När har du tid att vara sjuk?

                                                                          * bild från morgueFile.com
Vi har inte tid att vara sjuka.
En av de absolut vanligaste kommentarerna jag hör på mitt jobb är "jag har inte tid med det här". Det är alltid något annat som pågår. Alltid något annat som måste prioriteras först. Alltid någon som väntar. Svärmor som skulle komma på besök. Katten som jamande och alldeles utsvulten sitter ensam hemma. En konsert. En resa. Ett flyg att hinna med. En livsviktig deadline på jobbet. Ett mail som måste skickas. Jag har hört det mesta.

Sjukdom drabbar oss ofta när vi minst av allt väntar oss det.
När vi helt aningslöst traskar runt i vår vardag och pysslar och donar med vårt.
När vi minst av allt har tid eller lust eller ens möjlighet att vara sjuka eller skadade.
När vi har fullspäckade scheman som inte går att rubba.
Eller när vi har något vi har sett fram emot en lång, lång tid precis framför oss.
När vi är mitt uppe i någonting vi absolut inte kan avbryta.
När vi har fullt upp med att leva våra liv.
Så kommer plötsligt sjukdomar och stör. Avbryter.
Blandar sig i hur vi ska leva våra liv.

Olyckshändelser och sjukdomar drabbar oss utan att någon frågar oss om lov, utan att vi har gett vårt tillstånd eller vårt godkännande eller vår välsignelse. Utan att någon ber oss att kolla i förväg i våra fullspäckade almanackor om när vi har tid och möjlighet att vara sjuka. Precis som Följeslagaren dyker dessa besökare bara upp i våra liv, oinbjudna och oönskade och skakar om vår värld. Ändrar våra livsvillkor på ett enda litet ögonblick. Drar undan den trygga plattformen som vi står på och får oss fullständigt ur balans. Plötsligt tycks vi stå osäkert balanserande på en lina mitt ute i ingenstans med ett bråddjupt mörker under oss och överallt runtomkring oss.

Sjukdomar och olyckor sveper alltid oinbjudna in i våra liv och ruskar om oss. Hårt och obarmhärtigt och hänsynslöst. Men inte sällan leder de oss i en helt ny riktning, får oss att upptäcka och uppskatta nya värden i livet, kanske ett nytt sätt att leva. När vi drabbas stängs det dörrar omkring oss och ljuset släcks och vi famlar trevande i mörkret. Ibland under en lång tid. Men så märker vi en dag att det finns andra dörrar att ta sig ut igenom, och vi upptäcker att ljuset fortfarande finns kvar därute.

Ibland får vi oväntat och oönskat besök.
Och vi har inte tid.
Men kanske, kanske, får vi göra plats i våra almanackor för oss själva.
Och tillåta oss lite tid för att tillfriskna innan vi kör på i full fart igen.
Tillåta oss att läka våra sår.
Kanske betyder vår egen hälsa och vårt eget välbefinnande en hel del trots allt.
Kanske blir våra liv lite lättare att leva om vi accepterar att vi inte kan planera och förutsäga allt.
Att vår tillvaro kan vändas upp och ner på kortare tid än det tar för oss att ta ett enda andetag.

Vi är nämligen inga maskiner.
Vi kan inte ignorera våra kroppar och dess behov i all evighet.
Vi kan inte bortse ifrån att vi behöver tid för återhämtning och vila.
Vissa saker är helt enkelt inte upp till oss att bestämma över.
Men vi kan bestämma över hur vi ska handskas med dem när och om de dyker upp i vårt liv.

Och vi kan bestämma vad som är viktigast för oss.
Om vårt jobb kommer först.
Med alla våra plikter och måsten och uppgifter och krav.
Om alla andras behov och önskningar betyder allra mest.
Om det är viktigast att vara duktig och bäst och lyckad och framgångsrik.

Eller om vi värdesätter vårt eget liv så högt att vi inser att vi behöver vara lite mer rädda om oss.

Respektlöst mobiltelefonprat

                                                                            * bild från webbtips.se


Mer än en gång har jag varit med om när jag stått på akutrummet att patienten har svarat i sin mobiltelefon under pågående larm. Det är alltid något viktigt samtal som absolut inte kan vänta. Inte ens om man ligger på akuten med ett helt team omkring sig som jobbar med att försöka rädda ens liv eller någon kroppsdel.
Första gången det hände var jag övertygad om att patienten bara skulle stänga av sin mobil eftersom den störde. Men icke. Det skulle pratas. Delegeras arbete.
Vi jobbade under tidsbrist för att hinna rädda funktionen i en förlamad kroppshalva.
Patienten kunde inte släppa sitt arbete ens i ett sådant akut skede.

Den gången tappade jag hakan.
Blev mållös.
Idag vet jag bättre.

Det händer även ibland när vi kommer in till en patient för att utföra något arbete eller fråga något.
Eller mitt under deras samtal med läkaren.
Mobiltelefonen ringer.
Och ringer det så måste man svara.
Ändå kan de ha väntat uppemot åtta timmar för att få träffa en läkare.
Som ofta inte stannar längre än fem, högst tio minuter.
Men en del väljer alltså att svara i telefon istället.

Det här förundrade mig också till en början.
Men inte längre.

Jag vet inte riktigt vad det beror på.
I vissa lägen kanske patienten befinner sig i chock eller förnekelse om det allvarliga i sin situation.
Men är det egentligen läge att svara i mobilen iallafall? Även om man inte förstår att det är bråttom?
Respekten för andra människors tid och arbetsuppgifter kanske vore ett skäl nog att vänta ett tag med att svara?

Tycker det ibland händer samma sak ute i samhället.
För inte så länge sedan berättade en arbetskamrat för mig att han blir ledsen när andra plockar upp mobilen och svarar mitt under deras samtal. Och många gånger följer sedan ett långt samtal. Han upplever det som om han inte var viktig eller intressant nog.

Jag har varit med om detsamma ute på fik med kompisar.
Mobilen ringer, ett långt samtal inleds.
Till slut vet man inte om man ska gå sin väg eller själv ta upp telefonen och ringa någon. Eller råka välta ut lite kaffe över bordet...
Likadant om det skrivs sms. Vet inte hur många gånger jag pratat med någon som får ett sms och bara måste läsa det med en gång. Och svara. Och så får man börja om från början med det man vill ha sagt. Och hoppas på att man hinner berätta klart innan ett nytt sms droppar in...
Annars är det bara att börja från början igen.

Jag kanske bara inte hänger med min tid.
Men jag saknar lite vanlig hövlighet ibland. Lite artighet.
Och lite respekt för andras tid.

Är tiden din vän eller fiende?

                                                                               * bild från wikipedia

Den tickar på. För de flesta av oss.
Obarmhärtigt. Hänsynslöst. Obevekligt.
Sekund för sekund. Minut för minut. Timme för timme.
Vare sig vi är medvetna om det eller inte, vare sig vi vill det eller inte.
Så fortsätter den att ticka. Ingenting kan stoppa den.

Den tid vi håller i våra händer just nu lösgör sig och försvinner ur vårt grepp hur hårt vi än försöker hålla den kvar. Och det här sker om och om igen. Och igen.
I bästa fall omvandlas tiden till dyrbara minnen eller erfarenheter och vi får behålla essensen av den inom oss. Vi kan plocka fram den då och då och lukta på den, njuta av den, förfäras över den, drömma oss tillbaka till ett gyllene ögonblick som får oss att le inombords och förundras över den.
Tid som är väl använd blir till värdefulla skatter i vårt inre som ingen kan ta ifrån oss.
Som en riktigt nära och älskad vän som alltid finns där när vi behöver den.

Även tid som vi har förbrukat till att gråta, förtvivlat kämpat för att hålla oss flytande, alla gånger då vi misslyckats eller gjort bort oss, får vi behålla som lärorika erfarenheter inom oss. Erfarenheter som hjälper oss vidare i livet. Får oss att förstå andra lite bättre. Håller vår medkänsla vid liv.

Men tiden som går medan vi inte vågar leva förvandlas till dammande stoft i våra händer.
Den upplöses i tomma intet. Det blir ingenting kvar.

Och vi står där, undrande, förvirrade, vilsna, besvikna.
Det ekar tomt inom oss.

Ilsket och bittert och förbryllat undrar vi; vad hände med vårt liv egentligen, vart tog alla dessa dagar vägen?

Men innerst inne vet vi förstås att vi höll dem i våra händer, varenda en av dessa dagar.
Varje morgon. Varje timme och minut. Sekund för sekund var de där hos oss.
Men vi glömde att ta vara på dem. Göra det bästa av dem.

Så låt oss ta ett djupt andetag. 
Och fatta mod.
Och skapa det mest fantastiska och underbara liv vi bara kan.