Skenet kan bedra

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.

Bakom masken, under ytan

                                                                                                     * bild från wikipedia

Det första intrycket vi får av någon dröjer sig gärna kvar. Envist håller vi fast vid den bild vi har fått av en person vid det första, flyktiga ögonkastet.
En bild som det inte är speciellt lätt att få oss att släppa taget om.
Vi är nämligen ganska så ofta övertygade om att vi vet vad någon går för efter att ha kastat en snabb första blick på ytan. Fasaden. Masken.
Vi vet direkt vilken typ det rör sig om. Vi bara vet.
Och vi vet precis vad vi anser om den typen.

Jaha, kolla, hon är en sådan där.  Eftersom hon ser ut sådär. Och går klädd i de där kläderna.
Och så missar vi världens goaste tjej för att vi glömmer bort att det bara är det yttersta skiktet. Vi tar aldrig reda på vad som finns därinunder. Hon får aldrig en chans.

Eller han, som beter sig på det där viset, det vet man väl precis vad sådana typer går för.
Utdömd på förhand. För att vi inte vågar lyfta lite, lite på masken för att åtminstone få se en hastig skymt av det verkliga ansiktet därunder.

Och när vi ser någon som glänser och skiner som av guld blir vi djupt imponerade och fascinerade.
Det spelar ingen roll att de kan ha jobbat på sin strålglans så länge och hårt att de inte hunnit med insidan överhuvudtaget. Eller att guldet kanske visar sig vara falskt om vi skulle skrapa lite på den glänsande ytan. Men det gör vi förstås helst inte.

Vi bär alla våra masker, spelar våra roller, anpassar oss och passar in så gott vi kan.
Och lika ogärna som vi tar oss en titt under masken på någon annan, vill vi lyfta av vår egen och avslöja vilka vi verkligen är. Vi behåller den gärna på i tron att den skyddar oss. Mot något eller någon.
Vi putsar och putsar på ytan för att få den att bli spegelblank.
Så att förbipasserande kan spegla sig i oss men inte se vilka vi verkligen är, där, bakom masken.
Och så undrar vi varför vi känner oss så ensamma. Otillfredsställda. Förvirrade.
Vi tappar bort oss själva där under masken.

Vi behöver få lyfta bort den där masken ibland.
Ge oss själva utrymme att andas fritt. Fylla våra lungor med luft.
Våga visa världen att just så här är jag, precis så här, inte större, inte mindre, men alldeles äkta, alldeles underbart fri och sann och helt unik. För utan våra masker kanske vi ser att det verkliga, levande ansiktet är fullständigt betagande. Att vi inte kan slita blicken ifrån det. För det som är äkta och verkligt berör oss. Förtrollar oss. Fascinerar oss.

Vi behöver ibland se bakom masken, under ytan, gå innanför muren på de människor vi har omkring oss.
Glömma bort våra förutfattade meningar och sudda ut våra stereotypa bilder av hur folk är och ska vara. Ge plats och utrymme åt varandra att få vara de vi verkligen är. Och ta oss tid att faktiskt omvärdera vårt första intryck av en person. Kanske fick vi fel uppfattning vid första anblicken. Kanske missade vi rent av något som var värt att se. Eller lära känna. Eller ödmjukt lyssna till.

För första intrycket kanske trots allt inte alltid säger oss sanningen.