Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.

Skenet kan bedra

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.

Bara gapa och svälj

                                                                            * bild från morgueFile.com


Vi vill ha det enkelt och lättsmält och färgglatt.
Helst helt utan tuggmotstånd eller några som helst besvär som gör att vi behöver anstränga oss.
Det ska vara problemfritt och luktfritt och smärtfritt.
Utan att vi ska behöva ödsla tid på att behöva tänka själva.

Och så vi vill gärna ha det kostnadsfritt. Förstås. Gratis är gott. Och om inte det går, så vill vi iallafall ha det så billigt som möjligt.
Vi vill bara ha mer och mer och bättre och billigare och nyare.
Och vi vill ha det redan igår.
Om det vore möjligt.
Helst utan att vi behöver tänka efter hur det ska gå till.
Och vem som ska betala priset.
Det vi inte vet lider vi ju som bekant inte av.

Så att det knapras piller som aldrig förr i det här landet är inte speciellt förvånande.
Det är så vi vill ha det.
Enkla lösningar, snabba resultat, strunt samma om det har obehagliga biverkningar eller efterverkningar eller rent av får ödesdigra konsekvenser.
Tänk inte efter, låt någon annan tänka åt dig. Ansträng dig inte i onödan.
Låt någon annan göra jobbet åt dig. Låt någon annan ta ansvaret.
Visa inte hur du mår eller vad du egentligen känner.
Vi polerar och putsar på ytan och gör allt för att den ska vara fläckfri.

Mår du lite dåligt, bry dig inte om att sätta dig ner och försöka ta reda på vad som är fel. Om det kanske finns något du kan ändra på i ditt liv så att du mår lite bättre.
Om du är deprimerad och lider av självmordstankar, om du är uttråkad, stressad, om du drabbas av sorg, om du ställs inför en kris, eller om du bara känner dig lite allmänt nere och ledsen så finns det en enkel lösning som passar alla.

Ta ett lyckopiller. Bara gapa och svälj.
Strunta i att bearbeta din ångest, förändra ingenting i ditt liv om det inte fungerar längre, för det är betydligt mer besvärligt och tar lite längre tid. Acceptera inte att sorg är en del av livet och bör få ta tid. Det här är vad samhället lär oss.

Och ändå.
Trots att vi har lyckopiller och bantningspiller och dagen-efterpiller och sömnpiller och piller för de flesta andra tillstånd vi kan drabbas av, så är vi inte lyckligare, vi är inte smalare, vi sover inte bättre, vi är inte starkare eller hälsosammare och vi mår uppenbarligen inte bättre.

För vi har missat själva poängen.
Piller är bara en tillfällig lösning, en hjälp på vägen, ibland till och med en vän i nöden, en livräddare och en livlina och en livboj när vi är ute på djupt vatten.
Men själva grundorsaken till våra problem finns kvar så länge vi inte åtgärdar saken.

Kanske skulle vi må lite bättre av att erkänna för oss själva hur vi mår.
Och sluta förneka våra känslor.
Sluta blunda för sanningen att vi behöver ta tag i vissa delar av våra liv.
Och istället börja göra något åt situationen. Låta allting få ha sin tid och få ta sin tid.
Det är nämligen okej att vara ledsen ibland. Det är okej att gråta.
Det är okej att misslyckas.

Livet kanske inte alltid blir som man har tänkt sig.
Inga piller i världen kan skydda oss från livets hårda kanter som vi stöter emot ibland.
Sorg och förtvivlan och rädsla och oro drabbar oss ibland som ett hårt slag i ansiktet.
Och när vi till slut vågar möta allt detta så växer vi. Vi utvecklas, vi blir starkare, mer förstående, mer toleranta, mer insiktsfulla och mer kärleksfulla.

Ibland är det nämligen rena hälsokuren med lite tuggmotstånd.

Bakom masken, under ytan

                                                                                                     * bild från wikipedia

Det första intrycket vi får av någon dröjer sig gärna kvar. Envist håller vi fast vid den bild vi har fått av en person vid det första, flyktiga ögonkastet.
En bild som det inte är speciellt lätt att få oss att släppa taget om.
Vi är nämligen ganska så ofta övertygade om att vi vet vad någon går för efter att ha kastat en snabb första blick på ytan. Fasaden. Masken.
Vi vet direkt vilken typ det rör sig om. Vi bara vet.
Och vi vet precis vad vi anser om den typen.

Jaha, kolla, hon är en sådan där.  Eftersom hon ser ut sådär. Och går klädd i de där kläderna.
Och så missar vi världens goaste tjej för att vi glömmer bort att det bara är det yttersta skiktet. Vi tar aldrig reda på vad som finns därinunder. Hon får aldrig en chans.

Eller han, som beter sig på det där viset, det vet man väl precis vad sådana typer går för.
Utdömd på förhand. För att vi inte vågar lyfta lite, lite på masken för att åtminstone få se en hastig skymt av det verkliga ansiktet därunder.

Och när vi ser någon som glänser och skiner som av guld blir vi djupt imponerade och fascinerade.
Det spelar ingen roll att de kan ha jobbat på sin strålglans så länge och hårt att de inte hunnit med insidan överhuvudtaget. Eller att guldet kanske visar sig vara falskt om vi skulle skrapa lite på den glänsande ytan. Men det gör vi förstås helst inte.

Vi bär alla våra masker, spelar våra roller, anpassar oss och passar in så gott vi kan.
Och lika ogärna som vi tar oss en titt under masken på någon annan, vill vi lyfta av vår egen och avslöja vilka vi verkligen är. Vi behåller den gärna på i tron att den skyddar oss. Mot något eller någon.
Vi putsar och putsar på ytan för att få den att bli spegelblank.
Så att förbipasserande kan spegla sig i oss men inte se vilka vi verkligen är, där, bakom masken.
Och så undrar vi varför vi känner oss så ensamma. Otillfredsställda. Förvirrade.
Vi tappar bort oss själva där under masken.

Vi behöver få lyfta bort den där masken ibland.
Ge oss själva utrymme att andas fritt. Fylla våra lungor med luft.
Våga visa världen att just så här är jag, precis så här, inte större, inte mindre, men alldeles äkta, alldeles underbart fri och sann och helt unik. För utan våra masker kanske vi ser att det verkliga, levande ansiktet är fullständigt betagande. Att vi inte kan slita blicken ifrån det. För det som är äkta och verkligt berör oss. Förtrollar oss. Fascinerar oss.

Vi behöver ibland se bakom masken, under ytan, gå innanför muren på de människor vi har omkring oss.
Glömma bort våra förutfattade meningar och sudda ut våra stereotypa bilder av hur folk är och ska vara. Ge plats och utrymme åt varandra att få vara de vi verkligen är. Och ta oss tid att faktiskt omvärdera vårt första intryck av en person. Kanske fick vi fel uppfattning vid första anblicken. Kanske missade vi rent av något som var värt att se. Eller lära känna. Eller ödmjukt lyssna till.

För första intrycket kanske trots allt inte alltid säger oss sanningen.