Det är aldrig ditt fel

Läser med häpnad i pressen om vilken inställning vi på min arbetsplats skulle ha till misshandlade kvinnor.  Blir bestört och upprörd och ledsen, precis som alla de kollegor jag har pratat med. Ingen av oss känner till denna undersökning som vi skulle ha svarat på. Och jag arbetar ändå heltid på denna arbetsplats sedan många år tillbaka. Vi känner inte igen den inställningen. Inte för fem öre. Snarare har vi svårt att hålla våra tårar tillbaka för dessa kvinnors skull. Vi har väl inarbetade rutiner för att ta hand om dessa kvinnor och vi prioriterar alltid dessa kvinnor högt. 

Vi dokumenterar alltid skadorna med fotografier samt i journaler. 

Vi erbjuder alltid kuratorskontakt. Och vi försöker finnas där, kramar om, lyssnar, tröstar. För många av dessa kvinnor är vi en oas där de kan få känna trygghet för ett litet, litet ögonblick. Ett ställe där de äntligen vågar berätta efter år av tystnad. De vet att vi finns där, dygnet runt, när och om de behöver oss. Och att vi står på deras sida. Jag har aldrig hört att någon av mina kollegor skulle ha den inställningen att det är offrets fel att de blivit misshandlade. Aldrig. 

Och nu oroas jag över hur de här skriverierna kommer att påverka dessa kvinnor det berör. Om de kommer att dra sig för att söka sig till oss. Om förtroendet vi har byggt upp under så många år har raserats. Om allt det arbete vi har lagt ner är förgäves. 

För förtroende är A och O i dessa sammanhang. 

Så för att uttrycka det klart, nej, det är aldrig någonsin ditt fel om du blir slagen eller misshandlad eller förödmjukad. 

Det är aldrig ditt fel. 

Våld är aldrig okej. Våld är aldrig godtagbart. 

Du får aldrig någonsin tro att du förtjänar att bli slagen. Du får aldrig någonsin tro att det skulle vara ditt fel, att du inte förtjänar bättre. Och du får aldrig någonsin tro att vi som tar emot dig och plåstrar om dig skulle tänka något annat än att vi står på din sida och bara vill ditt allra bästa. Vi har valt vårt jobb för att vi vill lindra och hjälpa och rädda liv. För att vi älskar att jobba med människor. 

Vi kommer helhjärtat att fortsätta vårt arbete med att plåstra om, sy ihop, krama om, trösta, fotografera, lyssna, gråta över hur våldet skadar och sargar både kropp och själ, bli illa berörda av alla dessa berättelser, hjälpa så gott det går, finnas där och hoppas och drömma om en bättre värld där kärlek och respekt råder och där våld anses oacceptabelt.

Tidigare inlägg; http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/05/vard-att-skydda.html, http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/03/nar-orden-inte-racker-till.html

Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

Jag är inte bara sjuksköterska

                                                       *bild från morgueFile.com
Jag är inte bara sjuksköterska.
Jag är också städerska, tolk, värdinna, sakletare, transportör, medlare i konflikter, fotograf, sekreterare och emellanåt apparatfixare.

Samtidigt som det förväntas att jag effektivt sköter mitt jobb utan ett enda misstag i en kaotisk miljö, springer på larm, räddar liv, ger läkemedel, sätter nålar och ventrikelsonder, sköter CPAP:en och kopplar blodvärmaren, lindar stukade fötter, gipsar frakturer, ger råd, ställer in kryckor, dokumenterar både på papper och i två olika journalsystem, svarar i telefon, tröstar och lindrar, tar hand om misshandlade kvinnor, våldtagna män, fotar skador, duschar hemlösa, tar blodprover, tar ankomstsamtal och prioriterar, dvs triagerar, tolkar EKG, kopplar upp övervakningsutrusning, ger injektioner och vaccinationer, så ska jag också städa, torka av ytor och damma, ordna med att bre smörgåsar, koka kaffe, fylla på i skåp och lådor, springa i förråd och leta efter försvunna plånböcker och strumpor, tvätta kläder, fixa krånglande datorer och skrivare.
Och listan görs bara längre.

En tidigare kollega som arbetar på Åland har berättat att det ser helt annorlunda ut där.
Där har man städare som städar. Labb-personal som springer med prover. Personal speciellt anställd för att koka kaffe och ordna med fika. Förrådspersonal som fyller på skåpen.
Sjuksköterskor får jobba med det de är bäst på - att vara just sjuksköterskor.

Det är inte helt ultimat att mitt i den enorma belastning som den svenska sjukvården nu har att dessutom låta sjuksköterskor få sköta allt arbete runtomkring i besparingssyfte. Att vi istället för att få ägna vår tid åt patienter, ska springa och torka golv och så vidare.
Speciellt inte med tanke på hur underbetalda vi faktiskt är.

Hälso- och sjukvårdspersonal ståtar med att ligga i topp vad gäller sjukskrivningar och utbrändhet. Det är inte direkt förvånande med tanke på hur verkligheten i svensk sjukvård ser ut idag.

Men det förvånar mig verkligen att man inom hälso- och sjukvården är så dåliga på att ta hand om sina egna anställda. Att man inte ser och uppmärksammar att situationen är ohållbar.
Och att det är dags att göra något åt den här situationen nu. Idag.

Att man inom en bransch där själva navet i verksamheten är förebyggande av ohälsa och sjukdom ståtar med ett enormt antal sjukskrivna och utbrända anställda ger en bild av hur illa det egentligen står till. Rimligtvis borde väl sjukvården föregå med gott exempel och gå i täten och visa vägen hur man undviker utbrändhet och ohälsa och sjukdom.

Istället intar man en slit-och släng attityd där man anser att det bara är att anställa nytt när den egna personalen inte orkar längre. Förlorad kompetens reflekterar man inte över.
Och under tiden är det patienterna som kommer i kläm.
Gamla och sjuka och svaga människor.
De är de som far illa inom svensk sjukvård när belastningen är hög.
Och det är den tyvärr väldigt ofta.

Det är dags att sluta blunda

Det är inte lätt att bli gammal i dagens samhälle.
Och det är sannerligen inte lätt att bli gammal och sjuk.
För hur det än är, trots att vi alla enligt lag har rätt till god vård på lika villkor, så ser verkligheten inte riktigt ut så. Även om vi alla innerligt hoppas och önskar och tror och vill att det ska vara så.
Plockar vi bort skygglapparna vi har framför ögonen ser vi en skrämmande sanning.

Våra äldre far illa när vården är tungt belastad. För den som är ensam och trött och sjuk och van att vänta på sin tur istället för att hojta och skrika högt blir det en lång och tröttsam väntan.
I ett samhälle där allt handlar om att bevara och hylla ungdomen och allt det den förknippas med vill vi inte gärna konfronteras med ålderdomen. Med det sköra och bräckliga. Med det sjuka och svaga och skrynkliga. Nej, vi väljer att se bort och blunda och sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Det som inte syns, finns ju inte, som bekant. Så vi riktar strålkastarljuset mot det unga och vackra, vi beundrar och förförs och lockas av yta och glamour och glans.

Vi ser på skalet och tror att det är allt som finns och behöver finnas.
Hur frukten egentligen smakar spelar ingen roll så länge vi håller oss till att beundra den blanka ytan. Det som finns inuti, det som har skavt emot tidens tand och blivit skimrande vackert och fullt av berättelser och visdom och minnen och äventyr ser vi inte. Vi vågar inte och vi hinner inte och vi inser inte vad vi missar.

Någon måste börja föra de äldres och de sjukas talan.

Som vården ser ut idag kan det bli många och långa timmars väntetid på akuten innan man får träffa en läkare. Belastningen är hög. Och om man är gammal och sjuk kan det bli näst intill outhärdligt och inte helt sällan väldigt ovärdigt. Många av våra äldre vågar inte eller orkar inte eller kan inte säga till personal om de behöver hjälp. Och att ligga i flera timmar utan att kunna ta sig upp på toaletten eller kunna meddela sig om man är törstig eller har ont måste vara förfärligt.
Vi i personalen är förstås medvetna om detta. Men vi räcker helt enkelt inte till. Istället går vi hem från våra arbetspass och mår dåligt för att vi inte hunnit göra allt det vi vill göra. Och borde göra.

Antalet äldre i vårt land växer. Livslängden ökar. Vi drabbas allt oftare av välfärdssjukdomar.
Hur går det ihop med en sjukvård som ständigt bantas? Där man istället för att välja att vara flexibel och att anpassa vården efter de behov som finns helt stelbent och envist väljer att hitta nya sätt att dra in och dra ner och lägga ner? Till sist når man en gräns för hur mycket man kan spara. Hur kostnadseffektiv vården kan vara.

Vissa saker går helt enkelt inte att kompromissa med i ett samhälle.

Det borde finnas minst ett sjukhus bara för äldre i Stockholm.
Ett sjukhus som kan möta deras behov, där det finns tillräckligt med personal och kunskap och utrustning för att ta hand om de som behöver det. Där ingen skulle behöva ligga på en kall och hård brits i alldeles för många timmar utan att få hjälp. Där kontakter knyts med hemsjukvård och hemhjälp och där man hinner se till helheten. Där man hinner kontrollera hur hemsituationen ser ut, om den verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Och tid att lösa det som behöver lösas innan någon skickas hem. På det viset skulle man kunna minska antalet återresor till sjukhusen. Alldeles för ofta skickas de äldre hem alldeles för tidigt och kommer åter inom några dagar och då ofta i sämre skick. Det främjar inte en god hälsa för de äldre. Och det belastar systemet. I längden skulle det säkerligen spara pengar åt samhället om det istället för neddragningar satsades på vård av god kvalitet.

Vi kan inte fortsätta blunda för verkligheten.
En dag ligger vi själva där.

Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll

Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

Med rätt att byta

Vi är så väldigt utsatta.
Speciellt om vi blir sjuka eller om vi råkar ut för en olycka.
Om vi blir plötsligt blir beroende av sjukvård och behandlingar och mediciner för att få ett drägligt liv och ha en chans att överleva.
Många blir helt och fullständigt utlämnade till sin ansvarige läkare.
Och till den vårdpersonal som råkar jobba just då, den dagen.
Och alltför många gånger vågar vi inte säga ifrån, eller ifrågasätta, eller diskutera eller framföra våra egna funderingar och åsikter och önskemål. Många gånger tror vi att vi måste acceptera att vi blir behandlade hårdhänt och ilsket, respektlöst och oengagerat, utan empati och medmänsklighet.
Men det är inte sant.
Vi har alltid rätt att byta.
Bytesrätt gäller även inom sjukvården.

Det är just när vi är sjuka och svaga och kanske helt beroende av andra som det är så viktigt, rent av livsviktigt, att vi blir bemötta med kärlek och respekt och värdighet. Det är just när vi har ont och är oroliga för framtiden och när vi inte kan klara oss själva som det är så viktigt att vi har en kontakt med sjukvården som fungerar och känns bra. Och det är just när vi är svårt sjuka eller skadade som vi behöver en kompetent och professionell vård som inte förminskar oss eller försvagar oss ytterligare.
Och det är just när vi är i så stort behov av det som vi också har svårigheter att orka säga ifrån. Tyvärr.

Men det är bara att inse.
Trots att läkare i Sverige har samma grundutbildning kan det vara en milsvid skillnad mellan deras kompetens och deras förmåga att bemöta patienter.
Och trots att sjuksköterskor i Sverige har samma grundutbildning bakom sig skiljer det sig enormt mellan deras kompetens och förmåga att bemöta patienter.

Det här gör förstås att vi blir väldigt utsatta när vi blir sjuka eller skadar oss.
Det skiljer i kompetens och hur vi blir behandlade, hur vi blir bemötta och hur vi blir omhändertagna.
Många gånger är det personbundet.
Det här gör att vi måste våga säga ifrån.
Vi har rätt att byta läkare. Vi har rätt att bli behandlade med respekt.
Att bli tagna på allvar.

Igår, i det fina mötet med en svårt sjuk man på jobbet, blev jag så oerhört ledsen när han anförtrodde mig om hur han blivit bemött och behandlad. Hur man hade gjort honom illa till både kropp och själ. Läkaren på akuten ordnade så att han äntligen skulle få byta läkare och sjukhus. Men den här mannen hade redan lidit i flera år.

Vi måste våga bli tuffare. Säga ifrån.
Vilket i och för sig inte är en lätt sak när man är svag och trött och sjuk. Men om vi känner att vi inte blir behandlade och bemötta med respekt och omtanke, eller om vi inte har förtroende för den personal som tar hand om oss, eller om vi inte får den vård vi så väl behöver, så måste vi komma ihåg.
Att sjukvården är faktiskt till för de sjuka. Att forskning utförs för att kunna göra sjuka friska igen. Att läkemedel tillverkas för att kunna bota och lindra. Och att sjukvårdspersonal och läkare utbildar sig för att kunna bota och lindra.

Sjukvården är alltid till för att hjälpa, inte stjälpa.
Sjukvården är till för att lindra och hela, inte skada.
Vi har alltid rätt att byta läkare, byta vårdcentral, byta sjukhus.

Och ju fler som tar mod till sig och vågar det, desto större krav ställs det också på läkare och vårdpersonal. desto större krav ställs det på vårdcentraler och sjukhus.
Då kanske vi kan åstadkomma en förändring.

Så att ingen någonsin mer i tysthet ska behöva genomlida flera år av felaktiga behandlingar, eller av respektlöst bemötande, eller av smärtor som ingen tagit på allvar.

När minnet sviker

                                                                        * bild från morgueFile.com


Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.

När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.

Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.

När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.

Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.

Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.

Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.

För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.

För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.

Och det gör det inte idag.

Om jag fick bestämma

                                                                       * bild från morgueFile.com


Om jag fick bestämma skulle det vara slut med alla dessa nedläggningar av väl fungerande och inte helt sällan nyrenoverade avdelningar och sjukhus. I min värld rimmar det illa att minska antalet sjukhusplatser i ett land där både befolkningen och vårdbehoven ökar. Jag skulle utöka antalet vårdplatser. Redan igår. När det kommer rapporter från sjukhus efter sjukhus att trycket på akutmottagningarna ökar, när överbeläggningarna ökar konstant, när patienter blir hemskrivna trots att de faktiskt behöver ytterligare vård, när det sker misstag med olyckliga konsekvenser för att det är en ohanterlig situation för alla inblandade, talar det sitt eget tydliga språk. Vårdplatserna i det här landet räcker helt enkelt inte till. Punkt.

Om jag fick bestämma skulle politikerna och beslutsfattarna få komma på ett obligatoriskt besök mitt i verkligheten på akuten en vanlig måndagkväll. Så att de skulle få se vad det egentligen handlar om. Och vilket kaos det vanligtvis är. Att det i kölvattnet efter deras fattade beslut finns verkliga människor av kött och blod som blir hårt drabbade. Människor som inte kan hålla sig flytande längre och som förlitar sig på de livlinor som vi kastar ut till dem.

Om jag fick bestämma skulle politikerna få se hur personalen, som nu i sommar jobbar så mycket övertid att de knappt vet vad de heter längre, gör allt för att ge en god vård men hur ekvationen är svår att få ihop eftersom resurserna helt enkelt inte räcker till. De skulle få se listor på all personal med en enorm kompetens som sagt upp sig på grund av den omöjliga och fullständigt kaosartade situationen. Och jag skulle visa på hur personalen på golvet oftast är så stressade när det är dags för deras halvtimmes lunch att de inte kan äta något. Eller kastar i sig maten.

Om jag fick bestämma skulle det läggas pengar på att det fanns tillräckligt med material att tillgå. På akuten skulle det finnas tillräckligt med väl fungerande EKG-apparater, termometrar, blodtrycksmanschetter och andra nödvändiga saker. För att få arbetet att flyta mer effektivt och smidigt. Och för att det i vissa fall kan rädda liv.

Om jag fick bestämma skulle jag hellre än att lägga pengar på att ständigt anställa och utbilda ny personal göra allt jag kunde för att få den erfarna personalen att stanna kvar. Och känna sig uppskattad och värdefull och att de har en rimlig lön.
Jag skulle låta erfarenhet och kompetens löna sig. Och jag skulle göra allt för att inte låta personalen behöva jobba alltför mycket övertid när belastningen är hög och situationen är som den är.

Om jag fick bestämma skulle jag se till att det fanns tillräckligt med personal ute på golvet. Där patienterna finns.
Och där kampen mellan liv och död utkämpas, dygnet runt, året om.
Så att patienterna kunde få den hjälp de behöver. När de behöver den. Så att ingen behöver ligga i timtal och vänta på att få hjälp till toaletten. Så att ingen behöver vänta alldeles för länge på att få smärtlindring.

Om jag fick bestämma skulle jag prioritera lite annorlunda.
För jag tror att det är viktigt med en väl fungerande sjukvård.
Jag anser att människor som har betalat skatt i hela sitt liv bör ha rätt till hjälp och vettig vård när de inte längre klarar sig själva. Jag tycker att människor som inte kan stå på sina ben längre, som inte orkar eller kan äta eller dricka, som inte kan sköta sin medicinering eller ta hand om sig själva ska få den hjälp de behöver.
Jag ser hur resursbristen inom sjukvården drabbar just dem som har det som tuffast.
De sjuka och svaga och chockade, de orkeslösa och uppgivna och smärtpåverkade, de ensamma och olycksdrabbade och otursförföljda.
De som inte orkar säga ifrån.

Det är dags att vi börjar prioritera annorlunda.
För ett människoliv kan inte mätas i pengar.

Verkligheten hinner alltid ikapp

Vissa dagar ser jag.

Och verkligheten hinner ifatt.

Jag ser alla dessa sjuka patienter som trängs i korridorer och väntrum på akuten.

Jag ser alla dem som behöver en brits att ligga på men som får lov att sitta ner i väntrummet för att det helt enkelt inte finns några lediga britsar. Jag ser alla som behöver sitta men som ibland är tvungna att stå eftersom sittplatserna inte räcker till.

Jag ser alla dessa gamla, trötta, orkeslösa och sjuka som halkat på sniskan på de hårda britsarna och har den blåa landstingsfilten i en hög nere vid fötterna. Jag ser alla dessa som är livrädda för vad de kan ha drabbats av men som bedöms som stabila av oss och därför får lov att vänta. Jag ser rädslan och ilskan lysa ur ögonen för att vi inte gör någonting. Jag ser alla som blivit slagna, knivskurna, misshandlade, illa behandlade och felbehandlade.

Jag ser era utsträckta händer, jag ser era bedjande blickar, jag ser era oknäppta skjortor, jag ser att ni fryser, svettas, att ni är törstiga, hungriga, kissnödiga, att ni har så ont att ni inte vet vart ni ska ta vägen, att ni längtar hem och att ni önskar att er sjuksköterska inte var så elak och hård och kallsinnig.

Jag ser. Och jag förstår.

Men jag hinner inte förklara.

Jag hinner inte berätta att om du kan stå upp och skrika så mår du troligtvis bättre än personen som vi försöker rädda livet på i rummet bredvid. Jag hinner inte ta mig tid att förklara att vi alltid prioriterar livshotande tillstånd först. Någon gång försökte jag förklara men fick höra att vi tänkte fel, självklart måste även vi på akuten ta hänsyn till inskrivningstid.

Nej, det måste vi inte och det kan vi inte.

Det är det vårdcentralerna är till för.

Jag hinner inte heller förklara att jag redan har sett dig.
Att jag bevakar din ansiktsfärg och dina andetag när jag går förbi.
Att jag lyssnar på hur du låter när du pratar. Att jag ideligen noterar hur du rör dig, hur du sitter, färgen på dina läppar och storleken på dina pupiller.
Och att min främsta uppgift är att se till att du överlever.

Vissa dagar ser jag.

Och jag gråter inombords under mitt arbetspass för att jag helt enkelt inte räcker till.

Ibland som ensam ansvarig för uppemot trettio till fyrtio mer eller mindre svårt sjuka patienter är det tunga förutsättningar för att utföra ett bra jobb.

Efter vissa arbetspass bryter vi ihop i omklädningsrummen över allt vi inte hunnit med att göra.

Över att vi vill så mycket men hinner så lite.

Och över all sorg och smärta och allt onödigt våld vi möter.

Andra dagar är jag tvungen att ha skygglappar på för att kunna utföra mitt jobb på ett effektivt sätt.

Jag vet att ni finns där, men går ändå förbi för att göra klart det jag håller på med.

Jag vet att många av er anser att vi är hårdhudade, rent av elaka, att vi låter er vänta med flit av ren ondska.

Jag vet det eftersom det oftast inte går en timme utan att det påpekas.

Det är inte helt ovanligt att vi blir hotade, utskällda, påhoppade, förringade eller får höra att vi ska bli anmälda.

Det är inte enskilda elaka och lata sjuksköterskor eller läkare som ställer till det.

Problemet är större än så.

Vi räcker inte till. Hur hårt vi än jobbar.

Hur många extrapass vi än tar. Hur mycket vi än biter ihop. Hur gärna vi än vill.

Det behövs helt enkelt ett sjukhus till i Stockholm.

Situationen är ohållbar. Outhärdlig.

För patienterna först och främst.

För deras anhöriga.

Och för personalen.

Man kan blunda för verkligheten ett tag.

I vissa lägen kan det göra att man kan arbeta mer effektivt.

Men till slut måste man öppna ögonen och vakna.

Och se.

Innan det är försent.

Verkligheten hinner alltid ifatt.

Rätt kompetens och erfarenhet

                                                                              * bild från svt.se

Det diskuteras en hel del runt om i landet angående SOS Alarm just nu.
Patienter som uppenbart haft behov av omedelbar vård har vägrats ambulanstransport in till sjukhus.
Och i väntan på att operatören på SOS Alarm ska förbarma sig och skicka ut en ambulans har ett antal personer avlidit.
Att lite strålkastarljus äntligen riktas åt en så pass viktig samhällsfunktion är välkommet och efterlängtat.

På alla arbetsplatser finns det folk som helt enkelt inte är lämpliga för det arbete de anställts för att utföra.
De har hamnat helt fel. Ibland för att de inte har de rätta kunskaperna eller den erfarenhet som krävs. Ibland för att de är totalt ointresserade, likgiltiga och har helt fel attityd till sitt jobb.
Och ibland för att arbetsgivaren inte känner igen rätt kompetens när de nyanställer, eller att de inte har ekonomi eller möjlighet att betala för den.

Det finns enorma kunskapsskillnader inom vården. Gapet är ibland enormt.
Efter det att sjuksköterskeexamen avlagts görs det ingen som helst granskning över att de kunskaper som behövs verkligen finns där. I en del andra länder, Thailand för att ta ett exempel, får sjuksköterskorna göra ett test var femte år för att få behålla sin legitimation.
I Sverige ställs inga liknande krav.

På min arbetsplats, som jag upplever som rätt krävande, var det till för bara några år sedan krav på minst två års erfarenhet inom akutsjukvård för att få anställning.
Nu anställer man helt nyutexaminerade sjuksköterskor.
Det märks tyvärr dagligen i verksamheten.

Det är förstås aldrig lätt att avskeda någon på grund av misstag som begåtts.
Trots allt begår vi alla misstag.
Av mer eller mindre allvarlig art. Det är en del av att vara människa.
Men när konsekvenserna blir så oerhört stora, när ett misstag kostar ett människoliv?
Var ska vi dra gränsen?
Är det okej, ska vi förlåta och förstå och erbjuda en andra och även en tredje chans?
Kanske borde det avgöras av misstagets art. Om det verkligen var ett misstag, eller om det egentligen handlade om ren okunskap eller nonchalans.

Ytterligare en aspekt på det hela, som det inte talas så mycket om, är alla dessa samtal som strömmar in till SOS Alarm. Människor som inte är helt sanningsenliga när de ringer. Alla busringningar, receptförfrågningar, ensamma människor som vill småprata, felringningar, stundentskämt... Listan kan göras lång.
Att sålla bland alla dessa samtal och på några minuter avgöra vad som är på allvar och vem som faktiskt överdriver, skämtar, ljuger och vem som faktiskt har ett livshotande tillstånd eller är allvarligt sjuk är säkerligen en oerhörd utmaning.

Men rätt kompetens och erfarenhet för yrket underlättar.

Läs mer; Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, DN Sthlm, SvD

Han kommer alltid en vanlig dag

                                                                   * bild från wikipedia


Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.

Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.

Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.

Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.

Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.

Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.

Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.

Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag. 
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.

Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.

För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.

Livet från den sjuka sidan

                                                                           * bild från morgueFile.com

Stapplande, långsamma, ensamma steg som ekar genom evighetslånga korridorer.
Utsträckta välvilliga händer som tar emot när balansen sviker.
Tunga andetag av ansträngningen.
På väg hem. Utskriven.
Platsbrist.

Någon beställer en sjukresa hem.
Lång, utdragen, nästintill outhärdlig väntan på en hård stol vid entrén.
Har de verkligen beställt en resa? Eller är jag bortglömd? Osynlig?
Smärta bak i ryggen. Igen. Alltid.

Någon ropar ett välbekant namn.
Darrande ben lyckas bära en trött kropp ytterligare en bit.
På väg hem. Utskriven.

Hemma. Igen.
Ingen där. Inget välkomnande. Ingen som märkt att någon saknats.
Ingen famn som tröstar. Inget leende som lyser upp eller en öm hand som stryker över kinden.
Bara tystnad. Denna eviga tystnad.
Ett tomt kylskåp. En obäddad säng. 

Och inga krafter. Tungt att andas. Ont. Alltid ont.
Hungrig, men inga möjligheter att handla mat.
Trött. Vansinnigt trött.
Stapplande, långsamma, ensamma steg på väg mot toaletten.
Ramlar. Benen bär inte längre.
Ingen tar emot denna gång.

På väg in igen. Till sjukhuset.

Det här händer gång på gång. Ett evigt snurrande ekorrhjul.
Alldeles för ofta får vi skriva ut patienter för att det helt enkelt inte finns plats för dem.
De är i stort behov av sjukhusvård, men vi är tvungna att prioritera.
Välja ut vilka som har störst behov av vård. Välja bort.
Fast alla har rätt till god vård på lika villkor.
Det finns helt enkelt inte resurser att ta hand om alla som behöver det.
Och om vi saknar resurser i normala fall - hur blir det om det händer något som kräver resurser utöver det vanliga? Vart är vi på väg?

Definitionen av en katastrof enligt Sten Lennquist (Katastrofmedicin, 2002);

"Situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder."

Skrämmande nog känns denna definition som en klockren beskrivning av situationen på akutmottagningen där jag jobbar. Precis så. Och det är i normala fall. En måndag vilken vecka som helst. Vilken dag som helst.
Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Våra resurser räcker inte till.

Jag vet att man i ledningen inom sjukhus och landsting är medveten om att det finns ett problem. Att man tittar på det. Försöker lösa det.
Men det händer inte mycket.

Och under tiden får jag och mina kolleger svälja gråten och fortsätta att skicka hem sjuka människor.
Som behöver sjukhusvård. Som inte klarar sig själva hemma.

Och dessa sjuka människor får fortsätta åka jojo fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.
Tills de till slut är så sjuka att det är de som prioriteras högst och får en välbehövlig plats.

Jag önskar verkligen att det fanns en sjukhussäng till alla som är i behov av vård.
Att det fanns tillräckligt med personal för att kunna tillgodose vård av hög kvalitet.

Och att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer behöver följa en patient som knappt kan stå på benen, än mindre gå, ut till entrén för att boka en resa hem.

Möten med vardagshjältar

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Ikväll vill jag glömma bort allt om märkligt obetänksamma beslut som verkar ha tagits angående akutsjukhusen i Stockholm.
Förhoppningsvis har jag bara missförstått, hört fel.
Låt oss hoppas det.

Och ikväll vill jag bara glömma bort allt onödigt spring under dagen för att hitta blodtrycksmanschetter, febertermometrar, ekg-apparater och nålar. Jag vill låtsas att det inte är sant att man tycker det är för dyrt att köpa in dylik utrustning till en stor akutmottagning. Och jag vill inte tänka mer på etikettskrivare som slutar fungera så att allt måste skrivas för hand eller datorer som krånglar. Ännu mindre vill jag tänka på stress, döden, misshandel och rån, självmordsförsök och sjukdomar. Ikväll tänker jag glömma bort allt det.

Och istället tänka på det underbara mod och den vackra kärlek jag stod ansikte mot ansikte med idag.
Hos den kvinna som följt med sin älskade in till sjukhus.
Som vårdade sin svårt sjuke make dygnet runt hemma.
Och ändå orkade hon le och vara vänlig.

Hos den man som var så hårt drabbad av förlamning och annat men så full av livskraft och mod att jag häpnade. Och var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se tårarna av stolthet i mina ögon när han kämpade för att klara en sak på egen hand och lyckades.

Och jag ska tänka på den fantastiska unga kvinna som med sådant makalöst mod tog så väl hand om sin äldre och sjuke granne och som nu var hans enda livlina och räddande ängel. Hon kämpade för hans rätt till vård. Och följde självklart med honom till sjukhuset för att han skulle slippa vara ensam.

Och jag ska tänka på alla de andra, alla dessa fina människor jag mött idag.

När jag möter alla dessa oerhört modiga och omtänksamma och kärleksfulla vardagshjältar så känner jag mig privilegierad och ödmjuk inför deras enorma styrka och kraft. Det inspirerar mig att fortsätta med mitt jobb. Och får mig att vilja bli bättre, kunnigare, effektivare. Så att jag kan underlätta mer i deras liv, lyfta något av den tunga börda de bär på sina axlar dagligen. Iallafall under den tid de är hos oss på akuten.

De gör ett oerhört arbete i tysthet, alla dessa anhöriga och vänner och grannar.
Som det aldrig talas om. Som sällan uppskattas.
I mina ögon är de fantastiska, dessa vardagshjältar.

Kära Florence

Florence Nightingale

                                                                                                          *bild från thesearchfoundation

Tänk om du hade kunnat ana att du drygt hundra år efter din död fortfarande skulle personifiera sinnebilden av den perfekta sjuksköterskan. Att din upplevelse av yrket som ett kall, ett livsuppdrag, ett sätt att leva, skulle sätta sina spår än i våra dagar.  Att den fortfarande lever kvar, essensen av din insats.
Att vi ännu hör ekot av dina steg mitt i natten när du gjorde dina nattliga ronder.
På gott och ont.

Bilden av dig som en självuppoffrande ängel som arbetade gratis är förstås inte sann.
Men det är den som lever kvar, det är den som etsat sig fast på våra näthinnor.
Det är den bilden vi har att kämpa emot vid våra löneförhandlingar.
Inte uttalat förstås. Men under ytan. Som en ständig skugga över oss.
Att när man har ett kall, då behöver man inte tjäna så mycket pengar.
Man står över den sortens världsliga behov.
Och när man har ett kall, då bör man inte opponera sig mot att jobba varannan helg och fyra kvällar i veckan. Eller ständiga övertidstimmar. Man förväntas inte ha ett liv utanför sjukhusets dörrar, man bör leva för sin livsuppgift. Återigen aldrig uttalat. Men underförstått.
Vi behöver göra oss av med den här bilden.
Och se verkligheten som den är.

Vid sekelskiftet gällde att en sjuksköterska skulle vara ogift, annars fick man begära utträde ur sjuksköterskekåren. I våra dagar får man vara både gift och ha familj men sjuksköterskekåren går på knäna av helt orimliga arbetsvillkor. Man orkar inte med familjelivet.  Många kollegor vittnar om barn som inte känner igen sin mamma längre för att hon alltid är så sur. Och trött. Och slutkörd. Förhållanden kraschar.
Det är inte vettigt.
Det behövs en förändring.

Och då tänker jag på dig, Florence.
För du var en ytterst målmedveten kvinna med en stark vilja och ett gott affärssinne.
Du var företagsam och kämpade för att förändra villkoren för de fattiga och sjuka i samhället.
Och du krävde att allt arbete skulle ge rimligt betalt, samtidigt som det arbete som utfördes självklart skulle vara av god kvalitet.
Sagt med dina ord;

                              "Det arbete som duger är det
                               som blir utfört av duktiga händer,
                               styrda av en klar hjärna och
                               inspirerat av ett kärleksfullt hjärta."


Dagens akutsjukvård lämnar snart inget utrymme för ett väl utfört arbete.
Belastningen på personalen är för hög, sjukhussängarna för få, krafterna tryter.
Många väljer att ständigt tacka ja till extrapass och heldagar för att få ekonomin att gå ihop.
Och för att samvetet kräver det.

Men sjukvård av god kvalitet kan inte utföras av en slutkörd personal.
Vi skulle behöva någon som du här idag, Florence.

Nattligt kaos

                                                                       *bild från morguefile.com

Jag har precis överlevt ett riktigt tungt nattpass.

Och innan dess en kaotisk heldag där jag var tvungen att stanna kvar för personalen räckte helt enkelt inte till. För varje pass jag går hem och inga större missöden har inträffat så tackar jag min lyckliga stjärna och andas ut. Jag klarade det en dag till.

Det handlar inte längre om yrkeskompetens eller erfarenhet på de här passen när belastningen är så här hög.
Är man ensam ansvarig sjuksköterska för mellan tjugo till fyrtio patienter handlar det mer om tur i vissa lägen.
En enda dålig patient kan kräva att man är där och gör insatser större delen av tiden.
Och när man har tjugofem patienter blir det till att prioritera. Vem är sjukast?
Vissa saker kommer långt ner på att-göra listan i såna lägen.

Inatt så många svårt sjuka patienter att läkaren jag arbetade med var på väg att rymma sin väg.
Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Istället bet vi ihop och jobbade på.
Och mötte många saker vi hade behövt prata igenom efteråt.
Men det finns det ingen tid till.
Ibland berör helt enkelt all sorg och sjukdom och död extra djupt.

Förr i tiden fanns det tid för reflektion efter det att man som vårdpersonal mött tragiska dödsfall eller sjukdomsfall. Så är det tyvärr inte längre.
Det är bortrationaliserat.
Vi har en halvtimmes paus på ett tiotimmars arbetspass, det inkluderar toabesök, för sånt kan man inte springa iväg på under tiden man jobbar.

Mycket tid tas till att lösa frågan vart alla dessa patienter ska ta vägen?
När sjukhuset är överbelagt redan vid passets början?

Att trolla fram platser är det vi försöker med. Ringa runt. Böna och be att någon avdelning ska ta på sig ytterligare en överbeläggning i korridoren. Sitta i telefon och ringa runt till andra sjukhus. Geriatriken.
Och detta tar tid ska ni veta.
Tid som borde läggas på patienterna och ren medicinsk omvårdnad.
Men när man sedan inte lyckas trolla mer. När tricksen tagit slut och ingenting fungerar.

Då är det bara att se verkligheten.
Det finns inte tillräckligt med vårdplatser i Stockholm.
Så en del patienter får ligga kvar hos oss. I korridoren. Och en del får åka hem.
Fast de behöver sjukhusvård.
Så ser det tyvärr ut idag. Varje dag.

Läs gärna denna intressanta artikel av Jan Halldin, visserligen inte purfärsk men problemet har inte blivit mindre direkt.

Jag önskade att Filippa Reinfeldt hade dykt upp inatt och sett hur verkligheten ser ut.

Munkavle på?

                                                            * bild från expressen.se  
                                                                                                                                                           

Det är turbulens på jobbet.
Många som har slutat, ska sluta eller funderar på att sluta.
De flesta på grund av missnöje med vår arbetssituation.
Det är för tungt, stressigt och detta i kombination med låga löner och hopplösa arbetstider får folk att söka sig vidare. Trots att de älskar själva jobbet med patienterna.

Det leder oundvikligen till en del prat och åsiktsutbyten i vårt personalrum.
Enda stället där vi hinner reflektera och prata med varandra.

Igår fick jag höra att det tydligen inte är okej längre.
Vi skrämmer bort de nyanställda med vår negativa inställning.
Det har tagits upp på ett flertal möten och nu är det nya riktlinjer som gäller.
Det ska bara pågå positiva samtal under lunchen nuförtiden.

Men om folk går på knäna. Knappt orkar ta sig igenom en arbetsdag.
Ska man inte tillåtas att lufta sina känslor med sina kollegor?
Oftast känns det lite bättre efteråt. Man får lite ny kraft, hittar kanske en ny infallsvinkel.
Så orkar man möta kaoset ett tag till.

Vad skulle det leda till om alla är tvungna att le och säga att vi är nöjda med vår arbetssituation i det här läget? Det måste väl vara bättre på alla sätt att det förs en öppen dialog om hur verkligheten ser ut. Att missnöjet förs fram i ljuset och man kan titta på hur situationen ska bli bättre istället.

De flesta av oss som jobbar förstår förstås att det är viktigt att inte bara gnälla eller vara negativa, och faktum är att vi skrattar en hel del på våra raster också.
Men man kan inte dölja att en arbetsplats är för hårt belastad med att be folk att visa upp ett falskt leende och säga att allt är bra. Det löser inte några problem. Tyvärr.

Smslivräddare

                                                                    
Jag är med i något som heter smslivräddarna som jag tycker är ett otroligt bra projekt.
Man får ett sms om man befinner sig i närheten av ett hjärtstopp så att man kan hjälpa till att påbörja HLR (hjärtlungräddning) innan ambulans hinner komma på plats.

Varje sekund är förstås viktig när det gäller hjärtstopp, för varje minut som går minskar chansen att överleva med ca 10 %. När hjärtat stannar så upphör all blodcirkulation i kroppen och därmed finns det ingen syretransport till hjärnan eller andra organ i kroppen. Redan efter ca 5 minuter tar hjärnans celler skada.
I Sverige är överlevnaden låg om man drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus, mellan 5-10 % räknar man med överlever.  Det är därför det här projektet är så viktigt!

Än så länge pågår det bara i Stockholms län, men förhoppningsvis kan det kanske sprida sig om det faller väl ut. Rent praktiskt går det till så att man får ett sms med gatuadress och ev portkod, samt att man strax efter det blir uppringd och får en automatisk telefonröst i andra änden av luren som berättar att det är ett hjärtstopp i närheten av där man befinner sig. Så får man svara om man tänker springa dit eller om man är upptagen med ett knapptryck.
Jag tror statistiken är rätt bra, smslivräddarna hinner ganska ofta fram före ambulansen och kan påbörja HLR. Vilket är suveränt.

Egenvård

Tror vi har alldeles för dåliga kunskaper i egenvård i det här landet.
Vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva.

Tycker det är häpnadsväckande att så många yngre och fullt friska personer ringer ambulans och insisterar på att åka in akut pga vanlig maginfluensa.
Ja, man mår skitdåligt när man har maginfluensa.
Man får inte behålla någonting, det är fruktansvärt att kräkas och ha diarréer hela tiden.

Men det går över!
Och är man fullt frisk utan någon grundsjukdom i botten klarar man av en maginfluensa utan att uppsöka akuten. Och man mår oftast bättre av att hålla sig hemma och vila.
Istället för att åka in akut och riskera att sprida smittan vidare.
Ibland kan det få verkligt olyckliga konsekvenser tyvärr.

Det är viktigt att vi lär känna oss själva och våra krämpor.
Blir mer lyhörda för hur vi mår.
Använder vårt sunda förnuft.

Det kan bli lika fel åt andra hållet förstås.
Att man väntar alldeles för länge att åka in med allvarliga symtom som plötslig svaghet i ett ben eller en arm, plötsliga bröstsmärtor eller andningsbesvär, etc..

En svår balansgång förstås.

Men att bli mer lyhörda för hur vi mår tror jag är jätteviktigt.
Hur vi mår både fysiskt och psykiskt.
Och att vi tillåter oss att må dåligt ibland.
Vi har alla bra dagar och dåliga dagar.
Och det måste vara ok att inte alltid vara på topp.

Vardagshjältar

                                                                      

Idag går mina tankar till alla som kämpar för sina sjuka anhöriga och aldrig ger upp.
Trots att det många gånger blåser hårda motvindar och det är långa uppförsbackar.
Har mött oräkneliga patienter som blir skickade fram och tillbaka inom vården, en del drabbas så hårt av sin sjukdom och ännu hårdare av att de hamnar mitt emellan olika instanser som inte kan bestämma sig vems ansvar patienten egentligen är.
Dvs vem som ska betala.

Ofta finns det en riktig hjälte till anhörig som satsar all sin tid och kraft till att ringa runt, skjutsa in till olika sjukhus och vårdcentraler, se till att det ordnas med hemtjänst, etc..
Och ser till att patienten kommer in till sjukhus när det inte fungerar längre.

Tyvärr ser ju platsläget så ut i vårt land att platserna helt enkelt inte räcker till.
Och utan dessa hjältar som jag misstänker inte är så få i vårt land skulle sjukvården braka samman.
Den går på knäna redan nu.
Jag ser och märker det dagligen i mitt jobb.
Det är bara en tidsfråga om inget görs NU.

Mina tankar går också till alla dem som inte har någon. Till alla dem som är tvungna att kämpa på helt själva.
Som är helt ensamma men ändå hittar styrka någonstans ifrån att fortsätta kämpa.
Trots sjukdom och värk.

Ibland när jag möter någon som kommer in till oss i ett sånt tillstånd att man undrar hur denna människa har kunnat levt själv i det tillståndet vill mitt hjärta bara brista.
Och jag kan inte låta bli att undra hur många av våra äldre och sjuka som sitter instängda i sina lägenheter för att de inte kan, orkar eller förstår att be om hjälp.

Skickar en stor kram till er alla!
Vara rädda om er och de människor ni har i er närhet!
Ha en superfin kväll alla ni underbara!