Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.
Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.
Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.
Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.
Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
