Det är aldrig ditt fel

Läser med häpnad i pressen om vilken inställning vi på min arbetsplats skulle ha till misshandlade kvinnor.  Blir bestört och upprörd och ledsen, precis som alla de kollegor jag har pratat med. Ingen av oss känner till denna undersökning som vi skulle ha svarat på. Och jag arbetar ändå heltid på denna arbetsplats sedan många år tillbaka. Vi känner inte igen den inställningen. Inte för fem öre. Snarare har vi svårt att hålla våra tårar tillbaka för dessa kvinnors skull. Vi har väl inarbetade rutiner för att ta hand om dessa kvinnor och vi prioriterar alltid dessa kvinnor högt. 

Vi dokumenterar alltid skadorna med fotografier samt i journaler. 

Vi erbjuder alltid kuratorskontakt. Och vi försöker finnas där, kramar om, lyssnar, tröstar. För många av dessa kvinnor är vi en oas där de kan få känna trygghet för ett litet, litet ögonblick. Ett ställe där de äntligen vågar berätta efter år av tystnad. De vet att vi finns där, dygnet runt, när och om de behöver oss. Och att vi står på deras sida. Jag har aldrig hört att någon av mina kollegor skulle ha den inställningen att det är offrets fel att de blivit misshandlade. Aldrig. 

Och nu oroas jag över hur de här skriverierna kommer att påverka dessa kvinnor det berör. Om de kommer att dra sig för att söka sig till oss. Om förtroendet vi har byggt upp under så många år har raserats. Om allt det arbete vi har lagt ner är förgäves. 

För förtroende är A och O i dessa sammanhang. 

Så för att uttrycka det klart, nej, det är aldrig någonsin ditt fel om du blir slagen eller misshandlad eller förödmjukad. 

Det är aldrig ditt fel. 

Våld är aldrig okej. Våld är aldrig godtagbart. 

Du får aldrig någonsin tro att du förtjänar att bli slagen. Du får aldrig någonsin tro att det skulle vara ditt fel, att du inte förtjänar bättre. Och du får aldrig någonsin tro att vi som tar emot dig och plåstrar om dig skulle tänka något annat än att vi står på din sida och bara vill ditt allra bästa. Vi har valt vårt jobb för att vi vill lindra och hjälpa och rädda liv. För att vi älskar att jobba med människor. 

Vi kommer helhjärtat att fortsätta vårt arbete med att plåstra om, sy ihop, krama om, trösta, fotografera, lyssna, gråta över hur våldet skadar och sargar både kropp och själ, bli illa berörda av alla dessa berättelser, hjälpa så gott det går, finnas där och hoppas och drömma om en bättre värld där kärlek och respekt råder och där våld anses oacceptabelt.

Tidigare inlägg; http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/05/vard-att-skydda.html, http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/03/nar-orden-inte-racker-till.html

En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

Värd att skydda

                                                                        * bild från morgueFile.com

Alldeles för ofta i mitt jobb tar jag emot kvinnor som är misshandlade av sina män.
Många av dessa kvinnor väljer att aldrig göra någon polisanmälan.
De syns inte i någon statistik. Någonsin.
Och de vågar sällan berätta för någon i sin närhet.
De ler ljuvt mot dig när du frågar hur det är och de säger att allt är bra.
De lever anonyma liv, de är vettskrämda, livrädda, många har förlorat kontakt med släkt och vänner.
De har många gånger tappat hoppet om att någon skulle bry sig.
De har slutat tro att de är värda att någon bryr sig.
För de tror inte att de förtjänar bättre.
De tror att det är deras fel att de blir slagna, skymfade, hotade till livet. De skäms.
De tror att de ändå är älskade av denna man och att de aldrig kan hitta någon annan som kan älska dem.

Dessa kvinnor sätter djupa spår hos oss som möter dem, syr ihop deras sår, tröstar.
Kvinnan jag mötte igår var inget undantag.

Medan jag gråtfärdig inspekterade och dokumenterade skadorna på kvinnans kropp kände jag att vi människor måste bli bättre på att sätta upp gränser. Skydda vårt eget revir. Våga säga nej och stopp och sluta.
Och lära oss att bli mer lyhörda för när andra markerar en gräns.
Den gränsen får vi aldrig, aldrig, aldrig någonsin träda över.

Vi behöver få lära oss redan i skolan att vi har ett egenvärde.
Att vi betyder något. Att vi räknas. Att vi är värdefulla precis som vi är.
Många barn får aldrig lära sig detta hemifrån.

Och om man inte tror att man betyder något, är det svårt att sätta upp gränser för hur folk får behandla en.
Om man tror att man inte räknas, är det inte lätt att säga stopp vid den första hånfulla kommentaren.

Man sätter inte upp gränser för att skydda något som inte man inte tror är värt att skydda.

Så till dig som tror att kärleken är så liten att den måste stänga dig inne och begränsa dig, till dig som tror att du är så värdelös att du inte förtjänar mer än ett ögonblicks lugn och ro innan nästa slag kommer, vill jag bara säga;

Du har missförstått. Du har inte sett vem du verkligen är.
För du är värd tusen och åter tusen gånger mer än så.
Du har inte insett ditt eget värde.

För du är fin och dyrbar.
Du är unik och speciell.
Det finns ingen som du i hela världen.
Du är värd att skydda.

Och när du väl inser det, sätt upp dina egna gränser.
Markera och säg ifrån när någon gör ett övertramp.

Och lär dig att känna igen kärleken.
Kärleken tar aldrig till våld.
Kärleken slår inte sönder ditt huvud mot hårda betonggolv.
Kärleken hånar dig aldrig.
Den gör sig aldrig någonsin lustig på bekostnad av din värdighet.
Kärleken hotar dig aldrig till livet eller försöker kväva dig.

Kärleken uppskattar dig och är rädd om dig.
Den ser dig och gläds åt vad den ser.
Kärleken stöttar dig och uppmuntrar dig.
Den håller om dig.

För kärleken är du som den vackraste och ljuvligaste blomma.
Glöm inte det.


Kärleken vet att du är värd att skydda.