Vi ser bara det vi vill se

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland kan livet kännas så enformigt och meningslöst och hopplöst trist och grått och tråkigt att vi är färdiga att ge upp. Resignera.
Vi suckar och beklagar oss högljutt men det gör ingen skillnad.
Ingenting förändras ändå.
Vårt lilla ekorrhjul fortsätter att snurra. Runt, runt, runt. Och vi springer på. Fortare och fortare.
Våra rutiner kväver oss och snärjer oss. Våra plikter och måsten lägger sig som ett koppel runt vår hals och vi tycker inte att vi kommer någonstans. Vi ser samma saker om och om igen på vår färd genom våra dagar och veckor och månader. Vi gör samma saker om och om igen.

Vissa dagar önskar vi att vi bara kunde dra täcket över huvudet och gömma oss för omvärlden och blunda för den bistra verkligheten därutanför.
Och vi önskar oss väldigt långt, långt bort någonstans. Helst till något avlägset och fjärran land. Och vi önskar oss långt, långt bort ifrån vår egen kropp. Och vårt eget liv. Vi vill vara någon annan. Ha ett helt annat liv. Bo på en annan plats. Kanske i en annan tid.
För då skulle nog allt kännas bättre. Livet skulle bli så mycket enklare.
Plötsligt skulle vi bli sedda och hörda och förstådda.
Vi skulle lyckas med allt vi företog oss.
Om allt bara var annorlunda.

Fast det fungerar ju inte så. Det vet vi ju.
Gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Det ser bara så ut.
Vi riktar nämligen hela tiden blicken utåt, bort från oss själva.
Och vi glömmer bort att vi själva faktiskt befinner oss utanför vårt eget synfält.
Vi ser helt enkelt inte oss själva.
Och vi ser inte hur grönt gräset faktiskt är på vår egen sida av staketet.

Ibland kan det vara läge att förändra vårt fokus.
Och vända blicken inåt.

För när livet känns trist och grått är det väldigt sällan för att det verkligen är trist och grått.
Och det beror sällan på omständigheterna.
Eller på någon annan runt omkring oss.

Istället beror det allt som oftast på att vi bara ser det vi vill se.
Vi ser det vi fokuserar på och riktar vår uppmärksamhet emot.

Och om vi ständigt väljer att rikta den mot andras liv så går vi helt miste om alla upplevelser i vårt eget. För om vi blickar inåt kommer vi att häpna över de rikedomar som faktiskt redan finns där.
Vi har allt vi behöver där inom oss för att kunna leva ett oerhört spännande och inspirerande intressant liv. Vår fantasi har inga gränser, våra tankar kan bege sig vart som helst och utforska vad helst de vill.

Om livet känns grått och trist och tråkigt kanske vi ska rikta blicken inåt och se om det finns någonting vi kan göra för att förändra det. Bryta våra invanda rutiner. Öppna oss för vår inre värld, våga bli lite mer och större och färggladare och modigare än vad vi redan är. Göra sådant som vi verkligen känner för även om det är något annorlunda eller om vi riskerar att sticka ut från mängden. Öppna oss för världen runt omkring oss. Prata med människor vi aldrig brukar prata med. Se en typ av film vi aldrig brukar se. Äta en typ av mat vi aldrig vågat pröva förut.
Att testa något vi aldrig gjort förut kan snabbt förvandla den tråkigaste dag till en dag att minnas i åratal efteråt.

Ofta sitter vi stenhårt fast i våra gamla vanor och rutiner. Vi ser samma sorts film om och om igen, fast med andra skådespelare. Vi lyssnar på samma typ av musik, fast med olika band.
Vi äter samma sorts mat om och om igen.
Det är inte så konstigt att vi blir uttråkade ibland.

Men om vi öppnar oss för något nytt varje dag, kanske vi inser att det finns så oerhört mycket som vi aldrig tidigare har utforskat eller upptäckt eller lagt märke till.
Så många fantastiska saker som vi bara undvikit att närma oss eller titta på.

Och när vi inser det förstår vi att livet egentligen inte kan vara tråkigt och grått och meningslöst.
Det är bara vi som inte vågat gå ut i världen och börjat leva livet fullt ut.

Släpp taget och andas in doften av frihet

                                                                     * bild från wikipedia      

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

Verkligheten hinner alltid ikapp

Vissa dagar ser jag.

Och verkligheten hinner ifatt.

Jag ser alla dessa sjuka patienter som trängs i korridorer och väntrum på akuten.

Jag ser alla dem som behöver en brits att ligga på men som får lov att sitta ner i väntrummet för att det helt enkelt inte finns några lediga britsar. Jag ser alla som behöver sitta men som ibland är tvungna att stå eftersom sittplatserna inte räcker till.

Jag ser alla dessa gamla, trötta, orkeslösa och sjuka som halkat på sniskan på de hårda britsarna och har den blåa landstingsfilten i en hög nere vid fötterna. Jag ser alla dessa som är livrädda för vad de kan ha drabbats av men som bedöms som stabila av oss och därför får lov att vänta. Jag ser rädslan och ilskan lysa ur ögonen för att vi inte gör någonting. Jag ser alla som blivit slagna, knivskurna, misshandlade, illa behandlade och felbehandlade.

Jag ser era utsträckta händer, jag ser era bedjande blickar, jag ser era oknäppta skjortor, jag ser att ni fryser, svettas, att ni är törstiga, hungriga, kissnödiga, att ni har så ont att ni inte vet vart ni ska ta vägen, att ni längtar hem och att ni önskar att er sjuksköterska inte var så elak och hård och kallsinnig.

Jag ser. Och jag förstår.

Men jag hinner inte förklara.

Jag hinner inte berätta att om du kan stå upp och skrika så mår du troligtvis bättre än personen som vi försöker rädda livet på i rummet bredvid. Jag hinner inte ta mig tid att förklara att vi alltid prioriterar livshotande tillstånd först. Någon gång försökte jag förklara men fick höra att vi tänkte fel, självklart måste även vi på akuten ta hänsyn till inskrivningstid.

Nej, det måste vi inte och det kan vi inte.

Det är det vårdcentralerna är till för.

Jag hinner inte heller förklara att jag redan har sett dig.
Att jag bevakar din ansiktsfärg och dina andetag när jag går förbi.
Att jag lyssnar på hur du låter när du pratar. Att jag ideligen noterar hur du rör dig, hur du sitter, färgen på dina läppar och storleken på dina pupiller.
Och att min främsta uppgift är att se till att du överlever.

Vissa dagar ser jag.

Och jag gråter inombords under mitt arbetspass för att jag helt enkelt inte räcker till.

Ibland som ensam ansvarig för uppemot trettio till fyrtio mer eller mindre svårt sjuka patienter är det tunga förutsättningar för att utföra ett bra jobb.

Efter vissa arbetspass bryter vi ihop i omklädningsrummen över allt vi inte hunnit med att göra.

Över att vi vill så mycket men hinner så lite.

Och över all sorg och smärta och allt onödigt våld vi möter.

Andra dagar är jag tvungen att ha skygglappar på för att kunna utföra mitt jobb på ett effektivt sätt.

Jag vet att ni finns där, men går ändå förbi för att göra klart det jag håller på med.

Jag vet att många av er anser att vi är hårdhudade, rent av elaka, att vi låter er vänta med flit av ren ondska.

Jag vet det eftersom det oftast inte går en timme utan att det påpekas.

Det är inte helt ovanligt att vi blir hotade, utskällda, påhoppade, förringade eller får höra att vi ska bli anmälda.

Det är inte enskilda elaka och lata sjuksköterskor eller läkare som ställer till det.

Problemet är större än så.

Vi räcker inte till. Hur hårt vi än jobbar.

Hur många extrapass vi än tar. Hur mycket vi än biter ihop. Hur gärna vi än vill.

Det behövs helt enkelt ett sjukhus till i Stockholm.

Situationen är ohållbar. Outhärdlig.

För patienterna först och främst.

För deras anhöriga.

Och för personalen.

Man kan blunda för verkligheten ett tag.

I vissa lägen kan det göra att man kan arbeta mer effektivt.

Men till slut måste man öppna ögonen och vakna.

Och se.

Innan det är försent.

Verkligheten hinner alltid ifatt.

Att våga hoppa

                                                                       *bild från morgueFile.com

Den där vägen vi aldrig vågat gå fast vi gärna skulle vilja.
Den där uppgiften som vi tackade nej till för att vi helt enkelt inte trodde på vår egen förmåga att utföra den.
Och för att vi misstänkte att ingen annan heller gjorde det.
Det där otänkbara som vi sedan länge drömmer om att göra men bara i allra största hemlighet, om det där som ingen får veta eller ens ana att vi funderar på.
Som vi själva knappt vågar fantisera om längre.
Det där hoppet vi önskar att vi hade vågat oss på för en evighet sedan men som aldrig blivit av.

Allt det där begränsar oss. Får oss att känna oss mycket, mycket mindre än vad vi verkligen är.
Och nästa gång blir vi ännu räddare och vågar ännu mindre.
Vi ger näring åt tanken att vi inte kan.
Så vi försöker inte ens.

En del saker tänker vi att vi ska ta tag i, senare, men vi skjuter det alltför ofta på framtiden. Fyller våra liv med annat, håller oss ständigt sysselsatta så att vi slipper höra den där pockande rösten som vill visa oss på en annan väg. Som viskar att vi har gått vilse. Att vi går åt helt fel håll.
Vi kanske rent av hoppas på att vi aldrig ska behöva ta språnget.
Aldrig behöva konfontreras med vår rädsla igen.

Det är så oerhört befriande och stärkande för självförtroendet att klara av någonting som man aldrig vågat tro att man skulle kunna utföra.
Att bara våga hoppa. Att ge sig av ut på okänt territorium.
Att på egen hand lyckas med någonting som man länge trott var omöjligt att lära sig. Vad det än gäller. Ofta får vi för oss av en eller annan anledning att vissa saker helt enkelt inte är våran grej. Ibland kan vi ha fått höra någon kommentar om våra tillkortakommanden inom området som gör att vi helt enkelt tappar lusten att fortsätta. Vilket medför att vi undviker att göra detta så gott det går genom livet.

Men rädslan försvinner inte för att vi stänger in den.
Den ger sig inte av bara för att vi låter bli att göra det vi är rädda för.
Tvärtom.
Det är det som får den att växa till och få övertaget i våra liv.

Så nästa gång vi står inför något som skrämmer oss, nästa gång vi står inför något som vi inte tror att vi klarar av, nästa gång vi har på tungan att säga att vi inte kan, vad sägs om att våga hoppa istället för att sänka ner blicken och försiktigt backa tillbaka?
För rädslan försvinner bara om vi ser den i ögonen och fortsätter ändå.
Trots att vi darrar som små asplöv. Trots att vi tror att vi inte kan eller törs eller borde.
Och resultatet spelar egentligen ingen roll.
För när vi vågar, fylls vi av nytt självförtroende och glädje.
Vår värld blir lite större.
Vår väg framåt lite tydligare.

Och vi börjar se vilka vi verkligen är.
Att vi kan så mycket mer än vi tror.
Om vi bara vågar ta språnget och hoppa.