Livskvalitet

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

Vi behöver inte alltid förklara oss

                                                                  * bild från Sverigesradio.se


Många av oss ägnar alldeles för mycket energi under dagen åt att förklara oss och försvara oss och ursäkta oss. Igår när jag vände ut och in på mig själv i mina försök att förklara de långa väntetiderna på akuten utan att lyckas insåg jag att det inte spelade någon roll. Mannen hade redan bestämt sig för att jag hade fel. Ingenting jag sade kunde ändra på det. Så jag kunde antingen ägna resten av kvällen åt att förklara och försöka få honom att förstå eller så kunde jag strunta i det helt.
Jag valde det senare.

Det är utmattande och uttröttande och det dränerar vår energi fullständigt att ideligen försöka förklara oss. Och försvara oss. Vi tror att vi måste förklara varför vi gör någonting. Fast vi ibland inte ens själva har svaret. Fast vi själva faktiskt inte alltid vet. Och vi tror att vi måste förklara vad som motiverar oss. Och vad vi gör. Och hur vi gjorde och varför det blev fel. Och om det blev rätt så har vi behov av att förklara vad som bidrog till att det gick rätt. Vi måste förklara oss om det var någon som hjälpte oss på vägen och vi måste förklara oss om vi inte fick någon hjälp alls.
Vi har långa förklaringar till hands om vi måste ringa oss sjuka, om vi kommer försent, om vi inte har möjlighet att komma på en fest, om vi inte vill gå med ut på afterwork efter jobbet, om vi inte vill äta kött, om vi inte orkar jobba över och om vi inte vill flytta på vår semester. Allt ska förklaras. Allt måste försvaras.

Det här tar musten ur oss utan att vi ens reflekterar över det. Det suger ur vår kraft och det stjäl vår energi.
Och många gånger är det inte ens nödvändigt med några långa förklaringar eller väl inövade försvarstal.
Många gånger räcker det med ett enkelt nej. Eller ett hederligt ja.
Ibland kan det till och med vara mer kraftfullt att låta bli att förklara och försvara.
Dels för att vi spar vår energi åt viktigare saker, dels för att det faktiskt inger respekt när vi låter bli alla dessa förklaringar och bortförklaringar.

Sedan finns det förstås tillfällen när vi är skyldiga en förklaring. Tillfällen där det faktiskt krävs att vi försvarar oss. Tillfällen då det kan vara bra att ha ett väl inövat försvarstal till hands. Men det är inte de tillfällena jag syftar på här. Utan de helt vardagliga situationerna. Där vi känner att vi inte har rätt att säga varken ja eller nej utan en hastigt påkommen undanflykt eller en ursäkt. De situationer där vi känner att vi inte kan eller vågar eller mäktar med att helt enkelt svara ja eller nej och låta det stå för sig själv.

Vi är så rädda för att såra andra. Vi är så rädda för vad de andra ska tycka och tänka om oss. Men det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker och tänker om oss. Det som betyder något är vad vi tycker och tänker om oss själva. Det som betyder något är vad vi vill. Och att vi är ärliga mot oss själva.
Och att vi alltid vågar säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej.
Så att vi så småningom inser att vi faktiskt inte behöver ha huvudet fullt med ursäkter och bortförklaringar redo att användas.

Vi behöver nämligen inte alltid förklara oss.

När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.

Släpp taget och andas in doften av frihet

                                                                     * bild från wikipedia      

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

Värd att skydda

                                                                        * bild från morgueFile.com

Alldeles för ofta i mitt jobb tar jag emot kvinnor som är misshandlade av sina män.
Många av dessa kvinnor väljer att aldrig göra någon polisanmälan.
De syns inte i någon statistik. Någonsin.
Och de vågar sällan berätta för någon i sin närhet.
De ler ljuvt mot dig när du frågar hur det är och de säger att allt är bra.
De lever anonyma liv, de är vettskrämda, livrädda, många har förlorat kontakt med släkt och vänner.
De har många gånger tappat hoppet om att någon skulle bry sig.
De har slutat tro att de är värda att någon bryr sig.
För de tror inte att de förtjänar bättre.
De tror att det är deras fel att de blir slagna, skymfade, hotade till livet. De skäms.
De tror att de ändå är älskade av denna man och att de aldrig kan hitta någon annan som kan älska dem.

Dessa kvinnor sätter djupa spår hos oss som möter dem, syr ihop deras sår, tröstar.
Kvinnan jag mötte igår var inget undantag.

Medan jag gråtfärdig inspekterade och dokumenterade skadorna på kvinnans kropp kände jag att vi människor måste bli bättre på att sätta upp gränser. Skydda vårt eget revir. Våga säga nej och stopp och sluta.
Och lära oss att bli mer lyhörda för när andra markerar en gräns.
Den gränsen får vi aldrig, aldrig, aldrig någonsin träda över.

Vi behöver få lära oss redan i skolan att vi har ett egenvärde.
Att vi betyder något. Att vi räknas. Att vi är värdefulla precis som vi är.
Många barn får aldrig lära sig detta hemifrån.

Och om man inte tror att man betyder något, är det svårt att sätta upp gränser för hur folk får behandla en.
Om man tror att man inte räknas, är det inte lätt att säga stopp vid den första hånfulla kommentaren.

Man sätter inte upp gränser för att skydda något som inte man inte tror är värt att skydda.

Så till dig som tror att kärleken är så liten att den måste stänga dig inne och begränsa dig, till dig som tror att du är så värdelös att du inte förtjänar mer än ett ögonblicks lugn och ro innan nästa slag kommer, vill jag bara säga;

Du har missförstått. Du har inte sett vem du verkligen är.
För du är värd tusen och åter tusen gånger mer än så.
Du har inte insett ditt eget värde.

För du är fin och dyrbar.
Du är unik och speciell.
Det finns ingen som du i hela världen.
Du är värd att skydda.

Och när du väl inser det, sätt upp dina egna gränser.
Markera och säg ifrån när någon gör ett övertramp.

Och lär dig att känna igen kärleken.
Kärleken tar aldrig till våld.
Kärleken slår inte sönder ditt huvud mot hårda betonggolv.
Kärleken hånar dig aldrig.
Den gör sig aldrig någonsin lustig på bekostnad av din värdighet.
Kärleken hotar dig aldrig till livet eller försöker kväva dig.

Kärleken uppskattar dig och är rädd om dig.
Den ser dig och gläds åt vad den ser.
Kärleken stöttar dig och uppmuntrar dig.
Den håller om dig.

För kärleken är du som den vackraste och ljuvligaste blomma.
Glöm inte det.


Kärleken vet att du är värd att skydda.