Visar inlägg med etikett ålderdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ålderdom. Visa alla inlägg
lördag 10 september 2011
Det är dags att sluta blunda
Det är inte lätt att bli gammal i dagens samhälle.
Och det är sannerligen inte lätt att bli gammal och sjuk.
För hur det än är, trots att vi alla enligt lag har rätt till god vård på lika villkor, så ser verkligheten inte riktigt ut så. Även om vi alla innerligt hoppas och önskar och tror och vill att det ska vara så.
Plockar vi bort skygglapparna vi har framför ögonen ser vi en skrämmande sanning.
Våra äldre far illa när vården är tungt belastad. För den som är ensam och trött och sjuk och van att vänta på sin tur istället för att hojta och skrika högt blir det en lång och tröttsam väntan.
I ett samhälle där allt handlar om att bevara och hylla ungdomen och allt det den förknippas med vill vi inte gärna konfronteras med ålderdomen. Med det sköra och bräckliga. Med det sjuka och svaga och skrynkliga. Nej, vi väljer att se bort och blunda och sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Det som inte syns, finns ju inte, som bekant. Så vi riktar strålkastarljuset mot det unga och vackra, vi beundrar och förförs och lockas av yta och glamour och glans.
Vi ser på skalet och tror att det är allt som finns och behöver finnas.
Hur frukten egentligen smakar spelar ingen roll så länge vi håller oss till att beundra den blanka ytan. Det som finns inuti, det som har skavt emot tidens tand och blivit skimrande vackert och fullt av berättelser och visdom och minnen och äventyr ser vi inte. Vi vågar inte och vi hinner inte och vi inser inte vad vi missar.
Någon måste börja föra de äldres och de sjukas talan.
Som vården ser ut idag kan det bli många och långa timmars väntetid på akuten innan man får träffa en läkare. Belastningen är hög. Och om man är gammal och sjuk kan det bli näst intill outhärdligt och inte helt sällan väldigt ovärdigt. Många av våra äldre vågar inte eller orkar inte eller kan inte säga till personal om de behöver hjälp. Och att ligga i flera timmar utan att kunna ta sig upp på toaletten eller kunna meddela sig om man är törstig eller har ont måste vara förfärligt.
Vi i personalen är förstås medvetna om detta. Men vi räcker helt enkelt inte till. Istället går vi hem från våra arbetspass och mår dåligt för att vi inte hunnit göra allt det vi vill göra. Och borde göra.
Antalet äldre i vårt land växer. Livslängden ökar. Vi drabbas allt oftare av välfärdssjukdomar.
Hur går det ihop med en sjukvård som ständigt bantas? Där man istället för att välja att vara flexibel och att anpassa vården efter de behov som finns helt stelbent och envist väljer att hitta nya sätt att dra in och dra ner och lägga ner? Till sist når man en gräns för hur mycket man kan spara. Hur kostnadseffektiv vården kan vara.
Vissa saker går helt enkelt inte att kompromissa med i ett samhälle.
Det borde finnas minst ett sjukhus bara för äldre i Stockholm.
Ett sjukhus som kan möta deras behov, där det finns tillräckligt med personal och kunskap och utrustning för att ta hand om de som behöver det. Där ingen skulle behöva ligga på en kall och hård brits i alldeles för många timmar utan att få hjälp. Där kontakter knyts med hemsjukvård och hemhjälp och där man hinner se till helheten. Där man hinner kontrollera hur hemsituationen ser ut, om den verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Och tid att lösa det som behöver lösas innan någon skickas hem. På det viset skulle man kunna minska antalet återresor till sjukhusen. Alldeles för ofta skickas de äldre hem alldeles för tidigt och kommer åter inom några dagar och då ofta i sämre skick. Det främjar inte en god hälsa för de äldre. Och det belastar systemet. I längden skulle det säkerligen spara pengar åt samhället om det istället för neddragningar satsades på vård av god kvalitet.
Vi kan inte fortsätta blunda för verkligheten.
En dag ligger vi själva där.
Etiketter:
mänskliga villkor,
olika perspektiv,
platsbrist,
prioriteringar,
sjuksköterskan,
sjukvården,
vårdbehov,
ålderdom
torsdag 14 juli 2011
När minnet sviker
* bild från morgueFile.com
Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.
När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.
Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.
När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.
Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.
Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.
Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.
För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.
För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.
Och det gör det inte idag.
Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.
När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.
Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.
När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.
Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.
Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.
Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.
För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.
För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.
Och det gör det inte idag.
Etiketter:
minnet,
mänskliga villkor,
respekt,
sjuksköterskan,
sjukvården,
vårdbehov,
ålderdom
söndag 24 april 2011
Livet från den sjuka sidan
* bild från morgueFile.com
Stapplande, långsamma, ensamma steg som ekar genom evighetslånga korridorer.
Utsträckta välvilliga händer som tar emot när balansen sviker.
Tunga andetag av ansträngningen.
På väg hem. Utskriven.
Platsbrist.
Någon beställer en sjukresa hem.
Lång, utdragen, nästintill outhärdlig väntan på en hård stol vid entrén.
Har de verkligen beställt en resa? Eller är jag bortglömd? Osynlig?
Smärta bak i ryggen. Igen. Alltid.
Någon ropar ett välbekant namn.
Darrande ben lyckas bära en trött kropp ytterligare en bit.
På väg hem. Utskriven.
Hemma. Igen.
Ingen där. Inget välkomnande. Ingen som märkt att någon saknats.
Ingen famn som tröstar. Inget leende som lyser upp eller en öm hand som stryker över kinden.
Bara tystnad. Denna eviga tystnad.
Ett tomt kylskåp. En obäddad säng.
Och inga krafter. Tungt att andas. Ont. Alltid ont.
Hungrig, men inga möjligheter att handla mat.
Trött. Vansinnigt trött.
Stapplande, långsamma, ensamma steg på väg mot toaletten.
Ramlar. Benen bär inte längre.
Ingen tar emot denna gång.
På väg in igen. Till sjukhuset.
Det här händer gång på gång. Ett evigt snurrande ekorrhjul.
Alldeles för ofta får vi skriva ut patienter för att det helt enkelt inte finns plats för dem.
De är i stort behov av sjukhusvård, men vi är tvungna att prioritera.
Välja ut vilka som har störst behov av vård. Välja bort.
Fast alla har rätt till god vård på lika villkor.
Det finns helt enkelt inte resurser att ta hand om alla som behöver det.
Och om vi saknar resurser i normala fall - hur blir det om det händer något som kräver resurser utöver det vanliga? Vart är vi på väg?
Definitionen av en katastrof enligt Sten Lennquist (Katastrofmedicin, 2002);
"Situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder."
Skrämmande nog känns denna definition som en klockren beskrivning av situationen på akutmottagningen där jag jobbar. Precis så. Och det är i normala fall. En måndag vilken vecka som helst. Vilken dag som helst.
Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Våra resurser räcker inte till.
Jag vet att man i ledningen inom sjukhus och landsting är medveten om att det finns ett problem. Att man tittar på det. Försöker lösa det.
Men det händer inte mycket.
Och under tiden får jag och mina kolleger svälja gråten och fortsätta att skicka hem sjuka människor.
Som behöver sjukhusvård. Som inte klarar sig själva hemma.
Och dessa sjuka människor får fortsätta åka jojo fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.
Tills de till slut är så sjuka att det är de som prioriteras högst och får en välbehövlig plats.
Jag önskar verkligen att det fanns en sjukhussäng till alla som är i behov av vård.
Att det fanns tillräckligt med personal för att kunna tillgodose vård av hög kvalitet.
Och att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer behöver följa en patient som knappt kan stå på benen, än mindre gå, ut till entrén för att boka en resa hem.
Stapplande, långsamma, ensamma steg som ekar genom evighetslånga korridorer.
Utsträckta välvilliga händer som tar emot när balansen sviker.
Tunga andetag av ansträngningen.
På väg hem. Utskriven.
Platsbrist.
Någon beställer en sjukresa hem.
Lång, utdragen, nästintill outhärdlig väntan på en hård stol vid entrén.
Har de verkligen beställt en resa? Eller är jag bortglömd? Osynlig?
Smärta bak i ryggen. Igen. Alltid.
Någon ropar ett välbekant namn.
Darrande ben lyckas bära en trött kropp ytterligare en bit.
På väg hem. Utskriven.
Hemma. Igen.
Ingen där. Inget välkomnande. Ingen som märkt att någon saknats.
Ingen famn som tröstar. Inget leende som lyser upp eller en öm hand som stryker över kinden.
Bara tystnad. Denna eviga tystnad.
Ett tomt kylskåp. En obäddad säng.
Och inga krafter. Tungt att andas. Ont. Alltid ont.
Hungrig, men inga möjligheter att handla mat.
Trött. Vansinnigt trött.
Stapplande, långsamma, ensamma steg på väg mot toaletten.
Ramlar. Benen bär inte längre.
Ingen tar emot denna gång.
På väg in igen. Till sjukhuset.
Det här händer gång på gång. Ett evigt snurrande ekorrhjul.
Alldeles för ofta får vi skriva ut patienter för att det helt enkelt inte finns plats för dem.
De är i stort behov av sjukhusvård, men vi är tvungna att prioritera.
Välja ut vilka som har störst behov av vård. Välja bort.
Fast alla har rätt till god vård på lika villkor.
Det finns helt enkelt inte resurser att ta hand om alla som behöver det.
Och om vi saknar resurser i normala fall - hur blir det om det händer något som kräver resurser utöver det vanliga? Vart är vi på väg?
Definitionen av en katastrof enligt Sten Lennquist (Katastrofmedicin, 2002);
"Situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder."
Skrämmande nog känns denna definition som en klockren beskrivning av situationen på akutmottagningen där jag jobbar. Precis så. Och det är i normala fall. En måndag vilken vecka som helst. Vilken dag som helst.
Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Våra resurser räcker inte till.
Jag vet att man i ledningen inom sjukhus och landsting är medveten om att det finns ett problem. Att man tittar på det. Försöker lösa det.
Men det händer inte mycket.
Och under tiden får jag och mina kolleger svälja gråten och fortsätta att skicka hem sjuka människor.
Som behöver sjukhusvård. Som inte klarar sig själva hemma.
Och dessa sjuka människor får fortsätta åka jojo fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.
Tills de till slut är så sjuka att det är de som prioriteras högst och får en välbehövlig plats.
Jag önskar verkligen att det fanns en sjukhussäng till alla som är i behov av vård.
Att det fanns tillräckligt med personal för att kunna tillgodose vård av hög kvalitet.
Och att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer behöver följa en patient som knappt kan stå på benen, än mindre gå, ut till entrén för att boka en resa hem.
Etiketter:
mänskliga villkor,
platsbrist,
sjuksköterskan,
sjukvården,
ålderdom
fredag 18 mars 2011
Ensam är inte alltid stark
* bild från wikipedia
-Jag vill inte leva längre. -Jag orkar inte mer. -Jag ber varje dag om att jag ska få dö.
Det här är meningar som jag hör dagligen på jobbet, alldeles förfärligt många gånger dagligen.
Det är alltid lika hjärtskärande att höra. Ofta från äldre, inte speciellt sjuka människor.
När jag undrar vad som ligger bakom denna önskan får jag nästan alltid till svar;
-Jag är så ensam.
Den tärande, icke-självvalda ensamheten verkar vara skrämmande utbredd bland den äldre delen av befolkningen i vårt land. En del av de äldre jag möter har inte kommit ut och träffat en endaste människa under hela vintersäsongen. Dels för att de inte vågar gå ut på grund av snön och risken för halka, dels för att de inte har någonstans att gå. Vänner och bekanta har gått ur tiden. Det finns inget lättillgängligt ställe för äldre att spontant träffas. Om man inte bor på ett välfungerande servicehus. Och många väljer ändå att bo kvar i sin egen lägenhet så länge de bara kan. Man vill inte störa sina släktingar och be om ett besök.
Detta enligt min högst personliga undersökning och erfarenhet från akutmottagningen.
Igår mötte jag en alldeles betagande dam som bland det första hon gjorde var att anförtro mig om att hon inte ville leva längre.
För ensamheten var fullständigt outhärdlig.
Hon satt bara och väntade på att tiden skulle gå på dagarna så att det blev kväll. Då kunde hon se lite på tv eller läsa i en bok. Hon hade inte kommit ut på hela vintern. En gång i veckan kom stressad personal från hemtjänst och var där och hjälpte till i en halvtimme. Hennes enda kontakt med omvärlden.
Hon hade en son men ville inte störa eftersom han hade så mycket att göra och alltid var så upptagen.
Grannarna ville hon inte störa "-vem vill prata med en gammal tant"...
När vi pratat en stund började det lysa om henne. Hon levde upp.
Hon berättade om hur hon alltid varit ute och rest mycket.
Varit aktiv och social. Nu kände hon att hon inte hade någonting att se fram emot längre.
För många år sedan berättade min pianolärare från Barcelona att där fanns ett helt annat sätt att leva för de äldre. De brukade samlas i någon lokal längst ner i vanliga bostadshus och laga mat tillsammans, umgås, hålla lite koll på varandra. Om någon saknades gick någon till dennes lägenhet för att höra att allt var okej.
Ibland önskar jag att verkligheten såg annorlunda ut. Att ingen skulle behöva sitta isolerad och förlora sin livslust på grund av ensamhet. Att vi vågade fråga mer hur folk runtomkring oss mår. Att vi vågade erkänna att vi faktiskt känner oss ensamma om vi gör det. För vi behöver varandra ibland.
Ensam är inte alltid stark.
-Jag vill inte leva längre. -Jag orkar inte mer. -Jag ber varje dag om att jag ska få dö.
Det här är meningar som jag hör dagligen på jobbet, alldeles förfärligt många gånger dagligen.
Det är alltid lika hjärtskärande att höra. Ofta från äldre, inte speciellt sjuka människor.
När jag undrar vad som ligger bakom denna önskan får jag nästan alltid till svar;
-Jag är så ensam.
Den tärande, icke-självvalda ensamheten verkar vara skrämmande utbredd bland den äldre delen av befolkningen i vårt land. En del av de äldre jag möter har inte kommit ut och träffat en endaste människa under hela vintersäsongen. Dels för att de inte vågar gå ut på grund av snön och risken för halka, dels för att de inte har någonstans att gå. Vänner och bekanta har gått ur tiden. Det finns inget lättillgängligt ställe för äldre att spontant träffas. Om man inte bor på ett välfungerande servicehus. Och många väljer ändå att bo kvar i sin egen lägenhet så länge de bara kan. Man vill inte störa sina släktingar och be om ett besök.
Detta enligt min högst personliga undersökning och erfarenhet från akutmottagningen.
Igår mötte jag en alldeles betagande dam som bland det första hon gjorde var att anförtro mig om att hon inte ville leva längre.
För ensamheten var fullständigt outhärdlig.
Hon satt bara och väntade på att tiden skulle gå på dagarna så att det blev kväll. Då kunde hon se lite på tv eller läsa i en bok. Hon hade inte kommit ut på hela vintern. En gång i veckan kom stressad personal från hemtjänst och var där och hjälpte till i en halvtimme. Hennes enda kontakt med omvärlden.
Hon hade en son men ville inte störa eftersom han hade så mycket att göra och alltid var så upptagen.
Grannarna ville hon inte störa "-vem vill prata med en gammal tant"...
När vi pratat en stund började det lysa om henne. Hon levde upp.
Hon berättade om hur hon alltid varit ute och rest mycket.
Varit aktiv och social. Nu kände hon att hon inte hade någonting att se fram emot längre.
För många år sedan berättade min pianolärare från Barcelona att där fanns ett helt annat sätt att leva för de äldre. De brukade samlas i någon lokal längst ner i vanliga bostadshus och laga mat tillsammans, umgås, hålla lite koll på varandra. Om någon saknades gick någon till dennes lägenhet för att höra att allt var okej.
Ibland önskar jag att verkligheten såg annorlunda ut. Att ingen skulle behöva sitta isolerad och förlora sin livslust på grund av ensamhet. Att vi vågade fråga mer hur folk runtomkring oss mår. Att vi vågade erkänna att vi faktiskt känner oss ensamma om vi gör det. För vi behöver varandra ibland.
Ensam är inte alltid stark.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



