Ordlös kommunikation

                                                                           

                                                                          * bild från morgueFile.com


En stor del av det som sägs när vi talar med varandra uttalas aldrig med ord.
Vårt språk och vår förmåga att kommunicera med varandra är så mycket större och djupare och betydligt mer innehållsrikt och intressant än vad våra ord har förmåga att uttrycka.
Hur väl vi än formulerar oss uppstår det missförstånd. Hur noga vi än förbereder oss är det någon som inte förstår vad vi menar. Och hur gärna vi än vill nå fram med vårt budskap så kommer vi ofta bara halvvägs. Om ens det.
Mycket av det vi kommunicerar uttrycker vi på helt andra sätt.

Orden är begränsade. Svårtolkade. Otillräckliga. Ibland alltför intetsägande, platta, små och farligt tvetydiga.
Vi tror att vi förstår vad någon vill säga när vi egentligen har fått allt om bakfoten.
Vi har olika referensramar och orden har alltför skiftande och varierande betydelser för oss för att de ska kunna förklara och beskriva allt. Inom oss har vi alla våra egna högst personliga förklaringar till våra ords betydelser.
Vi har alla olika relationer till samma ord.
Orden kan förlora sin kraft och styrka och innebörd någonstans på vägen under överföringen.

Istället för att fästa alltför stor vikt vid de ord som sägs kan vi fokusera mer uppmärksamt på allt det som uttrycks och sägs helt utan ord. Det som kommuniceras till oss subtilt och finstilt och ofta helt ljudlöst. Det som sägs med blickar och ansiktsuttryck. Det som berättas för oss med kroppspråket. Det som uttrycks i det nervösa och ihärdiga och det vansinnigt irriterande plockandet med en penna. Det som sägs med den flackande blicken och den stampande foten. Det som uttrycks med en hand på en axel. Det som sägs med det frenetiska tvinnandet av en hårslinga.
Allt det där som orden inte förmår att förmedla.
Kroppen talar sitt eget språk.

Om vi lyssnar tillräckligt noga kan vi tolka kroppens signaler och plötsligt förstår vi vad som egentligen sägs. Vi ser att ögonen uppenbarar sanningen för oss. Vi läser snabbt och tyst av känslostämningar, ser igenom lögner, avslöjar hälsotillstånd och kan upptäcka om någon är fientligt inställd till oss eller om det faktiskt är en bundsförvant vi har där framför oss.

Den ordlösa kommunikationen är en viktig och ofta förbisedd och ignorerad länk för att undvika missförstånd. För att kunna se bakom en hård och kall fasad. För att kunna avslöja lurendrejare. För att kunna fånga upp en vän eller en främling som mår dåligt. För att kunna trösta och ge stöd. För att kunna nå varandra.

Ordlös kommunikation lägger till en helt annan dimension till vår samvaro.

Konsten att verkligen lyssna

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland märks det så tydligt.
Att vi talar helt olika språk.
Att vi kommer från helt olika världar.
Och att vi inte alls förstår vad folk vill ha sagt eller vad de egentligen menar. 
Vi tror förstås att vi förstår och att vi har hela bilden klar för oss.
Vi utgår alldeles för ofta ifrån att vi vet vad någon annan menar.
Så därför lyssnar vi inte heller så noga på vad de har att säga.
Vi tänker på annat. Hör ett och annat ord. Ett ord här och ett ord där.
Vi avbryter. Gärna ofta och mycket.
Och vi fyller i tomrummen mellan deras ord med våra egna tankar och funderingar, målar över med våra egna färger. Och vi tror att vi förstår.
Men vi missförstår.
Alltför ofta. Alldeles på tok för ofta.

För att lyssna och verkligen höra vad någon annan säger måste man vara helt närvarande.
Beredd att koppla bort sig själv för en liten, liten stund.
Strunta i alla förutfattade meningar man har.
Låta bli att avsluta andras meningar bara för att den som talar behöver ett ögonblick på sig för att hitta de rätta orden. Ha lite tålamod. Det lönar sig.

För om vi lär oss att verkligen lyssna så öppnar sig en helt ny värld för oss.
Vi får för ett ögonblick chansen att blicka in i en helt annan verklighet.
Se världen som någon annan upplever den.

Och vi kanske upptäcker att det inte alls var som vi trodde.
Utan helt annorlunda.
Och att vi för en gångs skull faktiskt förstår vad någon menar.

Det är en stor gåva, att ge någon annan, att lyssna och försöka förstå.

För att prata och uppleva att någon verkligen lyssnar på det man har att säga, det är så sällsynt i vår stressade värld. Det är snudd på magiskt.
Det är som rent balsam för själen.

Och det har en förmåga att hela brustna hjärtan.