Mer än en gång har jag varit med om när jag stått på akutrummet att patienten har svarat i sin mobiltelefon under pågående larm. Det är alltid något viktigt samtal som absolut inte kan vänta. Inte ens om man ligger på akuten med ett helt team omkring sig som jobbar med att försöka rädda ens liv eller någon kroppsdel.
Första gången det hände var jag övertygad om att patienten bara skulle stänga av sin mobil eftersom den störde. Men icke. Det skulle pratas. Delegeras arbete.
Vi jobbade under tidsbrist för att hinna rädda funktionen i en förlamad kroppshalva.
Patienten kunde inte släppa sitt arbete ens i ett sådant akut skede.
Den gången tappade jag hakan.
Blev mållös.
Idag vet jag bättre.
Det händer även ibland när vi kommer in till en patient för att utföra något arbete eller fråga något.
Eller mitt under deras samtal med läkaren.
Mobiltelefonen ringer.
Och ringer det så måste man svara.
Ändå kan de ha väntat uppemot åtta timmar för att få träffa en läkare.
Som ofta inte stannar längre än fem, högst tio minuter.
Men en del väljer alltså att svara i telefon istället.
Det här förundrade mig också till en början.
Men inte längre.
Jag vet inte riktigt vad det beror på.
I vissa lägen kanske patienten befinner sig i chock eller förnekelse om det allvarliga i sin situation.
Men är det egentligen läge att svara i mobilen iallafall? Även om man inte förstår att det är bråttom?
Respekten för andra människors tid och arbetsuppgifter kanske vore ett skäl nog att vänta ett tag med att svara?
Tycker det ibland händer samma sak ute i samhället.
För inte så länge sedan berättade en arbetskamrat för mig att han blir ledsen när andra plockar upp mobilen och svarar mitt under deras samtal. Och många gånger följer sedan ett långt samtal. Han upplever det som om han inte var viktig eller intressant nog.
Jag har varit med om detsamma ute på fik med kompisar.
Mobilen ringer, ett långt samtal inleds.
Till slut vet man inte om man ska gå sin väg eller själv ta upp telefonen och ringa någon. Eller råka välta ut lite kaffe över bordet...
Likadant om det skrivs sms. Vet inte hur många gånger jag pratat med någon som får ett sms och bara måste läsa det med en gång. Och svara. Och så får man börja om från början med det man vill ha sagt. Och hoppas på att man hinner berätta klart innan ett nytt sms droppar in...
Annars är det bara att börja från början igen.
Jag kanske bara inte hänger med min tid.
Men jag saknar lite vanlig hövlighet ibland. Lite artighet.
Och lite respekt för andras tid.
