tisdag 13 december 2011

Det är aldrig ditt fel


Läser med häpnad i pressen om vilken inställning vi på min arbetsplats skulle ha till misshandlade kvinnor.  Blir bestört och upprörd och ledsen, precis som alla de kollegor jag har pratat med. Ingen av oss känner till denna undersökning som vi skulle ha svarat på. Och jag arbetar ändå heltid på denna arbetsplats sedan många år tillbaka. Vi känner inte igen den inställningen. Inte för fem öre. Snarare har vi svårt att hålla våra tårar tillbaka för dessa kvinnors skull. Vi har väl inarbetade rutiner för att ta hand om dessa kvinnor och vi prioriterar alltid dessa kvinnor högt. 
Vi dokumenterar alltid skadorna med fotografier samt i journaler. 
Vi erbjuder alltid kuratorskontakt. Och vi försöker finnas där, kramar om, lyssnar, tröstar. För många av dessa kvinnor är vi en oas där de kan få känna trygghet för ett litet, litet ögonblick. Ett ställe där de äntligen vågar berätta efter år av tystnad. De vet att vi finns där, dygnet runt, när och om de behöver oss. Och att vi står på deras sida. Jag har aldrig hört att någon av mina kollegor skulle ha den inställningen att det är offrets fel att de blivit misshandlade. Aldrig. 

Och nu oroas jag över hur de här skriverierna kommer att påverka dessa kvinnor det berör. Om de kommer att dra sig för att söka sig till oss. Om förtroendet vi har byggt upp under så många år har raserats. Om allt det arbete vi har lagt ner är förgäves. 
För förtroende är A och O i dessa sammanhang. 

Så för att uttrycka det klart, nej, det är aldrig någonsin ditt fel om du blir slagen eller misshandlad eller förödmjukad. 

Det är aldrig ditt fel. 

Våld är aldrig okej. Våld är aldrig godtagbart. 
Du får aldrig någonsin tro att du förtjänar att bli slagen. Du får aldrig någonsin tro att det skulle vara ditt fel, att du inte förtjänar bättre. Och du får aldrig någonsin tro att vi som tar emot dig och plåstrar om dig skulle tänka något annat än att vi står på din sida och bara vill ditt allra bästa. Vi har valt vårt jobb för att vi vill lindra och hjälpa och rädda liv. För att vi älskar att jobba med människor. 

Vi kommer helhjärtat att fortsätta vårt arbete med att plåstra om, sy ihop, krama om, trösta, fotografera, lyssna, gråta över hur våldet skadar och sargar både kropp och själ, bli illa berörda av alla dessa berättelser, hjälpa så gott det går, finnas där och hoppas och drömma om en bättre värld där kärlek och respekt råder och där våld anses oacceptabelt.