När tärningen väl är kastad

Många gånger ger vi oss in i allehanda olika projekt och sjösätter storslagna planer spontant och fulla av förväntningar utan att fundera igenom det hela det allra minsta innan vi börjar. 

Fulla av entusiasm och jublande glädje sätter vi igång. Vi är fyllda till brädden och underbart inspirerade av vad som känns som oändlig och sprudlande energi som hotar att svämma över åt alla håll och kanter när vi startar något nytt. Det känns så lockande och roligt och vi kan inte vänta med att komma igång. Och vi känner på oss att den här gången, nu, äntligen, ska det lyckas. 

Vi ska komma hela vägen fram till mål. 

Vi ska ta oss över den där mållinjen den här gången. 

För nu gäller det.

Kosta vad det kosta vill. 

Vare sig våra projekt nu handlar om att börja gå till gymmet regelbundet för att äntligen lyckas komma i form, renovera huset, bygga en ny och lite finare brygga, spara till den där drömresan, starta ett nytt företag, skriva en bok, flytta utomlands, börja baka vårt eget bröd, lära oss prata franska, eller bara gå på bio lite oftare så kostar det oss en hel del energi och tid och inte helt sällan även pengar, att planera och förbereda och starta upp och komma igång. 

Vi kanske involverar andra människor i vår närhet i våra planer. 

Vår entusiasm smittar ofta av sig och väcker förväntningar och förhoppningar. 

Vilket är bra, förstås.

Men när tärningen väl är kastad och spelet är igång på allvar är det som om all energi rinner av oss och försvinner. Plötsligt står vi där mitt i vardagen och ska få det hela att gå ihop. Och vi möter en del dagar då det blåser kalla vindar rakt i ansiktet på oss och ibland kanske det rent av blåser upp till storm och där och då känns det plötsligt inte det minsta lockande att göra uppoffringar eller lägga ner en massa hårt arbete för att ro vårt projekt iland. 

Det ligger ju ändå så långt bort i fjärran, det där målet. 

Det gör väl inget om vi fuskar lite just idag? Och det gör det inte heller, förstås. 

Men så radar dagarna upp sig och blir till veckor. Och veckorna blir till månader. 

Och månader blir till år. 

Och projektet ros aldrig iland. 

Istället startar vi upp nya projekt. Vi bestämmer oss för att ta nya tag. 

Vi hittar ett nytt mål, en ny idé tar form. Nya planer smids. 

Och så kastar vi med friskt mod och nyvunnen entusiasm tärningen på nytt.

Den här gången, nu gäller det. Nu ska vi ta oss hela vägen fram till mål.

Men så kommer de där dagarna när det känns lite tungt och motigt att fortsätta.

Gång på gång startar vi upp nya projekt och gör upp nya planer och sätter upp nya mål.

Och det är underbart, det är precis som det ska vara, det är så vi kommer vidare, det är så vi finner vad vi söker, det är så vi skapar oss ett innehållsrikt och intressant liv och det är så vi förhoppningsvis kan få en bättre värld. 

Men vi behöver bli bättre på att föra våra projekt i hamn. Vi behöver samla ihop lite mod och kraft och lite mer viljestyrka. Så att vi vågar fortsätta att ro vidare med vårt projekt även när det stormar runt omkring oss. Så att vi orkar fortsätta även de regniga dagarna. Och de dagar när vi tycker att allt känns hopplöst och att det bara känns som bortkastad tid. Och vi behöver börja tro på oss själva, inse att det vi har att ge till världen och även till oss själva är något unikt och värdefullt. Det är värt att fullfölja. 

Du förtjänar det och världen förtjänar det.

Ibland hisnar tanken och världen står stilla för ett ögonblick när jag tänker på alla skatter som ligger gömda hemma i folks byrålådor. Dikter som aldrig blivit färdigskrivna. Låtar som aldrig spelats in. Teckningar som bara påbörjats. Uppfinningar som inte presenterats för världen. Hus som aldrig byggts. Resor som aldrig blivit av. Talanger och gåvor som blivit bortglömda för att de aldrig används. Talanger inom alla områden som givit upp. 

Vi behöver välja ut våra projekt lite mer omsorgsfullt. Fundera över vad som verkligen är viktigt för oss. Vad som skulle lyfta våra liv till en helt annan nivå om vi lyckades ro just det projektet iland. Vad som egentligen kan få oss att vilja och orka gå upp på morgonen med ett leende. Vad som skulle vara värt att ro igenom stormar för och vad vi egentligen behöver i våra liv just nu. Och så använda oss av den motivationen när det blåser runt omkring oss. Påminna oss om varför vi påbörjat projektet när vi börjar vackla. Och bestämma oss för att inte starta något nytt förrän vi rott vårt nuvarande projekt iland.

Och när tärningen väl är kastad så stannar vi kvar. Och vi fortsätter. Och vi fullföljer. 

För vi vet att det är värt det.

Vi fortsätter att ro trots att det ibland känns som att vi inte ens kommer en meter framåt.

Och vi fortsätter trots att våra armar värker.

Och vi fortsätter trots de där rösterna inom oss och runt omkring oss som säger att vi inte duger, att det inte är bra nog, viktigt nog, intressant nog eller tillräckligt perfekt.

För visst, det kommer stormiga dagar. Dagar när det kommer att kännas tungt. 

Men det kommer också att finnas dagar då solen strålar från en klarblå himmel och havet ligger alldeles glittrande framför oss. 

Det finns en speciell sorts glädje som kommer ur att fullfölja och slutföra det vi påbörjat.

Att ha en massa oavslutade projekt dränerar oss på välbehövlig energi.

Medan däremot att föra ett projekt i hamn kan berika både världen och oss själva. 

Taggarna kan få oss att vakna

Ibland kommer vi på kant med tillvaron. Livet är och blir inte alls som vi tänkte oss att det skulle bli. Förvirrade och förvånade stannar vi upp. Vi försvarar oss mot osynliga fiender.
Vi går vilse och befinner oss plötsligt på okänd mark.
Vi stöter emot oförutsedda och vassa hörn och gör oss illa. Rejält.
Vi sticker oss på livets taggar.
Ibland så illa att det går hål på vår skyddsbarriär och vi börjar blöda.
Och vi önskar att livet var lite lättare. Lite mjukare. Lite vänligare.

Vi önskar oss ett liv där allting går som på räls. Vi vill inte ha något motstånd.
Vi vill inte möta någonting som smärtar eller är obehagligt eller krävande.
Vi vill ha sol och skratt och glädje och lycka. Ren lycka. Varje dag.

Så vi jagar lyckan med ljus och lykta. Vi försöker tvinga fram skrattet genom att fylla varje sekund av vår vakna tid med olika aktiviteter. Och skulle vi möta på motstånd någonstans på vägen så vänder vi om så fort vi bara kan. Tar en annan väg. Ger upp och vänder tillbaka.
Vi vill inte möta hinder på vår väg mot lyckan.
Det stjäl vår energi. Det rubbar vårt fotfäste. Det stör och irriterar.

I dagens slit-och-slängsamhälle förbrukar vi människor och prylar på löpande band.
Vi slänger och kasserar allt så fort det inte fungerar som det ska. Det blir så betydligt mycket enklare och bekvämare på det viset. Vi lagar ingenting som går sönder. Vi struntar i att jobba med våra relationer. Vi läker inga sår. Vi säger inte förlåt. Vi frågar inte varför. Vi försöker inte ens.

Det finns ju en enklare väg att gå.
Det finns nämligen alltid en ny sak att införskaffa. En ny människa. Ett nytt jobb.
Så vi byter ut det mesta så fort vi bara kan. I en rasande fart.

Den lätta vägen innebär alltid att vända om så fort man stöter på minsta lilla motstånd.
Om vägen vi går på plötsligt smalnar av och blir obekvämt grusig och snårig och obehagligt svårframkomlig vänder vi om omedelbart.
Och vi styr snabbt tillbaka till den bekväma och breda asfalterade motorvägen.
Den som alltid är upplyst och livligt trafikerad med tydliga skyltar så vi inte riskerar att åka vilse.
Där vi inte behöver tänka själva.
Bara tuta och köra.
Av någon anledning har vi fått för oss att det är där vi kommer att möta lyckan.

Men vi har fått allt om bakfoten.
Vi missar själva poängen.

Vi lämnar människor när de börjar bli obekväma.
När de känner oss alltför väl för att vi ska kunna gömma oss bakom våra fasader.
När de pekar på saker vi skulle kunna göra bättre.
När de uppenbarar sanningen för oss; nämligen att vi fortfarande har saker kvar att lära.
När vi behöver kompromissa med våra egna behov till förmån för någon annan.

Då väljer vi att gå vår väg.
Och så missar vi lärdomen.
Vi förlorar chansen att utvecklas och växa.
Att se sanningen och våga möta den föder en stilla glädje.

Att möta svårigheter och motgångar är jobbigt och kostar på. Men i slutändan får vi vår belöning. När vi står raka och modiga och möter det som kommer till oss på vår väg framåt i livet så växer vi. Och vår förmåga att känna och uppleva lycka växer i samma takt som vi förmår känna sorg och smärta. Vi lär oss genom att fortsätta gå framåt även när det blir uppförsbacke och snårskog på vår väg ibland.

Och vi lär oss att verklig lycka och innerlig glädje föds när vi mött en motgång och klarat av den.
När vi blivit sams med vår vän istället för att gå vår väg.
När vi har lagat det som var trasigt istället för att kasta det på soptippen.

Den breda asfalterade vägen må vara bekväm och trygg och lättsam.
Men den får att somna till, vandra genom livet halvt medvetslösa och oengagerade.

Taggarna som river oss när vi väljer att vandra genom snårskogen kanske gör oss illa ibland.
Men de får oss att vakna upp.
Och börja leva.
På riktigt.