Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.

Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll

Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

Vi behöver inte alltid förklara oss

                                                                  * bild från Sverigesradio.se


Många av oss ägnar alldeles för mycket energi under dagen åt att förklara oss och försvara oss och ursäkta oss. Igår när jag vände ut och in på mig själv i mina försök att förklara de långa väntetiderna på akuten utan att lyckas insåg jag att det inte spelade någon roll. Mannen hade redan bestämt sig för att jag hade fel. Ingenting jag sade kunde ändra på det. Så jag kunde antingen ägna resten av kvällen åt att förklara och försöka få honom att förstå eller så kunde jag strunta i det helt.
Jag valde det senare.

Det är utmattande och uttröttande och det dränerar vår energi fullständigt att ideligen försöka förklara oss. Och försvara oss. Vi tror att vi måste förklara varför vi gör någonting. Fast vi ibland inte ens själva har svaret. Fast vi själva faktiskt inte alltid vet. Och vi tror att vi måste förklara vad som motiverar oss. Och vad vi gör. Och hur vi gjorde och varför det blev fel. Och om det blev rätt så har vi behov av att förklara vad som bidrog till att det gick rätt. Vi måste förklara oss om det var någon som hjälpte oss på vägen och vi måste förklara oss om vi inte fick någon hjälp alls.
Vi har långa förklaringar till hands om vi måste ringa oss sjuka, om vi kommer försent, om vi inte har möjlighet att komma på en fest, om vi inte vill gå med ut på afterwork efter jobbet, om vi inte vill äta kött, om vi inte orkar jobba över och om vi inte vill flytta på vår semester. Allt ska förklaras. Allt måste försvaras.

Det här tar musten ur oss utan att vi ens reflekterar över det. Det suger ur vår kraft och det stjäl vår energi.
Och många gånger är det inte ens nödvändigt med några långa förklaringar eller väl inövade försvarstal.
Många gånger räcker det med ett enkelt nej. Eller ett hederligt ja.
Ibland kan det till och med vara mer kraftfullt att låta bli att förklara och försvara.
Dels för att vi spar vår energi åt viktigare saker, dels för att det faktiskt inger respekt när vi låter bli alla dessa förklaringar och bortförklaringar.

Sedan finns det förstås tillfällen när vi är skyldiga en förklaring. Tillfällen där det faktiskt krävs att vi försvarar oss. Tillfällen då det kan vara bra att ha ett väl inövat försvarstal till hands. Men det är inte de tillfällena jag syftar på här. Utan de helt vardagliga situationerna. Där vi känner att vi inte har rätt att säga varken ja eller nej utan en hastigt påkommen undanflykt eller en ursäkt. De situationer där vi känner att vi inte kan eller vågar eller mäktar med att helt enkelt svara ja eller nej och låta det stå för sig själv.

Vi är så rädda för att såra andra. Vi är så rädda för vad de andra ska tycka och tänka om oss. Men det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker och tänker om oss. Det som betyder något är vad vi tycker och tänker om oss själva. Det som betyder något är vad vi vill. Och att vi är ärliga mot oss själva.
Och att vi alltid vågar säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej.
Så att vi så småningom inser att vi faktiskt inte behöver ha huvudet fullt med ursäkter och bortförklaringar redo att användas.

Vi behöver nämligen inte alltid förklara oss.

När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.

Ordlös kommunikation

                                                                           

                                                                          * bild från morgueFile.com


En stor del av det som sägs när vi talar med varandra uttalas aldrig med ord.
Vårt språk och vår förmåga att kommunicera med varandra är så mycket större och djupare och betydligt mer innehållsrikt och intressant än vad våra ord har förmåga att uttrycka.
Hur väl vi än formulerar oss uppstår det missförstånd. Hur noga vi än förbereder oss är det någon som inte förstår vad vi menar. Och hur gärna vi än vill nå fram med vårt budskap så kommer vi ofta bara halvvägs. Om ens det.
Mycket av det vi kommunicerar uttrycker vi på helt andra sätt.

Orden är begränsade. Svårtolkade. Otillräckliga. Ibland alltför intetsägande, platta, små och farligt tvetydiga.
Vi tror att vi förstår vad någon vill säga när vi egentligen har fått allt om bakfoten.
Vi har olika referensramar och orden har alltför skiftande och varierande betydelser för oss för att de ska kunna förklara och beskriva allt. Inom oss har vi alla våra egna högst personliga förklaringar till våra ords betydelser.
Vi har alla olika relationer till samma ord.
Orden kan förlora sin kraft och styrka och innebörd någonstans på vägen under överföringen.

Istället för att fästa alltför stor vikt vid de ord som sägs kan vi fokusera mer uppmärksamt på allt det som uttrycks och sägs helt utan ord. Det som kommuniceras till oss subtilt och finstilt och ofta helt ljudlöst. Det som sägs med blickar och ansiktsuttryck. Det som berättas för oss med kroppspråket. Det som uttrycks i det nervösa och ihärdiga och det vansinnigt irriterande plockandet med en penna. Det som sägs med den flackande blicken och den stampande foten. Det som uttrycks med en hand på en axel. Det som sägs med det frenetiska tvinnandet av en hårslinga.
Allt det där som orden inte förmår att förmedla.
Kroppen talar sitt eget språk.

Om vi lyssnar tillräckligt noga kan vi tolka kroppens signaler och plötsligt förstår vi vad som egentligen sägs. Vi ser att ögonen uppenbarar sanningen för oss. Vi läser snabbt och tyst av känslostämningar, ser igenom lögner, avslöjar hälsotillstånd och kan upptäcka om någon är fientligt inställd till oss eller om det faktiskt är en bundsförvant vi har där framför oss.

Den ordlösa kommunikationen är en viktig och ofta förbisedd och ignorerad länk för att undvika missförstånd. För att kunna se bakom en hård och kall fasad. För att kunna avslöja lurendrejare. För att kunna fånga upp en vän eller en främling som mår dåligt. För att kunna trösta och ge stöd. För att kunna nå varandra.

Ordlös kommunikation lägger till en helt annan dimension till vår samvaro.

Som eld och som vatten

                                                                         * bild från morgueFile.com

Det har diskuterats förr.
På många, otaliga, oräkneliga sätt. I många olika och vitt skilda sammanhang.
Och det kommer att diskuteras igen.
Denna makt som ord besitter.

Hur de kan vändas och vridas åt olika håll och böjas och töjas och filas ner till oigenkännlighet för att få folk att sluta tänka själva och följa efter den som talat. Hur de kan packas in i prydliga små paket med vackert knutna rosetter och räckas över med ett falskt leende enbart i syfte att manipulera någon.

Hur orden kan sättas samman i meningar som överrumplar oss, förför oss, förfärar oss, vägleder oss och stärker oss. Hur de kan uttrycka vår allra djupaste sannning eller vår största lögn. Och allting däremellan. Alla subtila och ibland enormt besvärande nyanser som så lätt skapar djupa klyftor emellan oss när vi missförstår. Och så de befriande uppriktiga orden som bygger broar där framkomligheten var i det närmaste obefintlig.

Hur samma bokstäver som kan söndra också kan sammanfogas och ge liv åt vidunderligt vackra historier, som hänför och helar oss. Eller hur de kan skimra till i ett magiskt ögonblick i sorgens mörker och skänka tröst åt det som var otröstligt. Hur orden kan sätta frön i ett hjärta där allting verkade oändligt kargt och öde. Och förunderligt nog få det hjärtat att slå ut i full blom. Och hur orden på de mest märkliga sätt kan förändra liv.

Vissa ord kan nästla sig in hos oss och göra sig påminda när vi minst av allt vill komma ihåg dem.

Det finns ord som bränner som eld, som förtär allt i sin väg och endast lämnar aska kvar.
Och, tack och lov, så finns det ord som svalkar och lindrar och stärker som vatten.

Ett ord sagt utan eftertanke kan leva kvar ett helt liv i det hjärta som tog emot det.
Åratal efter det att förfärliga, fula och elaka ord yttrats kan de fortfarande skava och värka och stjäla kraft.

Och åratal efter det att vackra, vänliga och uppmuntrande ord yttrats kan de fortfarande ge dagliga doser av näring och livslust.

Våra ord är som eld och som vatten.
De kan bränna och skada och göra illa.
Men de kan också lugna och svalka och ge liv.

Fågelsång och svindlande vacker tystnad

                                                                      * bild från morgueFile.com

Efter en underbar helg i skärgården med kvittrande fågelsång och däremellan en svindlande vacker tystnad slås jag av hur mycket ljud av alla de slag som omger mig en vanlig dag på jobbet. På väg till jobbet. På den stressiga halvtimmen när alla slänger i sig sin lunch. På väg hem från jobbet. Hur mycket oljud som slår emot mig och som jag inte har någon möjlighet att värja mig emot.
Det är svårt att stänga ute ljud.

Det tjuter i taket från larm. Någon skriker högt av smärta. Någon vrålar av ilska. Jag blir utskälld för att allt tar så lång tid. Fem personer pratar i munnen på varandra, rapporterar nya patienter, ordinerar mediciner, ber om avdelningsplats, frågar mig något samtidigt som jag sitter i telefon och försöker ge råd till en orolig anhörig.
Det borras på våningen över. Sökare piper ideligen. Det ringer från olika rum och i många telefoner samtidigt. Det slamras från britsar och smälls i dörrar.
Och efter en helg utan allt detta märker jag plötsligt att jag störs rejält av det oväsen som omsluter mig dagarna i ända och som inte ger mig någon ro. Plötsligt blir jag irriterad över att alla pratar i munnen på varandra och ändå förväntar sig att jag ska höra och komma ihåg vad som sagts.

Jag vill bara fly in i tystnaden för ett ögonblick.

Om det finns något vi inte vill se i vår omgivning kan vi alltid välja att blunda. Vända bort blicken. Fokusera en liten bit bortanför det man absolut inte vill eller orkar se. Det är kanske inte alltid önskvärt. Men det går.

Men när det kommer till allt ljud omkring oss, till oväsen, till prat och skratt, skrik och tjut, gråt och hostattacker, larmsignaler och telefonsignaler, slammer från ombyggnader och borrmaskiner och alla andra ljud,  kan vi inte välja. Det är inte lika lätt att stänga av hörseln. Öronproppar skulle kanske hjälpa men är inte riktigt något alternativ, inte på mitt jobb iallafall.

Men vad som skulle hjälpa tror jag är om vi lärde oss ta lite mer hänsyn till varandra.
Visar lite mer respekt.
Inte avbryter och börjar prata med någon som sitter upptagen i telefon, för att ta ett exempel.
Såvida det inte är livsviktigt och absolut inte kan vänta, förstås.
Inte pratar i munnen på andra.
Det är ju också ett mycket bättre sätt att kommunicera.
Att vänta tills någon har tid att lyssna.
Då kan man också lättare bli förstådd och hörd.
Och man vet att det budskap man lämnar över blir uppfattat och emottaget.

Mycket av alla de ljud som omger oss och sköljer över oss i vår vardag är svåra att eliminera.
Men med vårt sätt att kommunicera med andra kan vi ändå göra en liten skillnad, tror jag.
Genom att visa respekt för att andra inte kan ta emot vad vi säger när de är upptagna med annat och istället väntar några minuter kan vi underlätta för både oss själva och varandra.

Och om vi unnar oss att uppsöka tystnaden ibland kan vi få lite balans i det ständiga sorlet som omger oss.
För det är oerhört svårt att urskilja sin egen röst mitt i allt oväsen.
Det är svårt att höra vad man själv vill.
Det kan till och med vara svårt att uppfatta vad man själv tänker och tycker.

I tystnaden kan vi plötsligt höra vår egen röst tala.
Med våra alldeles egna ord.
Och vi hör den berätta om vad som är viktigt för just oss.

Och det är så vi lär oss vilka vi verkligen är.
Det är så vi kan finna vår egen väg i livet.

Han kommer alltid en vanlig dag

                                                                   * bild från wikipedia


Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.

Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.

Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.

Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.

Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.

Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.

Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.

Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag. 
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.

Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.

För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.

Respektlöst mobiltelefonprat

                                                                            * bild från webbtips.se


Mer än en gång har jag varit med om när jag stått på akutrummet att patienten har svarat i sin mobiltelefon under pågående larm. Det är alltid något viktigt samtal som absolut inte kan vänta. Inte ens om man ligger på akuten med ett helt team omkring sig som jobbar med att försöka rädda ens liv eller någon kroppsdel.
Första gången det hände var jag övertygad om att patienten bara skulle stänga av sin mobil eftersom den störde. Men icke. Det skulle pratas. Delegeras arbete.
Vi jobbade under tidsbrist för att hinna rädda funktionen i en förlamad kroppshalva.
Patienten kunde inte släppa sitt arbete ens i ett sådant akut skede.

Den gången tappade jag hakan.
Blev mållös.
Idag vet jag bättre.

Det händer även ibland när vi kommer in till en patient för att utföra något arbete eller fråga något.
Eller mitt under deras samtal med läkaren.
Mobiltelefonen ringer.
Och ringer det så måste man svara.
Ändå kan de ha väntat uppemot åtta timmar för att få träffa en läkare.
Som ofta inte stannar längre än fem, högst tio minuter.
Men en del väljer alltså att svara i telefon istället.

Det här förundrade mig också till en början.
Men inte längre.

Jag vet inte riktigt vad det beror på.
I vissa lägen kanske patienten befinner sig i chock eller förnekelse om det allvarliga i sin situation.
Men är det egentligen läge att svara i mobilen iallafall? Även om man inte förstår att det är bråttom?
Respekten för andra människors tid och arbetsuppgifter kanske vore ett skäl nog att vänta ett tag med att svara?

Tycker det ibland händer samma sak ute i samhället.
För inte så länge sedan berättade en arbetskamrat för mig att han blir ledsen när andra plockar upp mobilen och svarar mitt under deras samtal. Och många gånger följer sedan ett långt samtal. Han upplever det som om han inte var viktig eller intressant nog.

Jag har varit med om detsamma ute på fik med kompisar.
Mobilen ringer, ett långt samtal inleds.
Till slut vet man inte om man ska gå sin väg eller själv ta upp telefonen och ringa någon. Eller råka välta ut lite kaffe över bordet...
Likadant om det skrivs sms. Vet inte hur många gånger jag pratat med någon som får ett sms och bara måste läsa det med en gång. Och svara. Och så får man börja om från början med det man vill ha sagt. Och hoppas på att man hinner berätta klart innan ett nytt sms droppar in...
Annars är det bara att börja från början igen.

Jag kanske bara inte hänger med min tid.
Men jag saknar lite vanlig hövlighet ibland. Lite artighet.
Och lite respekt för andras tid.

Att våga tappa ansiktet

                                                                     

Vi vill ju så gärna visa hela världen hur duktiga vi är. Att vi kan och vet det mesta som är värt att veta. Och faktiskt lite till. Vi vill visa att vi är fulla av självförtroende och att inget är oss främmande. Att vi duger och räcker till.
Speciellt om vi har börjat på ett nytt jobb.

Men det är en sak att envist vilja visa och bevisa hur duktig man är och en helt annan att faktiskt vara duktig.
Att vara duktig innebär inte att man alltid kan allting perfekt redan från början.
Det innebär att man inser sina styrkor och begränsningar och är villig att jobba hårt för att utvecklas.
Att man inser att det alltid kommer att finnas saker som man helt enkelt inte behärskar. Än.
Men så länge man inser det och är villig att erkänna det så fortsätter man hela tiden att lära sig. Och utvecklas i sin egen takt. Dag för dag så ökar man på sina kunskaper och sin skicklighet och blir tryggare i sitt jobb.

De senaste dagarna har jag varit med om en del omskakande händelser på jobbet som påmint mig om hur viktigt det här är att vi vågar vara ärliga om våra kunskaper. Vad vi kan och inte kan. Och vågar fråga. Vågar säga ifrån. Vågar be om hjälp. Vad som helst bara vi inte låtsas att vi kan hantera saker som vi inte har någon aning om hur de ska utföras.
Det är livsfarligt. Iallafall i min bransch. Det kan bokstavligen talat vara skillnaden mellan liv och död. Det finns inget utrymme för att låtsas vara bättre än man är, för det står alldeles för mycket på spel. Ett enda misstag kan i värsta fall ödelägga någons liv.

Det är genom att våga fråga som man skaffar sig nya kunskaper. Och genom att våga erkänna att man inte kan som man visar att man faktiskt förtjänar respekt. För det visar att man har insett att det viktigaste inte är att visa sig på styva linan, eller att visa att man duger, eller ens att visa hur duktig man är, utan att man vet att man har en annan människas framtid i sina händer för ett ögonblick. Och att man måste veta vad man gör. Och göra det rätt. Varje gång. Varje dag.

Jag blir aldrig orolig när jag har nya inskolningar som är väldigt oerfarna om jag märker att de vågar erkänna när de inte kan eller vet. Och det spelar ingen roll om de erkänner det om det mesta. För de lär sig allt efterhand. Då är det värre med de som inte vågar eller vill erkänna. Som låtsas att de vet. Som håller masken och säger att de kan. Fast de inte har en aning. Det skrämmer mig.

Vi måste inse att vi duger.
Även om vi inte kan allting. Även om vi inte vet bäst alla gånger.
Även om vi inte förstår allting redan från början.
Vi behöver bli fullständigt trygga i att det är helt okej att fråga. Att det till och med uppskattas.
Även om vi frågar om och om igen. Även om vi så behöver fråga tusen gånger.

Vi behöver inte vara så rädda att tappa ansiktet inför andra.
För oftast visar det sig att när vi väl gör det så finns det någon som tar emot det med varsamma händer.
Och som sedan räcker det tillbaka till oss med stolthet och vänlighet och glädje.
                                  

Redo för attack

                                                                             * bild från wikipedia

Ibland tror jag att vi människor faktiskt gör det lite svårare för oss själva än vad vi egentligen behöver.
Och betydligt svårare än vad vi tänkt och har haft för avsikt.
Vi krånglar till vår vardag och våra liv genom att snabbt attackera redan i vårt första möte med andra människor.
Vi ska väl ändå inte behöva vänta så här länge? Vi kräver ilsket att få vad vi behöver omgående, omedelbart, nu, med en gång. Helst redan igår. Vi behöver få gå före i kön, vi är troligtvis ändå störst och bäst och då borde vi väl också rimligtvis få gå först?
Så vi attackerar. Bits och rivs.
Bara så att folk ska förstå.
Att ingen kan vara viktigare än just vi.

De som drabbas av våra attacker är de människor som vi möter på vår väg framåt, de som råkar stå i vägen eller de som stoppar upp framkomligheten så att vi inte kan komma vidare i den takt vi önskar.
Det kan röra sig om främlingar i kassakön framför oss, kassörskan som hjälper oss att slå in varorna eller vänner som råkar säga något som vi snabbt går igång på. Eller sjukvårdspersonal på den akut där ens sjuka mamma fått vänta alldeles för länge.
Och så känner vi att vi behöver bita ifrån. Morra lite ilsket så att folk verkligen förstår.
Att här står en person framför dig som faktiskt är lite farlig. Som kan bitas om du inte passar dig. Speciellt om du inte sköter dig så att det går snabbt och på det sätt jag tror är bäst. Om du inte ger mig vad jag vill ha. Genast. Nu.

Det förundrar mig en aning, det här beteendet vi har, för det hjälper oss inte ett dugg.
Det motverkar totalt vårt syfte.
Det leder oss bara vidare in i mer irritation och ilska och dispyter, eftersom de flesta brukar reagera på attacker med att gå in i försvarsställning. Och bli griniga. Sura. Ledsna.
Det kan förstöra alla inblandades humör.

Och det leder oftast inte till ett dugg bättre service eller snabbare hjälp.
Snarare tvärtom.

Om vi bara vågade lita på att de allra flesta vi möter faktiskt gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har. Och istället bemöter våra medmänniskor med lite vänlighet och respekt tror jag att vi skulle få en betydligt trevligare värld.

Det är så lätt att vi bara ser saker ur vårt eget perspektiv.
Men om vi hämtar andan några minuter nästa gång vi är på väg att irriterat snäsa åt någon eller skälla ut personen framför oss i kön för att de fumlar med plånboken, så kanske vi hinner se.

Att lite förståelse och vänlighet faktiskt kan uträtta underverk här i världen.
Och om vi sträcker ut en öppen hand mot någon istället för att knyta den hårt, så kanske vi kan lösa situationen på ett vettigt sätt tillsammans. Och vid vissa tillfällen kanske vi bara är tvungna att acceptera att det inte finns något annat att göra än att utrusta sig med tålamod och helt enkelt vänta.
Då kanske vi hinner koppla av en liten stund och få en efterlängtad och välbehövlig paus.

Och världen går inte under.

Och så kanske vi upptäcker att det faktiskt går att le ändå.

Konsten att verkligen lyssna

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland märks det så tydligt.
Att vi talar helt olika språk.
Att vi kommer från helt olika världar.
Och att vi inte alls förstår vad folk vill ha sagt eller vad de egentligen menar. 
Vi tror förstås att vi förstår och att vi har hela bilden klar för oss.
Vi utgår alldeles för ofta ifrån att vi vet vad någon annan menar.
Så därför lyssnar vi inte heller så noga på vad de har att säga.
Vi tänker på annat. Hör ett och annat ord. Ett ord här och ett ord där.
Vi avbryter. Gärna ofta och mycket.
Och vi fyller i tomrummen mellan deras ord med våra egna tankar och funderingar, målar över med våra egna färger. Och vi tror att vi förstår.
Men vi missförstår.
Alltför ofta. Alldeles på tok för ofta.

För att lyssna och verkligen höra vad någon annan säger måste man vara helt närvarande.
Beredd att koppla bort sig själv för en liten, liten stund.
Strunta i alla förutfattade meningar man har.
Låta bli att avsluta andras meningar bara för att den som talar behöver ett ögonblick på sig för att hitta de rätta orden. Ha lite tålamod. Det lönar sig.

För om vi lär oss att verkligen lyssna så öppnar sig en helt ny värld för oss.
Vi får för ett ögonblick chansen att blicka in i en helt annan verklighet.
Se världen som någon annan upplever den.

Och vi kanske upptäcker att det inte alls var som vi trodde.
Utan helt annorlunda.
Och att vi för en gångs skull faktiskt förstår vad någon menar.

Det är en stor gåva, att ge någon annan, att lyssna och försöka förstå.

För att prata och uppleva att någon verkligen lyssnar på det man har att säga, det är så sällsynt i vår stressade värld. Det är snudd på magiskt.
Det är som rent balsam för själen.

Och det har en förmåga att hela brustna hjärtan.