natt..
Som tur är har jag iallafall laddat med en hel hög böcker brevid sängen.

Har inte kommit så långt ännu med dagens bestyr, går mest runt och gör ingenting idag.
Plockar lite, läser lite.
Och tittar på allt det jag borde ta tag i egentligen..

Men det är lätt att skjuta upp saker som känns lite tråkiga och jobbiga.