Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.

Det är dags att sluta blunda

Det är inte lätt att bli gammal i dagens samhälle.
Och det är sannerligen inte lätt att bli gammal och sjuk.
För hur det än är, trots att vi alla enligt lag har rätt till god vård på lika villkor, så ser verkligheten inte riktigt ut så. Även om vi alla innerligt hoppas och önskar och tror och vill att det ska vara så.
Plockar vi bort skygglapparna vi har framför ögonen ser vi en skrämmande sanning.

Våra äldre far illa när vården är tungt belastad. För den som är ensam och trött och sjuk och van att vänta på sin tur istället för att hojta och skrika högt blir det en lång och tröttsam väntan.
I ett samhälle där allt handlar om att bevara och hylla ungdomen och allt det den förknippas med vill vi inte gärna konfronteras med ålderdomen. Med det sköra och bräckliga. Med det sjuka och svaga och skrynkliga. Nej, vi väljer att se bort och blunda och sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Det som inte syns, finns ju inte, som bekant. Så vi riktar strålkastarljuset mot det unga och vackra, vi beundrar och förförs och lockas av yta och glamour och glans.

Vi ser på skalet och tror att det är allt som finns och behöver finnas.
Hur frukten egentligen smakar spelar ingen roll så länge vi håller oss till att beundra den blanka ytan. Det som finns inuti, det som har skavt emot tidens tand och blivit skimrande vackert och fullt av berättelser och visdom och minnen och äventyr ser vi inte. Vi vågar inte och vi hinner inte och vi inser inte vad vi missar.

Någon måste börja föra de äldres och de sjukas talan.

Som vården ser ut idag kan det bli många och långa timmars väntetid på akuten innan man får träffa en läkare. Belastningen är hög. Och om man är gammal och sjuk kan det bli näst intill outhärdligt och inte helt sällan väldigt ovärdigt. Många av våra äldre vågar inte eller orkar inte eller kan inte säga till personal om de behöver hjälp. Och att ligga i flera timmar utan att kunna ta sig upp på toaletten eller kunna meddela sig om man är törstig eller har ont måste vara förfärligt.
Vi i personalen är förstås medvetna om detta. Men vi räcker helt enkelt inte till. Istället går vi hem från våra arbetspass och mår dåligt för att vi inte hunnit göra allt det vi vill göra. Och borde göra.

Antalet äldre i vårt land växer. Livslängden ökar. Vi drabbas allt oftare av välfärdssjukdomar.
Hur går det ihop med en sjukvård som ständigt bantas? Där man istället för att välja att vara flexibel och att anpassa vården efter de behov som finns helt stelbent och envist väljer att hitta nya sätt att dra in och dra ner och lägga ner? Till sist når man en gräns för hur mycket man kan spara. Hur kostnadseffektiv vården kan vara.

Vissa saker går helt enkelt inte att kompromissa med i ett samhälle.

Det borde finnas minst ett sjukhus bara för äldre i Stockholm.
Ett sjukhus som kan möta deras behov, där det finns tillräckligt med personal och kunskap och utrustning för att ta hand om de som behöver det. Där ingen skulle behöva ligga på en kall och hård brits i alldeles för många timmar utan att få hjälp. Där kontakter knyts med hemsjukvård och hemhjälp och där man hinner se till helheten. Där man hinner kontrollera hur hemsituationen ser ut, om den verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Och tid att lösa det som behöver lösas innan någon skickas hem. På det viset skulle man kunna minska antalet återresor till sjukhusen. Alldeles för ofta skickas de äldre hem alldeles för tidigt och kommer åter inom några dagar och då ofta i sämre skick. Det främjar inte en god hälsa för de äldre. Och det belastar systemet. I längden skulle det säkerligen spara pengar åt samhället om det istället för neddragningar satsades på vård av god kvalitet.

Vi kan inte fortsätta blunda för verkligheten.
En dag ligger vi själva där.

Redo för attack

                                                                             * bild från wikipedia

Ibland tror jag att vi människor faktiskt gör det lite svårare för oss själva än vad vi egentligen behöver.
Och betydligt svårare än vad vi tänkt och har haft för avsikt.
Vi krånglar till vår vardag och våra liv genom att snabbt attackera redan i vårt första möte med andra människor.
Vi ska väl ändå inte behöva vänta så här länge? Vi kräver ilsket att få vad vi behöver omgående, omedelbart, nu, med en gång. Helst redan igår. Vi behöver få gå före i kön, vi är troligtvis ändå störst och bäst och då borde vi väl också rimligtvis få gå först?
Så vi attackerar. Bits och rivs.
Bara så att folk ska förstå.
Att ingen kan vara viktigare än just vi.

De som drabbas av våra attacker är de människor som vi möter på vår väg framåt, de som råkar stå i vägen eller de som stoppar upp framkomligheten så att vi inte kan komma vidare i den takt vi önskar.
Det kan röra sig om främlingar i kassakön framför oss, kassörskan som hjälper oss att slå in varorna eller vänner som råkar säga något som vi snabbt går igång på. Eller sjukvårdspersonal på den akut där ens sjuka mamma fått vänta alldeles för länge.
Och så känner vi att vi behöver bita ifrån. Morra lite ilsket så att folk verkligen förstår.
Att här står en person framför dig som faktiskt är lite farlig. Som kan bitas om du inte passar dig. Speciellt om du inte sköter dig så att det går snabbt och på det sätt jag tror är bäst. Om du inte ger mig vad jag vill ha. Genast. Nu.

Det förundrar mig en aning, det här beteendet vi har, för det hjälper oss inte ett dugg.
Det motverkar totalt vårt syfte.
Det leder oss bara vidare in i mer irritation och ilska och dispyter, eftersom de flesta brukar reagera på attacker med att gå in i försvarsställning. Och bli griniga. Sura. Ledsna.
Det kan förstöra alla inblandades humör.

Och det leder oftast inte till ett dugg bättre service eller snabbare hjälp.
Snarare tvärtom.

Om vi bara vågade lita på att de allra flesta vi möter faktiskt gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har. Och istället bemöter våra medmänniskor med lite vänlighet och respekt tror jag att vi skulle få en betydligt trevligare värld.

Det är så lätt att vi bara ser saker ur vårt eget perspektiv.
Men om vi hämtar andan några minuter nästa gång vi är på väg att irriterat snäsa åt någon eller skälla ut personen framför oss i kön för att de fumlar med plånboken, så kanske vi hinner se.

Att lite förståelse och vänlighet faktiskt kan uträtta underverk här i världen.
Och om vi sträcker ut en öppen hand mot någon istället för att knyta den hårt, så kanske vi kan lösa situationen på ett vettigt sätt tillsammans. Och vid vissa tillfällen kanske vi bara är tvungna att acceptera att det inte finns något annat att göra än att utrusta sig med tålamod och helt enkelt vänta.
Då kanske vi hinner koppla av en liten stund och få en efterlängtad och välbehövlig paus.

Och världen går inte under.

Och så kanske vi upptäcker att det faktiskt går att le ändå.

Trots omständigheterna

                                                                                  * bild från Rädda Barnen

För många år sedan jobbade jag som volontär i ett krigshärjat Angola.
Jag åkte dit med en ganska naiv förhoppning om att kunna hjälpa till att förändra och rädda världen. Göra skillnad. Förbättra villkoren för svältande barn.

Men istället upptäckte jag att det var jag som förändrades. Och det rätt rejält.
Min bild av världen sprack i tusen bitar.
Marken darrade och skälvde under mina fötter.

Och jag blev alldeles förundrad. Fullständigt betagen i det enorma landet med den röda jorden.
Förälskad i människorna där och deras enorma livsglädje och kärlek och medmänsklighet.
Och samtidigt förfärad över hur livet kan vara. Hur olika våra förutsättningar är.

Jag trodde att jag skulle möta ett nedslaget, gråtande, kuvat och lidande folk.
Men istället mötte jag ett stolt, lyckligt, kärleksfullt och öppet folk.

Visst fanns det spår av lidande. Kriget var ständigt närvarande.
Det gjorde sig påmint på olika sätt. På många sätt.
Alla dessa soldater. Alla dessa barn som förlorat ett ben eller en hand eller arm när de klivit på en mina. Utegångsförbudet efter klockan 18.00. Fattigdomen.

Men mitt i allt detta mötte jag en sådan enorm glädje. Vänlighet. Omtänksamhet. Framtidstro. Tacksamhet.
Och en stark gemenskap och sammanhållning. Som jag aldrig mött någon annanstans.

Det var då jag för första gången anade att vi alltid har ett val om hur vi ska förhålla oss till vår omvärld.
Att det faktiskt är möjligt att hitta livslusten under nästan vilka omständigheter som helst.

Vi har alltid ett val.
Om vi ska välja att hitta fel på allt och alla eller välja att fokusera på det som är bra.
För sanningen är att det går alltid att hitta något eller någon att gnälla på. Om man nödvändigtvis vill.
Men det går också att hitta det motsatta. Något att glädjas åt. Någon att berömma och uppmuntra.
I vilken situation man än möter här i livet.

Det är inte alltid omständigheterna runtomkring oss som avgör hur vi mår inuti.
Utan vad vi väljer att se. Trots omständigheterna.

Luft under vingarna

                                                                         * bild från wikipedia

Plötsligt en dag står vi där och känner det som om vi sitter fast.
Livet känns så grått och outhärdligt trist och det verkar som om precis allt och alla går emot oss.
Vi känner oss fastlåsta i vårt eget liv och vi vet inte hur vi ska ta oss loss.
Om vi överhuvudtaget någonsin, någon gång kommer att komma loss.
Vi längtar efter att fly vår väg. Rymma långt bort från alla plikter.
Långt, långt bort från vårt eget liv.
Vi längtar efter mer frihet. Lite luft under vingarna.

Men de flesta av oss stannar kvar. Vi försöker stå ut.
Trots att det känns som om vi är ensammast i världen och ingen förstår.
Ingen bryr sig. Ingen tycker om oss.
Världen är orättvis och grym.

Vi skyller gärna på ödet, dålig karma, otur, vårt jobb, ja, alla anledningar vi kan komma på när vi tycker att våra liv inte fungerar. Det är sällan vårt eget fel.
Och när vi tycker att det inte finns någonting att glädjas över eller att se fram emot och framtiden ser mörk och förfärande tråkig ut så är det alltid någon annans fel.
Ödet igen förstås. Våra gener. Alla andra.

Det finns ju ingenting vi kan göra åt saken eftersom det inte är vårt eget fel.
Det finns alltid någon eller något att skylla på.
Och vi slipper ta ansvar och ta itu med våra liv.

Tänk om vi skulle våga se det som att vi faktiskt har ansvar för vårt eget liv.
Och för hur vi upplever det. Och till och med för hur vi väljer att leva det.
Tänk om vi skulle ta av skygglapparna som vi allt som oftast går omkring med och börja se oss omkring.

För livet kanske inte är alldeles grått och trist bara för att vi upplever det så.
Det kanske inte ens är helt svart eller vitt.
Utan alldeles fullt av sprakande färger och underbara människor och möjligheter bara vi ser oss omkring.

Det är så lätt att bara gå på i gamla hjulspår och irriteras över att det aldrig händer något roligt eller spännande i ens tillvaro. Att sucka över att ingen hör av sig och att man känner sig ensam och bortglömd. Att fortsätta göra det man alltid gjort och uppgivet undra man var man ska kunna hämta ny inspiration ifrån.
Var man ska kunna få ny energi och livslust ifrån.
Undra över vem som ska komma och rädda en och när denna person ska dyka upp.

Och egentligen finns möjligheten till ett annat liv där hos oss hela tiden.
Om vi bara öppnar våra ögon och börjar se världen omkring oss.
Om vi börjar se att vi kan mer än vi tror. Mycket mer.
Om vi lyfter blicken.
Och upptäcker våra egna vingar.

Och plötsligt inser att ingen behöver komma och rädda oss.
Det är bara att breda ut vingarna och börja flyga.

Ett helt annat perspektiv

                                                                                          * bild från wikipedia

Det uppstår så ofta missförstånd mellan oss människor.
Vi är så säkra på att vi förstår vad någon annan menar så vi slutar lyssna ganska omgående i ett samtal.
Stänger igen öronen och bildar oss en alldeles egen uppfattning om innebörden av orden som sägs.
Börjar ivrigt argumentera och försvara oss. Avbryter när ett nytt försök görs till att förklara. Ilsknar till.
Kanske rent av vänder ryggen till och går vår väg.

Vi glömmer så lätt bort att vi alla betraktar världen från helt olika perspektiv.
Att våra utgångspunkter ofta kan vara vitt skilda åt.

Om jag sitter och lurar i vassen ser jag något helt annat ur mitt grodperspektiv än vad du gör som stolt flyger högt ovanför mitt huvud och betraktar världen uppifrån.
Det är helt olika perspektiv. Totalt olika.
Det innebär inte att det ena eller andra perspektivet nödvändigtvis är bättre eller sämre.
Vi ser bara världen på olika sätt därifrån vi står.

Det är därför det är så viktigt att ta sig tid att verkligen lyssna på det som sägs.
Läsa mellan raderna ibland. Se längre och djupare än till den yttre presentationen.

Inse att mitt perspektiv inte är det enda. Inte heller alltid det bästa eller det rätta.
Och inse att bara för att jag byter perspektiv ibland så rasar inte min värld samman.
Men det kanske uppstår sprickor i de murar jag byggt upp omkring mig.

Och min värld kanske blir lite rikare och fylld med nya färger.