Det är inte mer saker vi behöver

När man bor i en storstad är det lätt att leva hela sitt liv inom dess gränser. Allt finns inom räckhåll. Vad man än kan tänkas behöva eller önska sig eller vilja ha. Och finns det inte alldeles inpå knuten går det säkert att beställa på nätet. Sedan är det är bara att gå och hämta ut det man beställt på närmaste Ica-affär några dagar senare. Mycket bekvämt.

Så att vi kan lägga den åtråvärda och efterlängtade och dyrbara och ultramoderna saken till våra övriga ständigt växande högar med saker. Vi samlar och samlar och samlar.
Vi vill ha mer och bättre och större och finare.
Som små ekorrar springer vi runt och samlar på hög inför den kommande vintern.
Och vi blir aldrig nöjda. Aldrig någonsin.

För vi har aldrig tid att sätta oss ner brevid våra högar med vackra saker och andas ut och bara njuta av allt det vi samlat på oss. Vi hinner knappt se på det vi har skaffat innan det är dags för nästa sak, något nyare och ännu bättre. Våra fina saker ligger oanvända och orörda och oälskade och bara samlar damm och tar upp plats i något hörn.
Tills vi bestämmer oss för att sälja av lite av alla våra prylar på en loppmarknad.

Vi hinner inte reflektera över om det vi köper är någonting vi verkligen behöver eller egentligen vill ha. Alla andra har det ju, då måste det väl ändå vara bra? Som om alla människor har samma sorts behov och samma önskemål. Som om alla lever samma sorts liv och behöver samma saker. Som om det som är bra för en är bra för alla.

Vi fyller våra liv med saker vi behöver och saker vi tror att vi behöver. Och med ännu fler saker som vi absolut inte behöver men vill ha ändå. Och vi fyller det ekande tomrummet i vårt inre med den ena häftiga upplevelsen efter den andra, vi hakar på nya trender vi egentligen inte bryr oss om och vi anstränger oss hårt för att lyckas och nå våra egna och andras högt uppsatta mål och bli sedda. Få bekräftat att vi lyckats. Att vi är duktiga. För då känns det plötsligt inte lika tomt där inom oss längre. För ett litet, litet ögonblick.

Denna ständiga jakt på att fylla tomrummen i vårt inre leder oss ingenstans.
Vi blir inte lyckligare. Vi blir inte tillfredsställda. Vi blir inte mätta. Vi blir aldrig nöjda.
Ekorrhjulet slutar aldrig snurra så länge vi fortsätter springa. Vi måste hoppa av.

Kanske skulle vi må lite bättre om vi stannade upp då och då och ägnade lite tid åt att bara vara?
Om vi tillät oss att sätta oss ner för ett ögonblick vid alla de saker som vi redan har och ta vara på det vi tidigare bara rusat förbi?

Så att vi hinner komma ikapp oss själva. Landa. Ta plats i vårt eget liv.

Och istället för att shoppa passa på att gå ut i skogen för en dag och njuta av den andlöst vackra och magiska naturen. Vi glömmer så lätt bort hur magiskt det kan vara att dra på sig ett par gamla, ohippa byxor och gå ut alldeles ensam i skogen en solig sommardag. Eller en andlöst vacker höstdag. Vi missar helt hur sanslöst vacker skogen är och vad mycket det finns att se och uppleva där när vi bara jagar efter mer prylar.
Och vi missar hur läkande naturen är för våra stressade själar.

Är det något vi behöver mer av i våra liv så är det naturen.
Det går inte att vara stressad och jäktad efter en lång skogspromenad.
Skogens magi smyger sig in och lägger sig som en värmande hand runt vår stressade och spända kropp. Och vi slappnar av. Och känner att tomrummet äntligen lämnar oss när vi landar och stannar kvar där vi hör hemma. Inom oss. Här och nu.

Det är nämligen inte mer saker vi behöver i våra liv.
Det är mer närvaro. Mer kontakt med naturen och människorna omkring oss.
Och mer innerlig kontakt med oss själva.

Vardagen är en pålitlig tillflyktsort när det stormar

                                                                    * bild från morgueFile.com


När den ibland så skrämmande och obehagliga verkligheten tränger sig alltför tätt inpå kan själva vardagen vara en räddningsplanka att fly till och en stadig stöttepelare att hålla fast i.  När verkligheten där utanför brutalt kryper under huden på oss och kräver hela vår uppmärksamhet och påminner oss om hur grymt livet kan vara så kan det vardagliga erbjuda oss en trygg famn att vila i för ett litet ögonblick.

Livet blir mer begripligt och hanterbart när vi då och då tillåter oss att uppslukas av vardagen. Vi kan fokusera vår uppmärksamhet helt och fullt på det vi har framför oss just nu. Vi kan hängivet ägna oss åt att diska, att laga middag, att sy i en knapp, njuta av en kopp kaffe, låta solens strålar värma oss eller läsa en spännande bok.
Vi behöver tänka på något annat för en stund ibland.
Få lite distans till allt det som bekymrar oss och oroar oss.

Vardagen är en suverän och pålitlig tillflyktsort när det stormar runt omkring oss.
Vardagens väl inövade och många gånger ganska så enformiga rutiner kan skänka oss lugn och ro när vi behöver ta oss vidare genom sorg och förluster, när oro över saker och händelser i våra liv hotar att kväva oss, när rädslan får vår puls att rusa och vår mage att protestera, när känslor av vanmakt och hopplöshet hotar att ta över maktpositionen och ledarrollen inom oss.

Men mitt i allt som händer och förändras och försvinner runt omkring oss så upptäcker vi att vardagslivet bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Vad som än händer i världen. Vad som än händer i våra liv.
Vad som än händer inom oss.
Hur turbulent och oförståeligt och vansinnigt och oberäkneligt livet än ter sig.
Så fortsätter vardagen att pocka på vår uppmärksamhet.
Tvätt behöver tvättas, mat ska lagas och ätas, golv ska dammsugas, räkningar betalas, fönster tvättas, kaffe kokas, sopor kastas, mat handlas, tänder borstas och jobb måste skötas.
I en evig cirkel.

Och vi kan välja att förfäras och bli avskräckta och uttråkade och kanske illamående av detta eviga kretslopp och det arbete som ständigt måste upprepas. Igen och igen.
Vi kan svära över det och sucka och vi kan gnälla och beklaga oss.

Eller så kan vi välja att bara hoppa in i det utan att tveka, ta ta i något av allt det som behöver göras, koncentrera oss helt och fullt på det vi har framför oss, om det så är att vika tvätt, för om vi slappnar av i stunden och låter bli att tänka på något annat kan vi slutligen känna hur lugnet sänker sig över oss.
Och vi känner den stilla närvaron av ett ögonblicks frid.

Det är en av de gåvor som vardagen skänker oss när vi hängivet ägnar oss åt den.

Släpp taget och andas in doften av frihet

                                                                     * bild från wikipedia      

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

Ständigt närvarande vardagsmagi

*bild från morgueFile.com

Ibland är vi så fokuserade på nästa gång vi ska vara lediga, nästa helg, nästa semester, att vi helt enkelt missar den ständigt närvarande vardagsmagin.
Den som vi har mitt framför ögonen på oss varje dag.
Det finns de som är skickliga på att se den.
Det finns de som aldrig missar en solnedgång, det finns de som lever i nuet, varje dag, minut för minut.
Det finns de som är riktiga vardagskonstnärer.
Som har förmågan att se glimtar av ren lycka en stressig måndagmorgon.
Som kan ana ett skimmer av guld över kanten på högar av smutsig vardagsdisk.

Och så finns det alla vi andra som vill se. Som önskar att vi kunde se.
Som önskar att vi hittade alla de där ögonblicken av vardagslycka och magi men inte alltid lyckas så bra.
Vi som förlorar oss i vardagstristess och vardagsstress. Gång på gång. Trots att vi nyper oss i armen då och då för att påminna oss själva. Trots att vi nyper så hårt vi kan så glömmer vi bort det gång på gång, att livet är här och nu och precis framför oss och aldrig sedan eller där borta.
Det finns bara här och nu.

De verkliga vardagskonstnärerna har insett att det är i vardagen möjligheterna öppnar sig för oss för att kunna förändra våra liv. Det är i vardagen vi kan åstadkomma mirakel. Steg för steg, dag för dag, är det i vardagen vi kan gå från att vara degiga soffpotatisar till vältränade energiknippen. Vi kan förvandlas från stela, orörliga och lata till viga och starka balettdansöser. Vi kan få en död och öde trädgård att bli till ett prunkande paradis. Vi kan lära oss ett nytt språk, fördjupa oss i kokkonsten, lära oss att sy och bli nästa hippa chefsdesigner.
Vi kan skriva en bok, en dikt, en sång.

Vi kan åstadkomma nästan vad vi vill om vi tar till vara på alla våra vardagar. De behöver inte vara en grå massa av tristess, en tung, evighetslång uppförsbacke fram till helgen, ett måste eller ett krav. De behöver inte tynga oss eller stjäla all vår energi.

Vardagarna kan vara våra bundsförvanter, våra stöttepelare, vår väg ut ur ett liv vi inte trivs med till ett liv vi skulle älska att leva. De kan vara den vän som hjälper oss att äntligen, äntligen komma i form. Det är vardagarna som hjälper oss att nå våra mål. Som ger oss en möjlighet att lyckas med det omöjliga.

Det är den ständigt närvarande vardagsmagin som kan hjälpa oss att åstadkomma mirakel i våra liv.
Den kan hjälpa oss att lyckas med det vi tidigare trodde var helt omöjligt att åstadkomma.
                                                      

Detaljerna låter sig inte fångas i efterhand

                                                                                                 *bild från morgueFile.com

När vi färdas riktigt fort framåt i våra liv hinner vi sällan lägga märke till några detaljer.
Möjligtvis så ser vi någonting skymta förbi som ett otydligt töcken i ögonvrån medan vi rusar vidare i tillvaron. Men vi ser inte. Detaljerna i våra liv suddas ut och försvinner. De går förlorade.
De blir till enstaka små färgklickar ute i periferin någonstans.   
De finns där men helt utom räckhåll för oss.
Vi försöker minnas och få fatt på dem men vi lyckas inte.

Detaljerna låter sig nämligen inte fångas i efterhand.  
De fångas upp med vår närvaro i varje stund och med vår medvetenhet.
Med vår fokusering på vad vi har framför oss just nu.
De fångas upp och blir våra när vi tittar på dem, betraktar dem nyfiket, vänder och vrider på dem, smakar på dem och luktar på dem och andas in dem.
Då kan vi plocka fram detaljerna ur våra liv när som helst, när vi vill och har lust och önskar, de kan lätt lockas fram och de erbjuder glädje och tröst och magiska bilder och dofter och smaker och glimtar ur ett liv.

Detaljerna döljer sig för oss när vi rusar fram genom livet och ständigt jagar efter nästa mål.
När vi glömmer bort att livet är här och nu.
De gömmer sig för alla som har glömt bort hur man ser.
För alla dem som har glömt bort vikten av att stanna till ibland och bara vara.
Detaljerna väntar lugnt på oss precis i vägkanten, osynliga, dolda, oupptäckta så länge vi inte har tid att lägga märke till vår omgivning.
De visar sig bara när stressen har lagt sig.
De syns inte alls när du är på språng.

Istället visar de sig när du slutat springa och glatt visslande långsamt strosar gatan fram.
Och de dyker upp framför dig när du en dag struntar i din långa att-göra-lista och istället tillåter dig att bara vara.
När du låter livet visa sig för dig och du njuter av varje stund.
Och de visar sig när du struntar i att tänka på allting du inte hunnit med, allt som du måste och skall och borde göra och istället koncentrerar dig på det eller den du har framför dig just nu.
Då finns de plötsligt där framför dig i all sin rikedom.
Och när du betraktar detaljerna så står tiden plötsligt stilla.
Du upplever att livet blir rikare och roligare och att tiden på något märkligt sätt faktiskt verkar gå långsammare.

Varje ögonblick av våra liv finns de där, alldeles intill vägkanten, detaljerna och de små glädjeämnena som har förmågan att berika våra liv.
Men vi måste fånga upp dem genom att vara närvarande i nuet.
Detaljerna i våra liv låter sig inte fångas i efterhand.