När tärningen väl är kastad

Många gånger ger vi oss in i allehanda olika projekt och sjösätter storslagna planer spontant och fulla av förväntningar utan att fundera igenom det hela det allra minsta innan vi börjar. 

Fulla av entusiasm och jublande glädje sätter vi igång. Vi är fyllda till brädden och underbart inspirerade av vad som känns som oändlig och sprudlande energi som hotar att svämma över åt alla håll och kanter när vi startar något nytt. Det känns så lockande och roligt och vi kan inte vänta med att komma igång. Och vi känner på oss att den här gången, nu, äntligen, ska det lyckas. 

Vi ska komma hela vägen fram till mål. 

Vi ska ta oss över den där mållinjen den här gången. 

För nu gäller det.

Kosta vad det kosta vill. 

Vare sig våra projekt nu handlar om att börja gå till gymmet regelbundet för att äntligen lyckas komma i form, renovera huset, bygga en ny och lite finare brygga, spara till den där drömresan, starta ett nytt företag, skriva en bok, flytta utomlands, börja baka vårt eget bröd, lära oss prata franska, eller bara gå på bio lite oftare så kostar det oss en hel del energi och tid och inte helt sällan även pengar, att planera och förbereda och starta upp och komma igång. 

Vi kanske involverar andra människor i vår närhet i våra planer. 

Vår entusiasm smittar ofta av sig och väcker förväntningar och förhoppningar. 

Vilket är bra, förstås.

Men när tärningen väl är kastad och spelet är igång på allvar är det som om all energi rinner av oss och försvinner. Plötsligt står vi där mitt i vardagen och ska få det hela att gå ihop. Och vi möter en del dagar då det blåser kalla vindar rakt i ansiktet på oss och ibland kanske det rent av blåser upp till storm och där och då känns det plötsligt inte det minsta lockande att göra uppoffringar eller lägga ner en massa hårt arbete för att ro vårt projekt iland. 

Det ligger ju ändå så långt bort i fjärran, det där målet. 

Det gör väl inget om vi fuskar lite just idag? Och det gör det inte heller, förstås. 

Men så radar dagarna upp sig och blir till veckor. Och veckorna blir till månader. 

Och månader blir till år. 

Och projektet ros aldrig iland. 

Istället startar vi upp nya projekt. Vi bestämmer oss för att ta nya tag. 

Vi hittar ett nytt mål, en ny idé tar form. Nya planer smids. 

Och så kastar vi med friskt mod och nyvunnen entusiasm tärningen på nytt.

Den här gången, nu gäller det. Nu ska vi ta oss hela vägen fram till mål.

Men så kommer de där dagarna när det känns lite tungt och motigt att fortsätta.

Gång på gång startar vi upp nya projekt och gör upp nya planer och sätter upp nya mål.

Och det är underbart, det är precis som det ska vara, det är så vi kommer vidare, det är så vi finner vad vi söker, det är så vi skapar oss ett innehållsrikt och intressant liv och det är så vi förhoppningsvis kan få en bättre värld. 

Men vi behöver bli bättre på att föra våra projekt i hamn. Vi behöver samla ihop lite mod och kraft och lite mer viljestyrka. Så att vi vågar fortsätta att ro vidare med vårt projekt även när det stormar runt omkring oss. Så att vi orkar fortsätta även de regniga dagarna. Och de dagar när vi tycker att allt känns hopplöst och att det bara känns som bortkastad tid. Och vi behöver börja tro på oss själva, inse att det vi har att ge till världen och även till oss själva är något unikt och värdefullt. Det är värt att fullfölja. 

Du förtjänar det och världen förtjänar det.

Ibland hisnar tanken och världen står stilla för ett ögonblick när jag tänker på alla skatter som ligger gömda hemma i folks byrålådor. Dikter som aldrig blivit färdigskrivna. Låtar som aldrig spelats in. Teckningar som bara påbörjats. Uppfinningar som inte presenterats för världen. Hus som aldrig byggts. Resor som aldrig blivit av. Talanger och gåvor som blivit bortglömda för att de aldrig används. Talanger inom alla områden som givit upp. 

Vi behöver välja ut våra projekt lite mer omsorgsfullt. Fundera över vad som verkligen är viktigt för oss. Vad som skulle lyfta våra liv till en helt annan nivå om vi lyckades ro just det projektet iland. Vad som egentligen kan få oss att vilja och orka gå upp på morgonen med ett leende. Vad som skulle vara värt att ro igenom stormar för och vad vi egentligen behöver i våra liv just nu. Och så använda oss av den motivationen när det blåser runt omkring oss. Påminna oss om varför vi påbörjat projektet när vi börjar vackla. Och bestämma oss för att inte starta något nytt förrän vi rott vårt nuvarande projekt iland.

Och när tärningen väl är kastad så stannar vi kvar. Och vi fortsätter. Och vi fullföljer. 

För vi vet att det är värt det.

Vi fortsätter att ro trots att det ibland känns som att vi inte ens kommer en meter framåt.

Och vi fortsätter trots att våra armar värker.

Och vi fortsätter trots de där rösterna inom oss och runt omkring oss som säger att vi inte duger, att det inte är bra nog, viktigt nog, intressant nog eller tillräckligt perfekt.

För visst, det kommer stormiga dagar. Dagar när det kommer att kännas tungt. 

Men det kommer också att finnas dagar då solen strålar från en klarblå himmel och havet ligger alldeles glittrande framför oss. 

Det finns en speciell sorts glädje som kommer ur att fullfölja och slutföra det vi påbörjat.

Att ha en massa oavslutade projekt dränerar oss på välbehövlig energi.

Medan däremot att föra ett projekt i hamn kan berika både världen och oss själva. 

Förankra dina luftslott stadigt i marken

                                                                 * bild från wikipedia


Alldeles för ofta när vi drömmer och planerar och önskar oss något nytt och något annat i våra liv så glömmer vi bort att förankra det vi drömmer om i verkligheten. Vi bygger, utan att vara medvetna om det, ett fullkomligt fantastiskt luftslott som bara blir större och finare och bättre ju mer vi finjusterar våra drömmar och önskemål.
Och ju mer tiden går och ju längre bort från vår verklighet våra drömmar når, ju högre upp i skyn stiger vårt vackra luftslott. Tills det till slut försvinner bort över horisonten och vi inte kan se det längre. Och så blir vi besvikna och bittra och djupt desillusionerade.
Och vi bestämmer oss för att drömmar bara är till för förlorare.

Men det är aldrig sant.
Drömmar är till för oss. Allesammans.
De är till för just dig.

Det är genom våra drömmar och våra önskemål om något nytt som vi tar oss vidare genom livets snårskog.
Det är våra drömmar och våra förhoppningar som lyser upp vår väg när allting tycks rasa samman runt omkring oss och vi famlar hjälplöst i mörkret, osäkra på vart vi ska gå och hur vi ska komma vidare.

Vi måste bara komma ihåg att förankra våra drömmar i verkligheten.
Vi måste komma ihåg att förtöja vårt luftslott stadigt och säkert på marken.
Och vi måste se till att skydda det från angrepp utifrån innan vi byggt färdigt.
Vi behöver inte visa världen vad vi bygger förrän vi är redo för det.
Har vi otur visar vi vårt drömbygge för någon som med några väl valda ord sticker hål på vårt fina luftslott. Och luften går ur både våra drömmar och oss själva. Vi sjunker ihop. Och så står vi där. Tillintetgjorda. Fulla av tvivel på vår egen förmåga. Tomma och plötsligt så förfärligt trötta.

Våra drömmar och idéer måste skyddas under sin uppväxttid.
Och förankras stadigt i verkligheten.
Då växer de sig starka.

Och när tiden är mogen och när vi har gjort allt det som krävs av oss, ser vi plötsligt att vårt luftslott fått stabila väggar av sten och det vackraste golv av marmor.
Och vi har byggt vår dröm rakt in i verkligheten.
Vår dröm har fått liv.

Men vi får aldrig glömma bort att ett bygge alltid kostar på.
Att det faktiskt krävs något av oss.
Vill vi lyckas bygga upp vår dröm i verkligheten, måste vi spotta i nävarna och vara beredda på att jobba för det.
Vi måste investera både tid och en noggrann planering och massor av tålamod och kanske en del pengar i vår dröm.
Allt beroende på vad vi drömmer om, förstås.
Men om vi förankrar våra luftslott stadigt i marken så har vi kommit en bra bit på väg mot att förverkliga våra drömmar.

Högre och högre, mot stjärnorna

       

* bild från morgueFile.com

Ibland tror jag att vi drömmer för smått. Och alldeles för fegt.

Vi förminskar och anpassar våra drömmar tills de passar in och tar plats i ett undanskymt hörn någonstans och känns acceptabla och respektabla och godtagbara. 

Och då har vi förändrat dem så pass mycket att de inte längre känns som våra drömmar. 

Och de förlorar all sin kraft. 

Och när vi tänker på dem kan vi inte längre uppbåda den där inspirerande energin och känslan av innerlig lycka som vi kände när drömmen föddes, när den var alldeles ny och tog andan ur oss bara vi snuddade vid den med tanken. 

Innan vi började anpassa och förminska den. 

Nu lyckas den inte ens framkalla ett enda litet leende. 

Och vi behöver den där energin och känslan av lycka så väl för att kunna uppnå det vi drömmer om.

Vi behöver drömma större. Vackrare. Intensivare. Oftare. 

Vi behöver sätta oss ner och tänka ut det finaste, största, underbaraste och absolut bästa som vi kan tänka oss att vi vill uppnå i livet.  Och sedan dra ett djupt andetag, fatta mod och se om vi inte kan göra drömmen ännu större. Använda vår fantasi. 

Vi behöver skapa drömmar som får oss att lyfta högre och högre, mot stjärnorna.

Mot det okända. Vi behöver drömma nytt. Och vi behöver drömma stort.

Och sedan måste vi ha modet att låta våra drömmar få behålla själva essensen av det vi längtar efter. 

Och för det krävs det en hel del mod och styrka. 

Vi är så ofta rädda för att inta vår rättmätiga plats här i världen. Vi bockar gärna och niger för andra, vi uppmuntrar andra i deras strävan efter att nå sina drömmar. På ett villkor förstås. Att deras drömmar verkar rimliga och någorlunda vettiga. 

Men när det gäller oss själva vill vi inte verka för kaxiga eller förmätna. 

Vi vill helst passa in i ledet utan att sticka ut eller synas alltför tydligt. 

Våra innerligaste drömmar kan inspirera oss till stordåd.

Om vi vågar låta våra drömmar vara våra egna, om vi struntar i att klippa till kanterna och jämna till ytan så att drömmen passar in i redan färdiga mallar och passar de andra. Om vi istället glädjs över själva ymnigheten och storslagenheten i våra drömmar, om vi låter färgerna och formerna växa och frodas och fullkomligt explodera och vi sedan i vår fantasi tänker oss något ännu större och ännu bättre. 

Så kan våra drömmar leda oss precis dit vi vill komma. 

Det är så vi för världen framåt.

Det är så stora uppfinningar ser dagens ljus. 

Det är så ljuvlig och gudomligt vacker musik skapas och det är så hänförande och underbart inspirerande böcker skrivs.

Det är så vi har kommit dit vi är idag.

Men ingenting säger att vi behöver stanna där vi står just idag. 

Även om vi är nöjda och trivs med livet.

Ingenting hindrar oss från att fortsätta att drömma och växa och att följa vår innersta längtan. Ingenting.

Vår fantasi är gränslös. 

Den kan ta oss längre och längre och högre och högre, mot stjärnorna.

Om vi bara vågar drömma. 

Herre på täppan

                                                                         * bild från morgueFile.com

Vem är det som bestämmer i ditt liv?
Du vet väl att du har full bestämmanderätt?
Ibland så släpper vi taget om rodret och låter andra ta över befälet och sköta navigeringen åt oss. De vet kanske bättre. Tror vi. Hoppas vi. De är kanske lite modigare. För det krävs mod att föra befäl. Det krävs mod att gå i täten. Och det krävs mod att själv försöka styra skeppet mot hamn när det stormar och blåser orkan runtomkring.
Ibland är det helt enkelt lättare att låta någon annan ta över.
Det blir enklare så. Så vi kompromissar. Vi vill inte ställa till besvär.

Eller så släpper vi taget om årorna och låter vår lilla eka guppa runt ute till havs lite vind för våg. Och så hoppas vi innerligt att ödet ska visa oss vägen. Föra oss varsamt i land vid våra drömmars strand.

Vi vet inte heller alltid vad vi vill. Tiden går och går, dagarna fylls med allt som hör vardagen till, det är inte så ofta vi hinner stanna upp, sätta oss ner och fundera på vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Men det kanske är värt tiden.
Det kanske är värt besväret.

Vi kanske upptäcker att vi gått på någon annans stig alltför länge.
Låtit någon annan, eller några andra, eller rent av alla andra i vår närhet peka ut riktningen åt oss.
Men hur ska de kunna känna till vår väg?
Vår destination kanske ligger åt ett helt annat håll än vad de hoppas på.
Deras drömmar för oss kanske inte alls stämmer överens med våra egna.

Det är dags att återta befälet över våra egna liv.
Bestämma oss för i vilken riktning vi vill segla. Åt vilket håll vi ska färdas.
Göra det bästa vi kan för att få det liv vi drömmer om.
Oavsett vad andra tycker och tänker om den saken.

Det är dags att vi intar platsen som herre på täppan i våra egna liv.
Den tillhör nämligen oss.

Detta eviga springande

                                                                          *bild från wikipedia


Fortare och fortare pinnar vi på. Stadigt med våra mål i sikte så springer vi allt vad vi kan framåt. Påhejade av vår inre hejarklack fortsätter vi oförtröttligt.
Bråttom är det. Snabbt ska det gå. Tålamodet tryter om vi stöter på oförutsedda hinder i vår väg.

Och allt det som händer runtomkring oss, allt det som pågår i våra liv, här och nu, ser vi bara som hastigast en skymt av i ögonvrån. Vi hinner sällan stanna upp och ta oss en titt på våra liv, vi hinner knappt känna efter hur vi mår eller vad vi behöver just nu. Vi bara springer på.
Om vi tog oss tid att bara vara emellanåt skulle vi kanske upptäcka att vi inte alls orkar springa varenda dag. Vissa dagar kanske vi bara vill sätta oss ner i gräset och låta vinden få blåsa i vårt hår. För att det känns bra just då. Vi kanske bara vill sitta där en stund och andas och njuta av naturen och studera molnen.

Om vi tar oss tid kan vi lära oss att justera hastigheten på vår färd framåt i livet efter våra egna förutsättningar dag för dag. Och vi kanske upptäcker att vägen faktiskt blir vad vi gör den till.
Full av äventyr, skratt och glädje, gemenskap, kärlek, ja, vad vi nu vill fylla den med.
Eller så blir den en ständig kamp mot klockan och våra minnen blir lika suddiga och otydliga som landskapet som vi så snabbt springer förbi.

Och när vi når fram till vårt mål har vi ofta redan satt upp ett nytt innan vi hunnit fatta att vi nått fram.
Vi tar oss så sällan tid att fira våra segrar. Att känna stolthet över när vi gjort något riktigt bra.
Att sitta ner och bara njuta av allt vi redan hunnit med.
För vi gör bra saker ibland. Ibland vinner vi riktigt stora segrar, ibland lite mindre.
Vi måste bara komma ihåg att fira det vi uppnått innan vi går vidare.
Och föra in lite mer glädje och fest i våra liv.

Allt är faktiskt möjligt

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Vissa dagar är det snubblande nära att vi ger upp hoppet.
Vi orkar inte mer, vi kan inte ta ett enda steg till.
Vi stannar tvärt, ser ner i marken och vi kommer inte vidare.

För vi har tappat hoppet om att någonsin få se det vi längtar efter eller det vi i tysthet drömmer om bli verklighet. Vi har tappat tron på att drömmar faktiskt kan bli sanna. Att våra drömmar kan bli sanna.
Och det gör ont, förbaskat ont, att förlora sitt hopp.
Det blir plötsligt alldeles mörkt runtomkring oss.
Så outhärdligt mörkt.

Vi viskar tyst våra önskningar ut i mörkret på nätterna.
Men ingen hör oss.
Vi får inga färdiga svar levererade med ilbud morgonen därpå.
Det kommer ingen ängel och stryker bort tårarna från vår kind.
Vi känner oss ensamma. Övergivna.

Men så, i mörkret, när vi hjälplöst trevar oss fram efter en väg som leder oss vidare, ser vi plötsligt ett svagt ljus.
En flämtande låga av hopp är fortfarande vid liv.
Där, tätt, tätt intill våra hjärtan fladdrar en låga som ännu orkar värma oss.
Som orkar lysa upp vår väg.

Och vi inser att vi faktiskt inte är ensamma. Någonsin.
Vi är inte utlämnade till mörkret.
Det finns ljus. Det finns hopp.
Vi behöver bara blicka inåt så ser vi.

Att vi har betydligt mer styrka än vi tror.
Att vi faktiskt kan mycket, mycket mer än vi kunnat ana.
Än vad någon som ser oss utifrån anar.
Vi utnyttjar bara en bråkdel av vår potential.

Så vi har oändligt mycket mer att ge.
Och vår tro på oss själva och vår förmåga bär oss framåt.
Steg för steg.
Vi kan lugnt fortsätta att hoppas och drömma.
Med tålmodiga steg framåt, ett i taget, ser vi hur våra liv förändras till det bättre.

Och det är då vi inser till fullo.
Vi kan lyckas med vad vi vill.

Vi behöver aldrig ge upp hoppet.
Vi behöver inte sluta tro.

Allt är faktiskt möjligt.

Fortsätt framåt längs din egen väg

                                                                   * bild från morguefile.com

Ibland kan vägen fram till något som vi kämpar för, hoppas på eller drömmer om kännas evinnerligt lång.
Man hoppas innerligt på att nu, snart, alldeles snart, runt nästa krök, där är det, där bara måste det vara.
Men när vi svänger runt kröken fyllda av förväntan så ser vi att vägen framför oss ser ut att slingra sig oändligt långt bort i fjärran. Den verkar aldrig ta slut. Den bara fortsätter och fortsätter. Och fortsätter.

Och vi förlorar hoppet. Tålamodet. Lusten att ens försöka. Orken att ta ett endaste enda litet steg till.
Det känns plötsligt så tungt och meningslöst och tröstlöst. Ensamt.

Tvivel på vår egen förmåga börjar gro.
Och vi ger upp.

Vi börjar ifrågasätta våra egna förhoppningar och våra ljuvaste drömmar om hur vårt liv ska se ut.
Ofta lyssnar vi på de andra och provar att gå en annan väg. Deras väg. Vi tror att de vet bättre. Ser klarare.
Deras ord väger tyngre än vårt eget.

När det egentligen är precis tvärtom.

Du är den som vet. Bara du.
Du är den som förstår vad som är bäst för dig.
Ingen annan.
Det är du som ska leva med dina val och dina beslut och hitta det du tycker är meningsfullt och värdefullt.

Så fortsätt framåt. Längs din egen väg.
Låt ingen annan bestämma vad som är bäst för dig.

Följ dina egna förhoppningar och drömmar.

Uthärda när vägen känns evinnerlig och ödsligt ensam.
Vet att du går framåt mot det du verkligen drömmer om.
Och att du når målet förr eller senare.

Men viktigast av allt är att du vet att du följer din egen väg och är sann mot dig själv.

Och bara det gör världen lite rikare. 

Det finns nämligen ingen som du.