För många år sedan jobbade jag som volontär i ett krigshärjat Angola.
Jag åkte dit med en ganska naiv förhoppning om att kunna hjälpa till att förändra och rädda världen. Göra skillnad. Förbättra villkoren för svältande barn.
Men istället upptäckte jag att det var jag som förändrades. Och det rätt rejält.
Min bild av världen sprack i tusen bitar.
Marken darrade och skälvde under mina fötter.
Och jag blev alldeles förundrad. Fullständigt betagen i det enorma landet med den röda jorden.
Förälskad i människorna där och deras enorma livsglädje och kärlek och medmänsklighet.
Och samtidigt förfärad över hur livet kan vara. Hur olika våra förutsättningar är.
Jag trodde att jag skulle möta ett nedslaget, gråtande, kuvat och lidande folk.
Men istället mötte jag ett stolt, lyckligt, kärleksfullt och öppet folk.
Visst fanns det spår av lidande. Kriget var ständigt närvarande.
Det gjorde sig påmint på olika sätt. På många sätt.
Alla dessa soldater. Alla dessa barn som förlorat ett ben eller en hand eller arm när de klivit på en mina. Utegångsförbudet efter klockan 18.00. Fattigdomen.
Men mitt i allt detta mötte jag en sådan enorm glädje. Vänlighet. Omtänksamhet. Framtidstro. Tacksamhet.
Och en stark gemenskap och sammanhållning. Som jag aldrig mött någon annanstans.
Det var då jag för första gången anade att vi alltid har ett val om hur vi ska förhålla oss till vår omvärld.
Att det faktiskt är möjligt att hitta livslusten under nästan vilka omständigheter som helst.
Vi har alltid ett val.
Om vi ska välja att hitta fel på allt och alla eller välja att fokusera på det som är bra.
För sanningen är att det går alltid att hitta något eller någon att gnälla på. Om man nödvändigtvis vill.
Men det går också att hitta det motsatta. Något att glädjas åt. Någon att berömma och uppmuntra.
I vilken situation man än möter här i livet.
Det är inte alltid omständigheterna runtomkring oss som avgör hur vi mår inuti.
Utan vad vi väljer att se. Trots omständigheterna.
