Det är i de små sakerna det visar sig

                                                                *bild från morgueFile.com


Det är de små detaljerna som gör det.
Det är i de små sakerna det visar sig.
Det är i det lilla, det till synes obetydliga, det som ter sig oviktigt, försumbart och smått och rent av helt värdelöst som själva resultatet av våra ansträngningar grundläggs.
Och ändå är det ofta just när det gäller själva detaljerna som vi bestämmer oss för att där kan vi spara in på vår kraft och energi utan att någon lägger märke till det, där finns det utrymme att dra ner, hoppa över, slarva med vårt arbete och det är detaljerna vi inbillar oss att vi kan strunta i.
Det är de små sakerna vi tror att vi till och med kan ignorera.
Utan att det syns. Eller förändrar resultatet.

Men en granskning av detaljerna hjälper oss att utan svårighet sålla agnarna från vetet.
Ett väl utfört arbete tål att synas i sömmarna. Varje gång.
Vid ett mindre väl utfört arbete spricker sömmarna när vi lyfter upp det för inspektion.
Det syns på resultatet hur mycket vi har förstått av det arbete vi håller på med.
Vare sig det nu gäller att laga kvällens middag, förbereda akutrummet inför nästa inkommande larm, sticka en tröja, städa, skriva en bok, dansa tango, bygga ett hus, uppfostra en hund eller sätta upp en tavla.
Detaljerna avslöjar oss. Obarmhärtigt och ofrånkomligt.

Och när saker och ting går fel, när ingenting stämmer, dagar när allt går på tok, är det oftast i det lilla som det havererar. Vi snubblar på den där mattkanten som vi inte orkade vika tillbaka vid ett tidigare tillfälle. Vi dricker ur den där trasiga koppen som vi inte orkade slänga igår och skär oss på läppen. Vi hittar inte det vi letar efter eftersom vi inte orkade lägga tillbaka det förra gången vi använde det.

Detaljerna avslöjar oss. Det syns. Det märks. Det uppmärksammas.
Även om vi är benägna att tro och hoppas och önska något annat.
Även om ingen säger något och vi pustar ut och firar att vi klarat oss.
Den här gången också.
Kvaliteten på det vi gör blir lidande om vi ignorerar detaljerna.
Om vi inte är noggranna i det lilla riskerar vi att vårt arbete rasar samman.

Det är inte så dumt att ägna lite tid åt detaljerna ibland.
Både i vårt arbete och i allt annat vi tar oss för här i livet.
För sanningen är att vi faktiskt inte har råd att strunta i dem.
Det är i de små sakerna det visar sig.

Rätt kompetens och erfarenhet

                                                                              * bild från svt.se

Det diskuteras en hel del runt om i landet angående SOS Alarm just nu.
Patienter som uppenbart haft behov av omedelbar vård har vägrats ambulanstransport in till sjukhus.
Och i väntan på att operatören på SOS Alarm ska förbarma sig och skicka ut en ambulans har ett antal personer avlidit.
Att lite strålkastarljus äntligen riktas åt en så pass viktig samhällsfunktion är välkommet och efterlängtat.

På alla arbetsplatser finns det folk som helt enkelt inte är lämpliga för det arbete de anställts för att utföra.
De har hamnat helt fel. Ibland för att de inte har de rätta kunskaperna eller den erfarenhet som krävs. Ibland för att de är totalt ointresserade, likgiltiga och har helt fel attityd till sitt jobb.
Och ibland för att arbetsgivaren inte känner igen rätt kompetens när de nyanställer, eller att de inte har ekonomi eller möjlighet att betala för den.

Det finns enorma kunskapsskillnader inom vården. Gapet är ibland enormt.
Efter det att sjuksköterskeexamen avlagts görs det ingen som helst granskning över att de kunskaper som behövs verkligen finns där. I en del andra länder, Thailand för att ta ett exempel, får sjuksköterskorna göra ett test var femte år för att få behålla sin legitimation.
I Sverige ställs inga liknande krav.

På min arbetsplats, som jag upplever som rätt krävande, var det till för bara några år sedan krav på minst två års erfarenhet inom akutsjukvård för att få anställning.
Nu anställer man helt nyutexaminerade sjuksköterskor.
Det märks tyvärr dagligen i verksamheten.

Det är förstås aldrig lätt att avskeda någon på grund av misstag som begåtts.
Trots allt begår vi alla misstag.
Av mer eller mindre allvarlig art. Det är en del av att vara människa.
Men när konsekvenserna blir så oerhört stora, när ett misstag kostar ett människoliv?
Var ska vi dra gränsen?
Är det okej, ska vi förlåta och förstå och erbjuda en andra och även en tredje chans?
Kanske borde det avgöras av misstagets art. Om det verkligen var ett misstag, eller om det egentligen handlade om ren okunskap eller nonchalans.

Ytterligare en aspekt på det hela, som det inte talas så mycket om, är alla dessa samtal som strömmar in till SOS Alarm. Människor som inte är helt sanningsenliga när de ringer. Alla busringningar, receptförfrågningar, ensamma människor som vill småprata, felringningar, stundentskämt... Listan kan göras lång.
Att sålla bland alla dessa samtal och på några minuter avgöra vad som är på allvar och vem som faktiskt överdriver, skämtar, ljuger och vem som faktiskt har ett livshotande tillstånd eller är allvarligt sjuk är säkerligen en oerhörd utmaning.

Men rätt kompetens och erfarenhet för yrket underlättar.

Läs mer; Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, DN Sthlm, SvD

Att våga tappa ansiktet

                                                                     

Vi vill ju så gärna visa hela världen hur duktiga vi är. Att vi kan och vet det mesta som är värt att veta. Och faktiskt lite till. Vi vill visa att vi är fulla av självförtroende och att inget är oss främmande. Att vi duger och räcker till.
Speciellt om vi har börjat på ett nytt jobb.

Men det är en sak att envist vilja visa och bevisa hur duktig man är och en helt annan att faktiskt vara duktig.
Att vara duktig innebär inte att man alltid kan allting perfekt redan från början.
Det innebär att man inser sina styrkor och begränsningar och är villig att jobba hårt för att utvecklas.
Att man inser att det alltid kommer att finnas saker som man helt enkelt inte behärskar. Än.
Men så länge man inser det och är villig att erkänna det så fortsätter man hela tiden att lära sig. Och utvecklas i sin egen takt. Dag för dag så ökar man på sina kunskaper och sin skicklighet och blir tryggare i sitt jobb.

De senaste dagarna har jag varit med om en del omskakande händelser på jobbet som påmint mig om hur viktigt det här är att vi vågar vara ärliga om våra kunskaper. Vad vi kan och inte kan. Och vågar fråga. Vågar säga ifrån. Vågar be om hjälp. Vad som helst bara vi inte låtsas att vi kan hantera saker som vi inte har någon aning om hur de ska utföras.
Det är livsfarligt. Iallafall i min bransch. Det kan bokstavligen talat vara skillnaden mellan liv och död. Det finns inget utrymme för att låtsas vara bättre än man är, för det står alldeles för mycket på spel. Ett enda misstag kan i värsta fall ödelägga någons liv.

Det är genom att våga fråga som man skaffar sig nya kunskaper. Och genom att våga erkänna att man inte kan som man visar att man faktiskt förtjänar respekt. För det visar att man har insett att det viktigaste inte är att visa sig på styva linan, eller att visa att man duger, eller ens att visa hur duktig man är, utan att man vet att man har en annan människas framtid i sina händer för ett ögonblick. Och att man måste veta vad man gör. Och göra det rätt. Varje gång. Varje dag.

Jag blir aldrig orolig när jag har nya inskolningar som är väldigt oerfarna om jag märker att de vågar erkänna när de inte kan eller vet. Och det spelar ingen roll om de erkänner det om det mesta. För de lär sig allt efterhand. Då är det värre med de som inte vågar eller vill erkänna. Som låtsas att de vet. Som håller masken och säger att de kan. Fast de inte har en aning. Det skrämmer mig.

Vi måste inse att vi duger.
Även om vi inte kan allting. Även om vi inte vet bäst alla gånger.
Även om vi inte förstår allting redan från början.
Vi behöver bli fullständigt trygga i att det är helt okej att fråga. Att det till och med uppskattas.
Även om vi frågar om och om igen. Även om vi så behöver fråga tusen gånger.

Vi behöver inte vara så rädda att tappa ansiktet inför andra.
För oftast visar det sig att när vi väl gör det så finns det någon som tar emot det med varsamma händer.
Och som sedan räcker det tillbaka till oss med stolthet och vänlighet och glädje.
                                  

Ett ständigt flöde av ord

                                                                

                                                                                     * bild från morgueFile.com

Så gott som dagligen blir vi fullkomligt överösta med allehanda information, nyheter, skvaller, goda råd, tips och tricks, instruktioner och förmaningar. Vi läser tidningar och böcker. Ord och bilder strömmar emot oss i vad som verkar vara ett aldrig sinande flöde. Enorma mängder material om i stort sett vilket ämne som helst finns lätttillgängliga för de flesta av oss. En del av det är sant och en del annat är rena lögner.

Vi väljer vad vi ska lyssna på. Vi sållar bort en hel del av flödet för att inte drunkna i all information.
Men ofta väljer vi att höra samma saker sägas om och om igen. Fast kanske sagt av nya människor och i en annan omgivning.
Dag efter dag. Vecka efter vecka.
Tills vi tror att det är vårt eget mantra och vår egen sanning.
Rent av våra egna ord.
 
Vi lyssnar på samma evinnerliga klagomål på jobbet.
Vi diskuterar vanligtvis samma välbekanta ämne med våra vänner och bekanta.
Vi hör samma nyheter upprepas gång på gång fast i olika kanaler.
Morgon, middag, kväll.
Som om det inte hänt något mer i världen.
 
Till och med samma program dyker upp i tv år efter år fast med lite andra deltagare.
Kanske med en något annorlunda vinkling.
 
Vi håller oss gärna vanligtvis till det vi känner oss bekanta med, läser de sorters böcker vi brukar läsa, ser på de nyhetskanaler vi brukar se på, pratar om de ämnen vi känner oss bekväma med.
Vi tror kanske inte att något annat kommer att intressera oss.

Men det finns en väldig rikedom av ord och kunskap i världen att samla in för den som vill och vågar.

Ibland kan det vara oerhört uppfriskande att lyssna på något helt annat än det man vanligtvis brukar lyssna på. Eller läsa något nytt och annorlunda för ett ögonblick eller två.
 
Gå till biblioteket och låna en bok man absolut inte skulle välja i vanliga fall.
Och läsa den. Med öppna sinnen. Utan att döma ut den på förhand.
Ibland blir man underbart överraskad och fullkomligt överväldigad, jag har hittat många av mina favoritförfattare på det sättet.

Det här ständiga flödet av ord som omger oss får oss ibland att tappa bort våra egna ord.
Vårt eget språk. Vår egen sanning.
Och nöja oss med andras.

Men genom att sålla ut sådant vi redan har läst och hört tusen gånger förut och istället öppna upp för något helt annat som vi kanske aldrig hört förut, kan vi väcka liv i vårt språk på nytt.
Om vi gör det här igen och igen så kanske vi lär oss något vi aldrig vetat tidigare.
Ser någonting som vi aldrig har sett förut.
Och kan beskriva världen som vi ser den med våra alldeles egna ord istället för att låna andras.