fredag 29 april 2011

Att våga hoppa

                                                                       *bild från morgueFile.com

Den där vägen vi aldrig vågat gå fast vi gärna skulle vilja.
Den där uppgiften som vi tackade nej till för att vi helt enkelt inte trodde på vår egen förmåga att utföra den.
Och för att vi misstänkte att ingen annan heller gjorde det.
Det där otänkbara som vi sedan länge drömmer om att göra men bara i allra största hemlighet, om det där som ingen får veta eller ens ana att vi funderar på.
Som vi själva knappt vågar fantisera om längre.
Det där hoppet vi önskar att vi hade vågat oss på för en evighet sedan men som aldrig blivit av.

Allt det där begränsar oss. Får oss att känna oss mycket, mycket mindre än vad vi verkligen är.
Och nästa gång blir vi ännu räddare och vågar ännu mindre.
Vi ger näring åt tanken att vi inte kan.
Så vi försöker inte ens.

En del saker tänker vi att vi ska ta tag i, senare, men vi skjuter det alltför ofta på framtiden. Fyller våra liv med annat, håller oss ständigt sysselsatta så att vi slipper höra den där pockande rösten som vill visa oss på en annan väg. Som viskar att vi har gått vilse. Att vi går åt helt fel håll.
Vi kanske rent av hoppas på att vi aldrig ska behöva ta språnget.
Aldrig behöva konfontreras med vår rädsla igen.

Det är så oerhört befriande och stärkande för självförtroendet att klara av någonting som man aldrig vågat tro att man skulle kunna utföra.
Att bara våga hoppa. Att ge sig av ut på okänt territorium.
Att på egen hand lyckas med någonting som man länge trott var omöjligt att lära sig. Vad det än gäller. Ofta får vi för oss av en eller annan anledning att vissa saker helt enkelt inte är våran grej. Ibland kan vi ha fått höra någon kommentar om våra tillkortakommanden inom området som gör att vi helt enkelt tappar lusten att fortsätta. Vilket medför att vi undviker att göra detta så gott det går genom livet.

Men rädslan försvinner inte för att vi stänger in den.
Den ger sig inte av bara för att vi låter bli att göra det vi är rädda för.
Tvärtom.
Det är det som får den att växa till och få övertaget i våra liv.

Så nästa gång vi står inför något som skrämmer oss, nästa gång vi står inför något som vi inte tror att vi klarar av, nästa gång vi har på tungan att säga att vi inte kan, vad sägs om att våga hoppa istället för att sänka ner blicken och försiktigt backa tillbaka?
För rädslan försvinner bara om vi ser den i ögonen och fortsätter ändå.
Trots att vi darrar som små asplöv. Trots att vi tror att vi inte kan eller törs eller borde.
Och resultatet spelar egentligen ingen roll.
För när vi vågar, fylls vi av nytt självförtroende och glädje.
Vår värld blir lite större.
Vår väg framåt lite tydligare.

Och vi börjar se vilka vi verkligen är.
Att vi kan så mycket mer än vi tror.
Om vi bara vågar ta språnget och hoppa.

torsdag 28 april 2011

Vi får aldrig någonsin glömma

                                                  * fotografi Jonathan Torgovnik, bild  från Fotografiska Museet

Häromdagen var jag på Fotografiska Museet här i Stockholm för lite ny inspiration.
Och jag blev alldeles förstummad. Djupt gripen. Och väldigt berörd.
Utställningen Intended Consequences där fotografen Jonathan Torgovnik tar oss med till de överlevande, våldtagna kvinnornas Rwanda skakade om min värld rejält. Han har fotat kvinnor med de barn som blev resultatet av brutala, systematiska våldtäkter. Med tårar i ögonen läste jag historia efter historia och insåg att det finns en förunderlig styrka och ett makalöst mod inom oss människor. Och att vissa historier måste få berättas. För att det är helande att få berätta för den som varit med om det. För att vi aldrig någonsin får glömma det som hänt.
Så att vi förhoppningsvis kan förhindra att det någonsin händer igen.

Och jag insåg hur lätt vi glömmer.
Att även om folkmordet fått ett slut, även om kriget är över, även om vi inte hör något om det i vår del av världen längre, så blir livet aldrig som förr för dessa människor. De måste dag efter dag vakna upp till sin nya verklighet, livet fortsätter på något förunderligt sätt, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Vi glömmer. Igen och igen.
För världens ögon riktas alltid mot den senaste katastrofen, de nya offren, den senaste tragedin.
När folkmordet i Rwanda var över i början av juli 1994 hade ca 937 000 människor brutalt mördats.
Och alldeles förfärligt många kvinnor hade våldtagits.
En hel del av dessa våldtäkter ledde till graviditet.
Och varje dag får dessa kvinnor kämpa med att övervinna hat och rädsla.
De har förlorat många av sina nära och kära.
De får utstå att bli förskjutna från sina familjer på grund av att de blivit våldtagna.
En del av kvinnorna ser dessa barn som en gåva, trots omständigheterna.
Andra har svårt att känna någon kärlek för sina barn eftersom barnen påminner de om det hemska.

En del önskade att de bara hade fått dö.

Vi får aldrig någonsin glömma bort att när tvkamerorna släcks, när världens ögon riktas åt ett helt annat håll, när den mest akuta katastrofen är över, då återstår det enorma arbetet att bygga upp allt det som raserats. Att hela alla de hjärtan som krossats. Att kunna bygga broar där det bara finns djupa raviner och vassa kanter kvar. Att försöka förstå och dra fram alla förödande fördomar i ljuset så att de förhoppningsvis kan försvinna en gång för alla.
Vi måste våga öppna ögonen och se vad som händer i världen.
Först då kan vi hoppas på en förändring.

tisdag 26 april 2011

Ljuva, efterlängtade vår

                                                                       * bild från morgueFile.com


Jag har mött våren i all sin prakt de här senaste dagarna.
Och jag bara häpnar och förundras över dess storslagenhet och skönhet.
På bara några dagar känns det som att hela världen fullkomligt förvandlas inför mina ögon.
En helt annan verklighet möter mig när jag går utanför min dörr.
Det är en behaglig ny värld.
En värld som förtrollar mig.

Det som var mörkt och kallt och grått och trist har försvunnit och ersatts av ljus och värme och ljuvliga färger och jublande våryra. Bitande förfärande iskalla vindar har gett sig av, snön är borta, skyltarna som varnar för fallande istappar är instuvade i något förråd någonstans. Istället ser jag underbara färgrika blommor, glatt kvittrande fåglar och utefik fulla av människor som pratar och skrattar och umgås. Jag ser träd som nyss stod alldeles kala och utan minsta tillstymmelse till liv och som nu fullkomligt har exploderat av liv och grönska.

Och jag blir fullständigt betagen och hänförd.
För att det är så ljuvligt och härligt och nästan ofattbart vackert.
Och för att det inger hopp och livslust och ren glädje och ny inspiration.

För med våren blir vi påminda om att det som verkade så omöjligt att föreställa sig för bara ett antal veckor sedan, nu är här. Äntligen. Och vi blir påminda om att trots att mörkret och kylan ibland tycks ha kommit för att stanna för alltid, så hittar ljuset och värmen alltid fram och skingrar mörkret. Ofta när vi minst anar det.
Det kan vända så snabbt.
Förändringen kan vara total och fulländad.
Och vi undrar hur det kunde komma sig att vi inte anade att ljuset var så nära.
Våren påminner oss också om att ingenting varar för evigt. Den lär oss att fånga ögonblicket, ta vara på stunden, leva här och nu.

Våren visar oss att mirakel faktiskt kan ske.
Att det som verkade dött kan plötsligt få liv igen.
Och den visar oss att det alltid, alltid, finns hopp, att det blir bättre och ljusare och lättare igen.

Våren lär oss att vi alltid kan fortsätta hoppas och tro och önska och längta.
För ljuset och värmen kommer.
Hur mörkt och hopplöst det än ser ut.

söndag 24 april 2011

Livet från den sjuka sidan

                                                                           * bild från morgueFile.com

Stapplande, långsamma, ensamma steg som ekar genom evighetslånga korridorer.
Utsträckta välvilliga händer som tar emot när balansen sviker.
Tunga andetag av ansträngningen.
På väg hem. Utskriven.
Platsbrist.

Någon beställer en sjukresa hem.
Lång, utdragen, nästintill outhärdlig väntan på en hård stol vid entrén.
Har de verkligen beställt en resa? Eller är jag bortglömd? Osynlig?
Smärta bak i ryggen. Igen. Alltid.

Någon ropar ett välbekant namn.
Darrande ben lyckas bära en trött kropp ytterligare en bit.
På väg hem. Utskriven.

Hemma. Igen.
Ingen där. Inget välkomnande. Ingen som märkt att någon saknats.
Ingen famn som tröstar. Inget leende som lyser upp eller en öm hand som stryker över kinden.
Bara tystnad. Denna eviga tystnad.
Ett tomt kylskåp. En obäddad säng. 

Och inga krafter. Tungt att andas. Ont. Alltid ont.
Hungrig, men inga möjligheter att handla mat.
Trött. Vansinnigt trött.
Stapplande, långsamma, ensamma steg på väg mot toaletten.
Ramlar. Benen bär inte längre.
Ingen tar emot denna gång.

På väg in igen. Till sjukhuset.

Det här händer gång på gång. Ett evigt snurrande ekorrhjul.
Alldeles för ofta får vi skriva ut patienter för att det helt enkelt inte finns plats för dem.
De är i stort behov av sjukhusvård, men vi är tvungna att prioritera.
Välja ut vilka som har störst behov av vård. Välja bort.
Fast alla har rätt till god vård på lika villkor.
Det finns helt enkelt inte resurser att ta hand om alla som behöver det.
Och om vi saknar resurser i normala fall - hur blir det om det händer något som kräver resurser utöver det vanliga? Vart är vi på väg?

Definitionen av en katastrof enligt Sten Lennquist (Katastrofmedicin, 2002);

"Situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder."

Skrämmande nog känns denna definition som en klockren beskrivning av situationen på akutmottagningen där jag jobbar. Precis så. Och det är i normala fall. En måndag vilken vecka som helst. Vilken dag som helst.
Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Våra resurser räcker inte till.

Jag vet att man i ledningen inom sjukhus och landsting är medveten om att det finns ett problem. Att man tittar på det. Försöker lösa det.
Men det händer inte mycket.

Och under tiden får jag och mina kolleger svälja gråten och fortsätta att skicka hem sjuka människor.
Som behöver sjukhusvård. Som inte klarar sig själva hemma.

Och dessa sjuka människor får fortsätta åka jojo fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.
Tills de till slut är så sjuka att det är de som prioriteras högst och får en välbehövlig plats.

Jag önskar verkligen att det fanns en sjukhussäng till alla som är i behov av vård.
Att det fanns tillräckligt med personal för att kunna tillgodose vård av hög kvalitet.

Och att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer behöver följa en patient som knappt kan stå på benen, än mindre gå, ut till entrén för att boka en resa hem.

tisdag 19 april 2011

Bakom masken, under ytan

                                                                                                     * bild från wikipedia

Det första intrycket vi får av någon dröjer sig gärna kvar. Envist håller vi fast vid den bild vi har fått av en person vid det första, flyktiga ögonkastet.
En bild som det inte är speciellt lätt att få oss att släppa taget om.
Vi är nämligen ganska så ofta övertygade om att vi vet vad någon går för efter att ha kastat en snabb första blick på ytan. Fasaden. Masken.
Vi vet direkt vilken typ det rör sig om. Vi bara vet.
Och vi vet precis vad vi anser om den typen.

Jaha, kolla, hon är en sådan där.  Eftersom hon ser ut sådär. Och går klädd i de där kläderna.
Och så missar vi världens goaste tjej för att vi glömmer bort att det bara är det yttersta skiktet. Vi tar aldrig reda på vad som finns därinunder. Hon får aldrig en chans.

Eller han, som beter sig på det där viset, det vet man väl precis vad sådana typer går för.
Utdömd på förhand. För att vi inte vågar lyfta lite, lite på masken för att åtminstone få se en hastig skymt av det verkliga ansiktet därunder.

Och när vi ser någon som glänser och skiner som av guld blir vi djupt imponerade och fascinerade.
Det spelar ingen roll att de kan ha jobbat på sin strålglans så länge och hårt att de inte hunnit med insidan överhuvudtaget. Eller att guldet kanske visar sig vara falskt om vi skulle skrapa lite på den glänsande ytan. Men det gör vi förstås helst inte.

Vi bär alla våra masker, spelar våra roller, anpassar oss och passar in så gott vi kan.
Och lika ogärna som vi tar oss en titt under masken på någon annan, vill vi lyfta av vår egen och avslöja vilka vi verkligen är. Vi behåller den gärna på i tron att den skyddar oss. Mot något eller någon.
Vi putsar och putsar på ytan för att få den att bli spegelblank.
Så att förbipasserande kan spegla sig i oss men inte se vilka vi verkligen är, där, bakom masken.
Och så undrar vi varför vi känner oss så ensamma. Otillfredsställda. Förvirrade.
Vi tappar bort oss själva där under masken.

Vi behöver få lyfta bort den där masken ibland.
Ge oss själva utrymme att andas fritt. Fylla våra lungor med luft.
Våga visa världen att just så här är jag, precis så här, inte större, inte mindre, men alldeles äkta, alldeles underbart fri och sann och helt unik. För utan våra masker kanske vi ser att det verkliga, levande ansiktet är fullständigt betagande. Att vi inte kan slita blicken ifrån det. För det som är äkta och verkligt berör oss. Förtrollar oss. Fascinerar oss.

Vi behöver ibland se bakom masken, under ytan, gå innanför muren på de människor vi har omkring oss.
Glömma bort våra förutfattade meningar och sudda ut våra stereotypa bilder av hur folk är och ska vara. Ge plats och utrymme åt varandra att få vara de vi verkligen är. Och ta oss tid att faktiskt omvärdera vårt första intryck av en person. Kanske fick vi fel uppfattning vid första anblicken. Kanske missade vi rent av något som var värt att se. Eller lära känna. Eller ödmjukt lyssna till.

För första intrycket kanske trots allt inte alltid säger oss sanningen.                     

fredag 15 april 2011

Invigning av våren

                                                                        * bild från morgueFile.com


Jag är löjligt förtjust i att promenera omkring på Skansen, speciellt nu på vårkanten.
Trots att jag inte har några barn.
Ibland blir det tillsammans med en god vän och en välfylld picknickkorg.
Ibland blir det bara jag och de underbara djuren och solvärmen och möjligtvis någon enstaka annan besökare som jag stöter på då och då...

Det har blivit min alldeles egna vårtradition.
Majbrasor kan kvitta.
Jag behöver få se björnungar tulta omkring alldeles våryra i solen.
Höra fåglarna kvittra och nästan överösta folksorlet.
Se folk bli upprörda över att bli av med sin våffla när en fräck fågel norpar den från papptallriken nästan omedelbart efter det de har köpt den. Efter att ha stått länge, länge, länge i kö...

Jag har insett att det är lika bra att motstå våfflan.
Det är inte värt all den där kötiden.

Men jag måste se lappugglan.
Förra året besökte jag ett regnigt Skansen och fann mig stå under samma tak som en stor lappuggla.
Jag stod så nära att jag hade kunnat sträcka ut min hand och röra vid den.
Men jag vågade inte röra mig. Eller andas.
Inte för att jag var rädd för ugglan.
Utan för att jag ville att den stunden skulle vara för evigt.
Det var magiskt.

Och jag måste alltid in i stallet och insupa hästdoften.
Klappa de underbart söta shetlandsponnyerna. Som alltid får mig att minnas en barndom full av hästdrömmar, mockning, ryktning, utfodring och de tusentals gånger jag hamnade på backen på grund av en otroligt envis ponny...

Och förstås.
Alltid Skansenakvariet.
Jag måste se dessa fascinerande krokodiler.
Se om papegojan finns kvar och ropar goddag.
Ett år fick jag för mig att jag skulle bota min spindelfobi genom att hålla en stor fågelspindel i handen.
När det blev min tur att hålla i spindeln blev han tydligen sur.
Det blev jag vänligt upplyst om av killen som skötte hela spindelklappandet;
-Nu är han sur.
Inte direkt vad jag ville höra just då...
Spindeln hade tydligen bestämt sig för att han suttit i alldeles för många händer.
Just , när den hamnade i min hand, hade den fått nog.
Så den sög sig kvar på något vis med sina otäcka fötter.
Alldeles för länge.

Och min spindelfobi tog ny fart.

Räven letar jag alltid efter men har sällan fått se den.
Har lyckats bättre ute i skogen.
Skogens konung måste föräras med en vårhälsning förstås.
Och uttrarna.

Dags för invigning av våren i helgen med andra ord.

Äntligen.

torsdag 14 april 2011

Att våga tappa ansiktet

                                                                     

Vi vill ju så gärna visa hela världen hur duktiga vi är. Att vi kan och vet det mesta som är värt att veta. Och faktiskt lite till. Vi vill visa att vi är fulla av självförtroende och att inget är oss främmande. Att vi duger och räcker till.
Speciellt om vi har börjat på ett nytt jobb.

Men det är en sak att envist vilja visa och bevisa hur duktig man är och en helt annan att faktiskt vara duktig.
Att vara duktig innebär inte att man alltid kan allting perfekt redan från början.
Det innebär att man inser sina styrkor och begränsningar och är villig att jobba hårt för att utvecklas.
Att man inser att det alltid kommer att finnas saker som man helt enkelt inte behärskar. Än.
Men så länge man inser det och är villig att erkänna det så fortsätter man hela tiden att lära sig. Och utvecklas i sin egen takt. Dag för dag så ökar man på sina kunskaper och sin skicklighet och blir tryggare i sitt jobb.

De senaste dagarna har jag varit med om en del omskakande händelser på jobbet som påmint mig om hur viktigt det här är att vi vågar vara ärliga om våra kunskaper. Vad vi kan och inte kan. Och vågar fråga. Vågar säga ifrån. Vågar be om hjälp. Vad som helst bara vi inte låtsas att vi kan hantera saker som vi inte har någon aning om hur de ska utföras.
Det är livsfarligt. Iallafall i min bransch. Det kan bokstavligen talat vara skillnaden mellan liv och död. Det finns inget utrymme för att låtsas vara bättre än man är, för det står alldeles för mycket på spel. Ett enda misstag kan i värsta fall ödelägga någons liv.

Det är genom att våga fråga som man skaffar sig nya kunskaper. Och genom att våga erkänna att man inte kan som man visar att man faktiskt förtjänar respekt. För det visar att man har insett att det viktigaste inte är att visa sig på styva linan, eller att visa att man duger, eller ens att visa hur duktig man är, utan att man vet att man har en annan människas framtid i sina händer för ett ögonblick. Och att man måste veta vad man gör. Och göra det rätt. Varje gång. Varje dag.

Jag blir aldrig orolig när jag har nya inskolningar som är väldigt oerfarna om jag märker att de vågar erkänna när de inte kan eller vet. Och det spelar ingen roll om de erkänner det om det mesta. För de lär sig allt efterhand. Då är det värre med de som inte vågar eller vill erkänna. Som låtsas att de vet. Som håller masken och säger att de kan. Fast de inte har en aning. Det skrämmer mig.

Vi måste inse att vi duger.
Även om vi inte kan allting. Även om vi inte vet bäst alla gånger.
Även om vi inte förstår allting redan från början.
Vi behöver bli fullständigt trygga i att det är helt okej att fråga. Att det till och med uppskattas.
Även om vi frågar om och om igen. Även om vi så behöver fråga tusen gånger.

Vi behöver inte vara så rädda att tappa ansiktet inför andra.
För oftast visar det sig att när vi väl gör det så finns det någon som tar emot det med varsamma händer.
Och som sedan räcker det tillbaka till oss med stolthet och vänlighet och glädje.
                                  

onsdag 13 april 2011

Möten med vardagshjältar

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Ikväll vill jag glömma bort allt om märkligt obetänksamma beslut som verkar ha tagits angående akutsjukhusen i Stockholm.
Förhoppningsvis har jag bara missförstått, hört fel.
Låt oss hoppas det.

Och ikväll vill jag bara glömma bort allt onödigt spring under dagen för att hitta blodtrycksmanschetter, febertermometrar, ekg-apparater och nålar. Jag vill låtsas att det inte är sant att man tycker det är för dyrt att köpa in dylik utrustning till en stor akutmottagning. Och jag vill inte tänka mer på etikettskrivare som slutar fungera så att allt måste skrivas för hand eller datorer som krånglar. Ännu mindre vill jag tänka på stress, döden, misshandel och rån, självmordsförsök och sjukdomar. Ikväll tänker jag glömma bort allt det.

Och istället tänka på det underbara mod och den vackra kärlek jag stod ansikte mot ansikte med idag.
Hos den kvinna som följt med sin älskade in till sjukhus.
Som vårdade sin svårt sjuke make dygnet runt hemma.
Och ändå orkade hon le och vara vänlig.

Hos den man som var så hårt drabbad av förlamning och annat men så full av livskraft och mod att jag häpnade. Och var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se tårarna av stolthet i mina ögon när han kämpade för att klara en sak på egen hand och lyckades.

Och jag ska tänka på den fantastiska unga kvinna som med sådant makalöst mod tog så väl hand om sin äldre och sjuke granne och som nu var hans enda livlina och räddande ängel. Hon kämpade för hans rätt till vård. Och följde självklart med honom till sjukhuset för att han skulle slippa vara ensam.

Och jag ska tänka på alla de andra, alla dessa fina människor jag mött idag.

När jag möter alla dessa oerhört modiga och omtänksamma och kärleksfulla vardagshjältar så känner jag mig privilegierad och ödmjuk inför deras enorma styrka och kraft. Det inspirerar mig att fortsätta med mitt jobb. Och får mig att vilja bli bättre, kunnigare, effektivare. Så att jag kan underlätta mer i deras liv, lyfta något av den tunga börda de bär på sina axlar dagligen. Iallafall under den tid de är hos oss på akuten.

De gör ett oerhört arbete i tysthet, alla dessa anhöriga och vänner och grannar.
Som det aldrig talas om. Som sällan uppskattas.
I mina ögon är de fantastiska, dessa vardagshjältar.

måndag 11 april 2011

Ett ständigt flöde av ord

                                                                

                                                                                     * bild från morgueFile.com

Så gott som dagligen blir vi fullkomligt överösta med allehanda information, nyheter, skvaller, goda råd, tips och tricks, instruktioner och förmaningar. Vi läser tidningar och böcker. Ord och bilder strömmar emot oss i vad som verkar vara ett aldrig sinande flöde. Enorma mängder material om i stort sett vilket ämne som helst finns lätttillgängliga för de flesta av oss. En del av det är sant och en del annat är rena lögner.

Vi väljer vad vi ska lyssna på. Vi sållar bort en hel del av flödet för att inte drunkna i all information.
Men ofta väljer vi att höra samma saker sägas om och om igen. Fast kanske sagt av nya människor och i en annan omgivning.
Dag efter dag. Vecka efter vecka.
Tills vi tror att det är vårt eget mantra och vår egen sanning.
Rent av våra egna ord.
 
Vi lyssnar på samma evinnerliga klagomål på jobbet.
Vi diskuterar vanligtvis samma välbekanta ämne med våra vänner och bekanta.
Vi hör samma nyheter upprepas gång på gång fast i olika kanaler.
Morgon, middag, kväll.
Som om det inte hänt något mer i världen.
 
Till och med samma program dyker upp i tv år efter år fast med lite andra deltagare.
Kanske med en något annorlunda vinkling.
 
Vi håller oss gärna vanligtvis till det vi känner oss bekanta med, läser de sorters böcker vi brukar läsa, ser på de nyhetskanaler vi brukar se på, pratar om de ämnen vi känner oss bekväma med.
Vi tror kanske inte att något annat kommer att intressera oss.

Men det finns en väldig rikedom av ord och kunskap i världen att samla in för den som vill och vågar.

Ibland kan det vara oerhört uppfriskande att lyssna på något helt annat än det man vanligtvis brukar lyssna på. Eller läsa något nytt och annorlunda för ett ögonblick eller två.
 
Gå till biblioteket och låna en bok man absolut inte skulle välja i vanliga fall.
Och läsa den. Med öppna sinnen. Utan att döma ut den på förhand.
Ibland blir man underbart överraskad och fullkomligt överväldigad, jag har hittat många av mina favoritförfattare på det sättet.

Det här ständiga flödet av ord som omger oss får oss ibland att tappa bort våra egna ord.
Vårt eget språk. Vår egen sanning.
Och nöja oss med andras.

Men genom att sålla ut sådant vi redan har läst och hört tusen gånger förut och istället öppna upp för något helt annat som vi kanske aldrig hört förut, kan vi väcka liv i vårt språk på nytt.
Om vi gör det här igen och igen så kanske vi lär oss något vi aldrig vetat tidigare.
Ser någonting som vi aldrig har sett förut.
Och kan beskriva världen som vi ser den med våra alldeles egna ord istället för att låna andras.

söndag 10 april 2011

Redo för attack

                                                                             * bild från wikipedia

Ibland tror jag att vi människor faktiskt gör det lite svårare för oss själva än vad vi egentligen behöver.
Och betydligt svårare än vad vi tänkt och har haft för avsikt.
Vi krånglar till vår vardag och våra liv genom att snabbt attackera redan i vårt första möte med andra människor.
Vi ska väl ändå inte behöva vänta så här länge? Vi kräver ilsket att få vad vi behöver omgående, omedelbart, nu, med en gång. Helst redan igår. Vi behöver få gå före i kön, vi är troligtvis ändå störst och bäst och då borde vi väl också rimligtvis få gå först?
Så vi attackerar. Bits och rivs.
Bara så att folk ska förstå.
Att ingen kan vara viktigare än just vi.

De som drabbas av våra attacker är de människor som vi möter på vår väg framåt, de som råkar stå i vägen eller de som stoppar upp framkomligheten så att vi inte kan komma vidare i den takt vi önskar.
Det kan röra sig om främlingar i kassakön framför oss, kassörskan som hjälper oss att slå in varorna eller vänner som råkar säga något som vi snabbt går igång på. Eller sjukvårdspersonal på den akut där ens sjuka mamma fått vänta alldeles för länge.
Och så känner vi att vi behöver bita ifrån. Morra lite ilsket så att folk verkligen förstår.
Att här står en person framför dig som faktiskt är lite farlig. Som kan bitas om du inte passar dig. Speciellt om du inte sköter dig så att det går snabbt och på det sätt jag tror är bäst. Om du inte ger mig vad jag vill ha. Genast. Nu.

Det förundrar mig en aning, det här beteendet vi har, för det hjälper oss inte ett dugg.
Det motverkar totalt vårt syfte.
Det leder oss bara vidare in i mer irritation och ilska och dispyter, eftersom de flesta brukar reagera på attacker med att gå in i försvarsställning. Och bli griniga. Sura. Ledsna.
Det kan förstöra alla inblandades humör.

Och det leder oftast inte till ett dugg bättre service eller snabbare hjälp.
Snarare tvärtom.

Om vi bara vågade lita på att de allra flesta vi möter faktiskt gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har. Och istället bemöter våra medmänniskor med lite vänlighet och respekt tror jag att vi skulle få en betydligt trevligare värld.

Det är så lätt att vi bara ser saker ur vårt eget perspektiv.
Men om vi hämtar andan några minuter nästa gång vi är på väg att irriterat snäsa åt någon eller skälla ut personen framför oss i kön för att de fumlar med plånboken, så kanske vi hinner se.

Att lite förståelse och vänlighet faktiskt kan uträtta underverk här i världen.
Och om vi sträcker ut en öppen hand mot någon istället för att knyta den hårt, så kanske vi kan lösa situationen på ett vettigt sätt tillsammans. Och vid vissa tillfällen kanske vi bara är tvungna att acceptera att det inte finns något annat att göra än att utrusta sig med tålamod och helt enkelt vänta.
Då kanske vi hinner koppla av en liten stund och få en efterlängtad och välbehövlig paus.

Och världen går inte under.

Och så kanske vi upptäcker att det faktiskt går att le ändå.

lördag 9 april 2011

Kära Florence

Florence Nightingale
                                                                                                          *bild från thesearchfoundation

Tänk om du hade kunnat ana att du drygt hundra år efter din död fortfarande skulle personifiera sinnebilden av den perfekta sjuksköterskan. Att din upplevelse av yrket som ett kall, ett livsuppdrag, ett sätt att leva, skulle sätta sina spår än i våra dagar.  Att den fortfarande lever kvar, essensen av din insats.
Att vi ännu hör ekot av dina steg mitt i natten när du gjorde dina nattliga ronder.
På gott och ont.

Bilden av dig som en självuppoffrande ängel som arbetade gratis är förstås inte sann.
Men det är den som lever kvar, det är den som etsat sig fast på våra näthinnor.
Det är den bilden vi har att kämpa emot vid våra löneförhandlingar.
Inte uttalat förstås. Men under ytan. Som en ständig skugga över oss.
Att när man har ett kall, då behöver man inte tjäna så mycket pengar.
Man står över den sortens världsliga behov.
Och när man har ett kall, då bör man inte opponera sig mot att jobba varannan helg och fyra kvällar i veckan. Eller ständiga övertidstimmar. Man förväntas inte ha ett liv utanför sjukhusets dörrar, man bör leva för sin livsuppgift. Återigen aldrig uttalat. Men underförstått.
Vi behöver göra oss av med den här bilden.
Och se verkligheten som den är.

Vid sekelskiftet gällde att en sjuksköterska skulle vara ogift, annars fick man begära utträde ur sjuksköterskekåren. I våra dagar får man vara både gift och ha familj men sjuksköterskekåren går på knäna av helt orimliga arbetsvillkor. Man orkar inte med familjelivet.  Många kollegor vittnar om barn som inte känner igen sin mamma längre för att hon alltid är så sur. Och trött. Och slutkörd. Förhållanden kraschar.
Det är inte vettigt.
Det behövs en förändring.

Och då tänker jag på dig, Florence.
För du var en ytterst målmedveten kvinna med en stark vilja och ett gott affärssinne.
Du var företagsam och kämpade för att förändra villkoren för de fattiga och sjuka i samhället.
Och du krävde att allt arbete skulle ge rimligt betalt, samtidigt som det arbete som utfördes självklart skulle vara av god kvalitet.
Sagt med dina ord;

                              "Det arbete som duger är det
                               som blir utfört av duktiga händer,
                               styrda av en klar hjärna och
                               inspirerat av ett kärleksfullt hjärta."


Dagens akutsjukvård lämnar snart inget utrymme för ett väl utfört arbete.
Belastningen på personalen är för hög, sjukhussängarna för få, krafterna tryter.
Många väljer att ständigt tacka ja till extrapass och heldagar för att få ekonomin att gå ihop.
Och för att samvetet kräver det.

Men sjukvård av god kvalitet kan inte utföras av en slutkörd personal.
Vi skulle behöva någon som du här idag, Florence.

fredag 8 april 2011

Detta eviga springande

                                                                          *bild från wikipedia


Fortare och fortare pinnar vi på. Stadigt med våra mål i sikte så springer vi allt vad vi kan framåt. Påhejade av vår inre hejarklack fortsätter vi oförtröttligt.
Bråttom är det. Snabbt ska det gå. Tålamodet tryter om vi stöter på oförutsedda hinder i vår väg.

Och allt det som händer runtomkring oss, allt det som pågår i våra liv, här och nu, ser vi bara som hastigast en skymt av i ögonvrån. Vi hinner sällan stanna upp och ta oss en titt på våra liv, vi hinner knappt känna efter hur vi mår eller vad vi behöver just nu. Vi bara springer på.
Om vi tog oss tid att bara vara emellanåt skulle vi kanske upptäcka att vi inte alls orkar springa varenda dag. Vissa dagar kanske vi bara vill sätta oss ner i gräset och låta vinden få blåsa i vårt hår. För att det känns bra just då. Vi kanske bara vill sitta där en stund och andas och njuta av naturen och studera molnen.

Om vi tar oss tid kan vi lära oss att justera hastigheten på vår färd framåt i livet efter våra egna förutsättningar dag för dag. Och vi kanske upptäcker att vägen faktiskt blir vad vi gör den till.
Full av äventyr, skratt och glädje, gemenskap, kärlek, ja, vad vi nu vill fylla den med.
Eller så blir den en ständig kamp mot klockan och våra minnen blir lika suddiga och otydliga som landskapet som vi så snabbt springer förbi.

Och när vi når fram till vårt mål har vi ofta redan satt upp ett nytt innan vi hunnit fatta att vi nått fram.
Vi tar oss så sällan tid att fira våra segrar. Att känna stolthet över när vi gjort något riktigt bra.
Att sitta ner och bara njuta av allt vi redan hunnit med.
För vi gör bra saker ibland. Ibland vinner vi riktigt stora segrar, ibland lite mindre.
Vi måste bara komma ihåg att fira det vi uppnått innan vi går vidare.
Och föra in lite mer glädje och fest i våra liv.

tisdag 5 april 2011

Som den vackraste fjäril


                                                                      * bild från morgueFile.com

Många gånger håller vi alldeles för hårt i de människor och de saker vi tycker om och älskar.
Så hårt att vi alldeles glömmer bort att det är något ömtåligt och värdefullt vi håller i våra händer, att vår kärlek är som den vackraste fjäril som slagit sig ner hos oss för ett ljuvligt, magiskt ögonblick.

Men vi håller ibland i så hårt och ovarsamt att de skadas och far illa av våra krampaktiga fasthållningsförsök. Och de försöker upprepade gånger att flyga sin väg i ett försök att överleva.

Vi glömmer så lätt att vi aldrig kan äga eller styra över någon annan.
Att de inte är våra ägodelar utan att de är en underbar och fantastisk gåva vi har fått till låns. För ett tag.
En gåva som är vår att älska och vårda och tillbringa tid med här och nu.
Men den är inte vår att hålla fast eller hålla kvar eller på något sätt manipulera att stanna kvar. Vi kan aldrig tvinga någon att tycka om oss eller älska oss.

Det är så viktigt att vi kommer ihåg att vara rädda om det vi har.
Att vi är närvarande i nuet i varje ögonblick och uppskattar de gåvor vi har i våra liv idag.
För vi vet aldrig hur vår morgondag ser ut.

Vi måste lära oss hålla försiktigt i våra älskade med öppna händer.
Och alltid vara beredda att låta de få flyga fritt när de behöver det.
Som den vackraste fjäril.

Livet lär oss att alltid vara redo att släppa taget.

söndag 3 april 2011

Låt inte rädslan hindra dig



Överallt dessa dörrar omkring oss. Anonyma dörrar. Färgstarka dörrar.
Mörka och hotande dörrar.
Inbjudande dörrar som lämnats lite på glänt.
Och sedan alla dessa låsta, skrämmande och till synes fullständigt ointagliga dörrar.
Som stänger oss ute. Ibland, tyvärr, för att vi inte tillåts att gå innanför.
Vi passar inte in eller så är vi helt enkelt inte välkomna av olika och ibland outgrundliga skäl.

Men ofta, alldeles för ofta, för att vi inte vågar glänta på dörren för att se vad som döljer sig därinnanför.
För att vi inte vågar knacka på. För att vi hellre tyst skyndar oss förbi än tar en chans och kanske riskerar att göra bort oss. Även om det faktiskt är möjligt att det döljer sig något helt fantastiskt bakom någon av de dörrar vi så snabbt springer förbi.
Det spelar inte så stor roll.
Vi väljer hellre att missa en del härliga erfarenheter än att möta våra rädslor och utmana dem.

Men problemet är att våra rädslor oftast inte försvinner bara för att vi ignorerar dem.
Istället smittar det av sig på andra områden i våra liv.
Tills det till slut genomsyrar hela vårt liv.
Rädsla smittar nämligen.
Och i värsta fall kan det leda till att vi blir väldigt begränsade.
Vi blir mer och mer bakbundna och tillåter oss bara ett begränsat livsutrymme.
Som blir mindre och mindre ju mer vi låter rädslan styra oss.
Till slut går vi självmant in i ett litet, litet  rum och låser alla dörrar omkring oss.
Och vi vågar inte komma ut i första taget.

Vi behöver ingjuta mer mod i oss själva.
Strunta i att vi är rädda och göra saker vi aldrig gjort förut.
Se rädslan i ögonen och med darrande steg gå vidare ändå.
För varje steg blir det nämligen lättare. Och för varje steg är en seger vunnen.

Vi behöver pröva nya saker för att utmana våra rädslor och vidga vårt livsutrymme.
Vem vet, vi kanske har några dolda, slumrande talanger som bara väntar på att väckas till liv?
Och även om vi inte upptäcker några större livsavgörande saker på vår väg så kanske vi ändå får lite bättre självförtroende. Vi kanske har lite roligt. Vi kanske upptäcker att vi inte gillar en viss sak. Bra. Då vet vi det, vi är en erfarenhet rikare och vi har lärt oss något nytt om oss själva. Eller så hittar vi en ny fascinerande hobby. Eller får nya vänner. Det är inte så dumt det heller.

Så låt oss öppna de där dörrarna som vi tror är stängda för oss.
Låt oss se rädslan i ögonen och gå vidare ändå.
Bara fortsätta gå. Framåt, vidare.

Det finns tusen och åter tusen dörrar och upplevelser som bara väntar på oss.
Det är upp till oss om vi vill närma oss en av dem och knacka på.
Och våga ta steget in genom den där dörren. Idag.

lördag 2 april 2011

Allt är faktiskt möjligt

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Vissa dagar är det snubblande nära att vi ger upp hoppet.
Vi orkar inte mer, vi kan inte ta ett enda steg till.
Vi stannar tvärt, ser ner i marken och vi kommer inte vidare.

För vi har tappat hoppet om att någonsin få se det vi längtar efter eller det vi i tysthet drömmer om bli verklighet. Vi har tappat tron på att drömmar faktiskt kan bli sanna. Att våra drömmar kan bli sanna.
Och det gör ont, förbaskat ont, att förlora sitt hopp.
Det blir plötsligt alldeles mörkt runtomkring oss.
Så outhärdligt mörkt.

Vi viskar tyst våra önskningar ut i mörkret på nätterna.
Men ingen hör oss.
Vi får inga färdiga svar levererade med ilbud morgonen därpå.
Det kommer ingen ängel och stryker bort tårarna från vår kind.
Vi känner oss ensamma. Övergivna.

Men så, i mörkret, när vi hjälplöst trevar oss fram efter en väg som leder oss vidare, ser vi plötsligt ett svagt ljus.
En flämtande låga av hopp är fortfarande vid liv.
Där, tätt, tätt intill våra hjärtan fladdrar en låga som ännu orkar värma oss.
Som orkar lysa upp vår väg.

Och vi inser att vi faktiskt inte är ensamma. Någonsin.
Vi är inte utlämnade till mörkret.
Det finns ljus. Det finns hopp.
Vi behöver bara blicka inåt så ser vi.

Att vi har betydligt mer styrka än vi tror.
Att vi faktiskt kan mycket, mycket mer än vi kunnat ana.
Än vad någon som ser oss utifrån anar.
Vi utnyttjar bara en bråkdel av vår potential.

Så vi har oändligt mycket mer att ge.
Och vår tro på oss själva och vår förmåga bär oss framåt.
Steg för steg.
Vi kan lugnt fortsätta att hoppas och drömma.
Med tålmodiga steg framåt, ett i taget, ser vi hur våra liv förändras till det bättre.

Och det är då vi inser till fullo.
Vi kan lyckas med vad vi vill.

Vi behöver aldrig ge upp hoppet.
Vi behöver inte sluta tro.

Allt är faktiskt möjligt.