Många gånger håller vi alldeles för hårt i de människor och de saker vi tycker om och älskar.
Så hårt att vi alldeles glömmer bort att det är något ömtåligt och värdefullt vi håller i våra händer, att vår kärlek är som den vackraste fjäril som slagit sig ner hos oss för ett ljuvligt, magiskt ögonblick.
Men vi håller ibland i så hårt och ovarsamt att de skadas och far illa av våra krampaktiga fasthållningsförsök. Och de försöker upprepade gånger att flyga sin väg i ett försök att överleva.
Vi glömmer så lätt att vi aldrig kan äga eller styra över någon annan.
Att de inte är våra ägodelar utan att de är en underbar och fantastisk gåva vi har fått till låns. För ett tag.
En gåva som är vår att älska och vårda och tillbringa tid med här och nu.
Men den är inte vår att hålla fast eller hålla kvar eller på något sätt manipulera att stanna kvar. Vi kan aldrig tvinga någon att tycka om oss eller älska oss.
Det är så viktigt att vi kommer ihåg att vara rädda om det vi har.
Att vi är närvarande i nuet i varje ögonblick och uppskattar de gåvor vi har i våra liv idag.
För vi vet aldrig hur vår morgondag ser ut.
Vi måste lära oss hålla försiktigt i våra älskade med öppna händer.
Och alltid vara beredda att låta de få flyga fritt när de behöver det.
Som den vackraste fjäril.
Livet lär oss att alltid vara redo att släppa taget.
