När marken rämnar

                                                                *bild från morgueFile.com

Livet är ständig förändring.
Hur gärna vi än vill och hoppas och önskar och kräver att någonting ska förbli som det är för alltid.
Så kommer livet att förändras.
Varje gång. Gång på gång. 
Om vi så bönar och ber på våra bara knän.

Och hur hårt och innerligt vi än håller fast i någonting så att det aldrig ska lämna oss så kommer vi att tappa taget förr eller senare. Ibland för att vi håller så hårt att vi fullständigt krossar den dyrbara och ömtåliga skatt vi fick hålla i våra händer för ett ögonblick, ibland för att en del saker helt enkelt inte går att hålla i fångenskap.
De bryter sig ut förr eller senare.
Slår sig fria. Flyr för sina liv.
För att få luft och utrymme.

Hur gärna vi än vill frysa ett ögonblick av våra liv och stanna kvar där för resten av våra liv så kommer livet att förändras.
Det finns nämligen inga stillbilder i det pågående livet, bara en ständigt rullande film.
Vi har ingen pausknapp.

Livet är ständig förändring.
Trots att vi inte alltid ser det. Trots att vi inte alltid lägger märke till det.
Och trots att vi inte alltid vill se det eller uppskattar det eller önskar det.
Så förändras saker och ting. Ständigt.
Ibland så subtilt och litet och omärkligt att bara ett tränat och uppmärksamt öga kan se det.
Och ibland så outhärdligt definitivt och obarmhärtigt att marken under oss rämnar och vi faller så djupt att vi tror att livet är över.

Men om vi vill kan vi hämta styrka och kraft ur just själva förändringen.
Och försöka minnas när vi befinner oss där i mörkret, nere på botten, när vi känner oss som allra mest nere, fullständigt ensamma, värdelösa, när allt känns hopplöst och tungt och vi inte ser någon väg ut eller upp ur mörkret, att livet är ständig förändring. Allt förändras. Även detta.
Det kommer att bli bättre.

Något nytt är redan på väg.

Ett nytt år, en ny dag, ett nytt liv

                                                                      *bild från morgueFile.com


Ett nytt år ligger framför oss.
Och när det nya året möter oss med sina 365 alldeles blanka och oskrivna dagar med skimrande och förförande löften om ett nytt och bättre liv, inspireras vi till att avge våra alldeles egna löften.

Nu ska vi äntligen ta tag i allt det där som inte blev gjort förra året. Och åren innan dess. Nu ska vi äntligen lyckas med det som vi har misslyckats med alla andra år.
Nu ska vi äntligen ta tag i våra liv.
Nu ska vi börja om, starta upp, styra in på våra drömmars stig och börja vår vandring mot våra högt uppsatta mål.

Ett nytt år ligger framför oss alldeles orört och oförstört. Så nu ska vi äntligen lyckas äta nyttigt, sluta med diverse irriterande och osunda ovanor, bli rika, smala, vältränade, välmående och bli det perfekta jag vi alltid drömt om att bli.
Den där personen som aldrig gör ett enda misstag eller snubblar en enda gång.
Som alltid gör det som anses vara rätt och riktigt.
Och man måste ställa frågan; är vi egentligen inte redan perfekta precis som vi är?

Vi avger våra löften och hoppas på att vi just i år ska kunna hålla fast vid dessa löften året ut åtminstone.
Vi hoppas och tror att det här är vår chans, vår möjlighet, vårt hopp och vår väg framåt mot att få leva vårt liv så som vi önskar att leva det. Utan svagheter. Utan skavanker. Utan misstag.

Och så faller vi.
Och vi ger upp.
Och känner oss karaktärslösa, svaga, misslyckade och fullkomligt hopplösa.

Men det är aldrig sant.
Vi har bara stött på lite hinder på vägen.
Saken är den att vi kan börja om på nytt varje dag. Varje morgon när vi vaknar ligger ett tomt och oskrivet blad framför oss. Varje dag gör vi våra val. Och varje dag har vi en chans och en möjlighet att göra ett annat val än igår. Varje dag inbjuder livet oss till att lämna det som har varit bakom oss och istället blicka framåt och möta det som kommer med mod och tillförsikt och en smula nyfikenhet.

Det ligger inom räckhåll, vårt mål.
De ligger inom räckhåll, våra drömmar.
Med små, små steg, dag för dag, kan vi ta oss dit.
Men vi behöver ha lite överseende med oss själva.
För ibland faller vi. Vi snubblar över stenar som vi inte hinner upptäcka i tid.
Vi fastnar aningslöst i fällor på vägen som vi aldrig kunnat förutse innan vi började och som tar tid innan vi lyckas ta oss ur. Vi faller och vissa gånger faller vi hårt. Vi gör oss illa på någon vass sten som skär upp stora revor i vår dröm. Och så tappar vi hoppet.
Och ibland så river och sliter gårdagen i oss så att vi tycker att vi står och trampar på samma fläck i en evighet utan att komma framåt en meter.

Det är då vi ska minnas att vi får en ny chans varje dag. Att vi kan börja om varje dag.
Och att vi alla faller ibland. Att vi gör oss illa. Men att vi också blir starkare när vi reser oss upp och fortsätter mot våra mål.
Vi behöver inte vänta till nästa år om vi snubblar och faller en bit in på det här året.
Varje dag får vi en ny möjlighet att börja om på nytt.

Livskvalitet

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

Något nytt har vaknat till liv

Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund.  De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.

Förändring börjar alltid inifrån

Vi vill så väl. Vi vill så innerligt och vi önskar så hett och vi hoppas så mycket.
Och vi vill så gärna.
Ändå lyckas vi nästan aldrig.

Vi ser på andras ovanor och brister och fel och onyttiga och rent av livsfarliga vanor och beteende och tänker att här borde vi väl ändå hjälpa till. Göra en insats. Påpeka allt som vi anser vara fel. Göra en god gärning genom att få denna person att inse att han eller hon lever helt fel.
Enligt våra definitioner.

Så vi påpekar om någon äter för mycket eller äter för lite. Om någon röker eller dricker för mycket läsk eller vin eller alldeles för lite vatten. Om någon äter för onyttigt eller alldeles för nyttigt.
Vi kastar en menande blick om någon med några kilon för mycket äter lite choklad.
Vi har åsikter om någon sitter för mycket framför datorn, eller är alldeles för upptagen med sin smartphone, eller om någon pratar för mycket eller för lite, sitter inne för mycket eller är ute på tok för mycket. -När ska det hinnas fixas hemma?
Vi kommenterar om någon inte orkar träna. Vilken latmask!
Och vi lägger oss ivrigt i om någon tränar alldeles för mycket.
Herregud, det kan väl ändå inte vara nyttigt att hålla på sådär?

Så vi ger råd.
Vi sträcker ut en hjälpande hand i all välmening.
Och så blir vi irriterade när våra goda råd inte alls tas emot väl eller om de inte blir det minsta uppskattade. Eller så tas de emot artigt men vi ser att själva förändringen uteblir. Plötsligt blir vi en sorts förmyndare och polis åt den person vi gett våra goda råd. Och vi tycker oss ha rätt att bedöma och döma och förminska eftersom vi upplever att den här personen måste vara vansinnigt lat och misslyckad och helt utan karaktär och viljestyrka som inte lyckas bättre än så.

Men vi kan aldrig förändra någon annan. Och vi har inte rätt att kräva en förändring.
Vi är alla fria att leva våra liv precis som vi vill. Precis som vi behagar.
Alla är vi unika och speciella och har vårt eget sätt att närma oss den värld vi bor i.
Det som är bra för en är inte nödvändigtvis bra för någon annan.

Och vi vet ingenting om de sår som river och värker och blöder djupt där inuti någon annan och som skriker efter lindring i form av mat, vin, godis, en trygg soffa, ett ständigt springande eller en cigarett i mungipan. Eller om personen helt enkelt bara njuter av sina vanor.

Poängen är att vi inte vet. Vi ser inte hela bilden. Vi känner inte till anledningen. Vi har ingen aning om vad som är bra eller dåligt för någon annan. Egentligen.  Vi bara tror vi vet.
   
Och det känner vi förstås redan till.
Men vi fortsätter våra ansträngningar och vår välvilja känner inga gränser.
Vi anser att vi vet bättre. Att vi kan bättre.

Men en äkta och varaktig förändring börjar alltid, alltid inifrån.
Varje gång.

Ingen alkoholist har någonsin lyckats sluta dricka för att någon anhörig begär det eller kräver det eller ställer tuffa ultimatum eller ber på sina bara knän om det. Inga tårar i världen kan få en alkoholist att smälta och låta bli flaskan. Det fungerar bara inte så. Hur gärna vi alla än önskar.
Ingen rökare har lyckats sluta för att bästa vännen tigger och ber eller utlovar de allra finaste belöningar. Eller för att sjukvården kräver det. Ingen överviktig går ner i vikt bara för att föräldrarna önskar det eller för att någon annan kräver det. Ingen soffpotatis kliver upp ur soffan för att börja träna bara för att kompisgänget tjatar sig hesa.

Motivationen föds stilla i ensamhet, i tysthet, på en plats dit ingen annan någonsin har möjlighet att nå in. Den verkliga viljan till förändring och den enorma styrka som vi alla sett häpnadsväckande exempel på och som faktiskt kan förflytta berg föds i det egna hjärtat.
Tiden måste vara mogen. Insikter måste sakta vakna till liv.

Vi kan istället ge människorna omkring oss gåvan och tillåtelsen att få vara precis som de är.
Släppa taget om alla våra förväntningar om hur de ska vara och bete sig.
Och ägna vår energi åt att ta hand om oss själva.

Förändring börjar alltid inifrån.
Men när en längtan till förändring väl har fötts kan vi finnas där och stötta.
Och vara beredda att sträcka ut den där hjälpande handen när någon ber om den.

Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll

Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

Ett alldeles nytt, oskrivet blad

* bild från morgueFile.com

Ibland har vi planer och förhoppningar om att kunna åstadkomma en betydande förändring i våra liv. Då och då vill vi helt enkelt göra en helomvändning. 

Tanken på att få börja om från början lockar oss och förför. 

Att kunna få starta på nytt, att få en ny chans och en ny möjlighet känns nästan som att få ett nytt liv. Det känns behagligt fräscht och det fläktar underbart när nya vindar blåser in i våra liv. Vi fylls av glädje och inspiration och självkänsla och livslust.

Och vi tänker att om vi bara kunde få stryka ett streck över allt det gamla, allt det där som gnager och skaver och stör så skulle vi sätta igång. Om vi bara kunde få sudda ut och radera och glömma bort våra snedsteg och våra felaktiga beslut och alla de gånger som vi ramlat och slagit oss och alla de gånger vi gett efter för något som vi bestämt oss för att vi definitivt ska motstå. Om vi bara kunde få det. Då. Då skulle folk få se. För då skulle vi äntligen lyckas. Då skulle vi inte göra några fler misstag.

Och redan här banar vi väg för vårt nästa fall. Vi lägger ut snubbeltråd åt oss själva och minerar vägen där vi tänkt oss att gå och sedan undrar vi varför vi inte kommer längre, varför just vi alltid ska snava och snubbla och kliva på minor och aldrig nå fram dit vi vill. Och vi känner oss små och svaga och bedrövligt misslyckade. 

Alldeles i onödan.

Vi tror att vi måste vänta till en lämplig tidpunkt någon gång i framtiden då vi kan starta om och börja leva vårt nya liv. Att vi får lov att vänta till nästa måndag, tills hösten är här, eller kanske rent av ända till årsskiftet. Och vi inbillar oss att om vi ska kunna åstadkomma en förändring i våra liv, måste vi vara strängt disciplinerade och obarmhärtiga mot oss själva och stålsätta oss. Vi tror att om vi gör det minsta misstag så får vi gå hela vägen tillbaka till Gå. Och så ger vi upp. Vi stannar. Och vi struntar i att genomföra den där förändringen. Vi låter bli att träna eftersom det ändå inte blir lika regelbundet och hårt och ofta som vi hade tänkt oss. Vi struntar helt i vårt löfte om att undvika socker eftersom att vi redan fallit för frestelsen vid ett enstaka tillfälle eller två. 

Vi tror att vi måste vänta till ett speciellt och särskilt tillfälle innan vi börjar. 

Och att vi inte får göra några misstag.

Men det är aldrig sant. Vi kan börja nu, idag, i samma ögonblick som vi har bestämt oss. Vi kan börja vilken veckodag som helst, vid vilken tidpunkt under dagen som helst och vid vilken årstid som helst. Och vi behöver inte gå spikrakt fram på vår utvalda väg för att vi ska komma någon vart. Vi behöver inte vara felfria och fläckfria och så förberedda att vi aldrig mer riskerar att falla omkull innan vi sätter igång. Tvärtom. Vi kommer att lära oss på vägen. Vi kommer att falla, vi kommer att snubbla och misslyckas och ta rejäla snedsteg då och då. Men det hör liksom till. 

Det är en del av själva livet. 

Nästa ögonblick av våra liv vilar som ett alldeles nytt, oskrivet blad precis framför oss. Det finns alltid chans att välja om och välja nytt och göra annorlunda och göra en förändring. Närsomhelst. Idag. Just nu. 

Vi behöver inte vänta på den rätta tidpunkten. 

Vi behöver bara sätta igång. 

Det tomma, oskrivna bladet ligger alldeles framför oss. 

Och det är vårt att fylla i precis som vi vill. 

  

Somliga bara går sin väg

                                                                            * bild från morgueFile

Somliga bara går sin väg.
Utan förvarning. Raka vägen ut ur våra liv.
Utan att säga hejdå.  Utan att lämna en förklaring.
En dag reser de sig upp, går sin väg, stänger dörren och plötsligt så är de ute ur våra liv.
För alltid.
Utan att vi hunnit begripa vad som hänt.
Eller så hämtar Följeslagaren hem dem alldeles för tidigt.
Och hur mycket vi än skriker och bönar och ber och tigger om att de ska komma tillbaka in i vårt liv igen så kommer de inte tillbaka.

Och där står vi kvar. Ensamma. Övergivna.
Och vi frågar oss varför. Om och om igen.
Men vi får aldrig några svar.
Det är bara tyst och alldeles förfärligt tomt runt omkring oss.

Och vi måste hitta ett sätt att gå vidare, fortsätta framåt, för vi får aldrig ge upp eller lämna in eller tro att våra liv är slut. Och vi måste hitta ett sätt att hantera alla dessa minuter och evighetslånga timmar vi plötsligt har till vårt förfogande.

Vi måste hitta ett sätt att hantera saker som händer oss oväntat i livet.
Så att våra hjärtan mjukt kan fortsätta att slå, så att våra andetag kan fortsätta att ge oss liv och kraft och ny energi.
Vi måste hitta sätt att hantera saker så att vi kan slappna av och sluta knyta våra händer så hårt.
Och istället vända upp våra handflator och vara redo att ta emot.
För livet har alltid så mycket, mycket mer att ge.


Somliga stannar kvar vid vår sida.
De finns kvar i våra liv så länge att vi till slut tror att vi anlände hit tillsammans.
Och att de alltid ska finnas där hos oss när vi behöver dem.

Men vi får aldrig förväxla den tryggheten och stabiliteten med fast mark under fötterna.
Vi får aldrig börja bygga upp hela våra liv på en annan människa, i tron att han eller hon är själva klippan i våra liv eller grunden vi står på.
För livet drabbar oss. Saker händer. Sjukdomar hälsar på.
En sak är säker och det är att livet ständigt förändras.
Livet är förändring och rörelse.

Och har vi byggt våra liv på någon annan, eller något annat, om vi tror att en enda person eller sak ska kunna vara klippan i våra liv, och det sedan uppstår en spricka i den klippan, så faller vi.
Och fallet blir djupt, skoningslöst, hårt och obarmhärtigt.
Vi kan inte undvika att göra oss illa.
Vi går sönder.
Och vaknar upp långt nere i avgrunden. På botten.
Klättringen uppåt sedan kan vara det svåraste vi har gjort i hela vårt liv.

Så vi måste bygga våra liv på fast mark.
Hitta en stadig grund att stå på.
Och det gör vi enklast genom att blicka inåt.

Och när vi hittat vår plats med näringsrik jord och en stabil grund som ger oss den stadga vi behöver, behöver vi tillåta oss att ta oss tid till att slå rot.
Och växa oss starka.

Sedan kan vi sträcka ut våra grenar åt alla håll, välkomnande, och vi kan erbjuda närhet och skydd och vänskap och kärlek åt den som behöver det.

Och när livet förändras och vintern plötsligt är över oss, kanske vårt vackra bladverk faller av oss och vi blir stående nakna ute i kylan för ett tag, tills ett varmt snötäcke lägger sig över oss och värmer oss.

Men vi faller inte omkull utan står stadigt rotade i marken.
Och vi vet att vi kommer att slå ut i full blom igen.
Alldeles, alldeles snart.

Där solen brutit igenom

* bild från morgueFile.com

Vår omgivning påverkar oss mycket mer än vad vi tror. Vi är betydligt mer lättpåverkade än vad vi vill erkänna ens för oss själva. Nästan omärkbart fångar vi upp andras sinnesstämningar och idéer, övertygelser och tankar, blandar ihop allt detta inom oss själva med våra egna föreställningar och tror sedan ändå fullt och fast att vi är helt opåverkbara utifrån.

Att vi står starka som rejäla furor djupt rotade i marken. Ingenting kan rubba oss. Ingen vind kan blåsa omkull oss, ingen torka kan få oss att törsta ihjäl.

Få tror sig till exempel bli påverkade av reklam. Budskapet upprepas gång på gång, i otaliga reklampauser, timme efter timme, dag efter dag, vi hör det, tar emot det, sväljer lydigt, men vi är fullständigt övertygade om att vi inte blir påverkade.

Ändå säljer produkterna som aldrig förr efter köpt reklamtid.

Vädret påverkar oss på ett annat sätt. Vi blir så mycket piggare och gladare när solen skiner en ljummen sommardag än en kylig, gråsvart vinterdag när regnet piskar oss i ansiktet. Ljuset får oss alla att må lite bättre, andas lite lättare, orka lite mer.

Och klagomål och gnällande påverkar oss i allra högsta grad.

Vårt evinnerliga missnöje och gnällande sprider sig som ringar på vattnet.

Den tidigare så klarblå himlen ovanför oss fylls av våra tunga klagomoln och mörknar mer och mer över både oss själva och alla de som har oturen att behöva lyssna på oss.

Ju mer vi fokuserar på allt som har gått fel och troligtvis kommer att gå fel, ju mer missnöjda och förbittrade blir vi. Och det dåliga humöret sprider sig snabbt vidare.

Gnällande för oss aldrig framåt till den plats dit vi egentligen vill komma.

Ett ständigt klagande förbättrar inte vårt utgångsläge, får oss aldrig att må bättre.

Istället skymmer det solen för oss.

Och för alla runt omkring oss.

Vill vi ha en förändring i våra liv är det inte en klagomur vi behöver där vi kan stoppa in vår ständigt växande bitterhet eller våra gnälliga mantran i redan murkna sprickor. Istället behöver vi en lojal och energisk hejaklack inom oss som uppmuntrar oss att se på allt det som faktiskt fungerar och är riktigt bra i våra liv. Som håller på oss i alla lägen. Även om vi skulle råka förlora en match eller två. Även om det till och med råkar gå så illa att vi gör självmål. Och när vi känner att vi är betrodda, önskade, accepterade och fullständigt mänskliga, när vi inser att vi alla påverkas av varandra och att det är helt okej, så behöver vi kanske inte låtsas vara så opåverkbara och onåbara längre.

Och om vi inser att vi faktiskt drar mörka moln över oss själva och andra med vårt gnällande, kanske vi kan göra en ansträngning att sluta gnälla för ett ögonblick eller två. Kanske kan vi se om vi kan locka fram ett skratt istället.

Vara någon annans hejaklack. Lysa upp någon annans liv.

Och skingra de mörka molnen.

Man kan alltid se spåren av ett leende på de platser där solen brutit igenom.

Och det leendet sprider sig ofta vidare till någon annan.

Och sedan till ytterligare någon annan.

Vi påverkar vår omgivning mycket mer än vad vi tror.