Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.

Med rätt att byta

Vi är så väldigt utsatta.
Speciellt om vi blir sjuka eller om vi råkar ut för en olycka.
Om vi blir plötsligt blir beroende av sjukvård och behandlingar och mediciner för att få ett drägligt liv och ha en chans att överleva.
Många blir helt och fullständigt utlämnade till sin ansvarige läkare.
Och till den vårdpersonal som råkar jobba just då, den dagen.
Och alltför många gånger vågar vi inte säga ifrån, eller ifrågasätta, eller diskutera eller framföra våra egna funderingar och åsikter och önskemål. Många gånger tror vi att vi måste acceptera att vi blir behandlade hårdhänt och ilsket, respektlöst och oengagerat, utan empati och medmänsklighet.
Men det är inte sant.
Vi har alltid rätt att byta.
Bytesrätt gäller även inom sjukvården.

Det är just när vi är sjuka och svaga och kanske helt beroende av andra som det är så viktigt, rent av livsviktigt, att vi blir bemötta med kärlek och respekt och värdighet. Det är just när vi har ont och är oroliga för framtiden och när vi inte kan klara oss själva som det är så viktigt att vi har en kontakt med sjukvården som fungerar och känns bra. Och det är just när vi är svårt sjuka eller skadade som vi behöver en kompetent och professionell vård som inte förminskar oss eller försvagar oss ytterligare.
Och det är just när vi är i så stort behov av det som vi också har svårigheter att orka säga ifrån. Tyvärr.

Men det är bara att inse.
Trots att läkare i Sverige har samma grundutbildning kan det vara en milsvid skillnad mellan deras kompetens och deras förmåga att bemöta patienter.
Och trots att sjuksköterskor i Sverige har samma grundutbildning bakom sig skiljer det sig enormt mellan deras kompetens och förmåga att bemöta patienter.

Det här gör förstås att vi blir väldigt utsatta när vi blir sjuka eller skadar oss.
Det skiljer i kompetens och hur vi blir behandlade, hur vi blir bemötta och hur vi blir omhändertagna.
Många gånger är det personbundet.
Det här gör att vi måste våga säga ifrån.
Vi har rätt att byta läkare. Vi har rätt att bli behandlade med respekt.
Att bli tagna på allvar.

Igår, i det fina mötet med en svårt sjuk man på jobbet, blev jag så oerhört ledsen när han anförtrodde mig om hur han blivit bemött och behandlad. Hur man hade gjort honom illa till både kropp och själ. Läkaren på akuten ordnade så att han äntligen skulle få byta läkare och sjukhus. Men den här mannen hade redan lidit i flera år.

Vi måste våga bli tuffare. Säga ifrån.
Vilket i och för sig inte är en lätt sak när man är svag och trött och sjuk. Men om vi känner att vi inte blir behandlade och bemötta med respekt och omtanke, eller om vi inte har förtroende för den personal som tar hand om oss, eller om vi inte får den vård vi så väl behöver, så måste vi komma ihåg.
Att sjukvården är faktiskt till för de sjuka. Att forskning utförs för att kunna göra sjuka friska igen. Att läkemedel tillverkas för att kunna bota och lindra. Och att sjukvårdspersonal och läkare utbildar sig för att kunna bota och lindra.

Sjukvården är alltid till för att hjälpa, inte stjälpa.
Sjukvården är till för att lindra och hela, inte skada.
Vi har alltid rätt att byta läkare, byta vårdcentral, byta sjukhus.

Och ju fler som tar mod till sig och vågar det, desto större krav ställs det också på läkare och vårdpersonal. desto större krav ställs det på vårdcentraler och sjukhus.
Då kanske vi kan åstadkomma en förändring.

Så att ingen någonsin mer i tysthet ska behöva genomlida flera år av felaktiga behandlingar, eller av respektlöst bemötande, eller av smärtor som ingen tagit på allvar.

När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.