lördag 4 juni 2011

Där solen brutit igenom

* bild från morgueFile.com

Vår omgivning påverkar oss mycket mer än vad vi tror. Vi är betydligt mer lättpåverkade än vad vi vill erkänna ens för oss själva. Nästan omärkbart fångar vi upp andras sinnesstämningar och idéer, övertygelser och tankar, blandar ihop allt detta inom oss själva med våra egna föreställningar och tror sedan ändå fullt och fast att vi är helt opåverkbara utifrån.
Att vi står starka som rejäla furor djupt rotade i marken. Ingenting kan rubba oss. Ingen vind kan blåsa omkull oss, ingen torka kan få oss att törsta ihjäl.

Få tror sig till exempel bli påverkade av reklam. Budskapet upprepas gång på gång, i otaliga reklampauser, timme efter timme, dag efter dag, vi hör det, tar emot det, sväljer lydigt, men vi är fullständigt övertygade om att vi inte blir påverkade.
Ändå säljer produkterna som aldrig förr efter köpt reklamtid.

Vädret påverkar oss på ett annat sätt. Vi blir så mycket piggare och gladare när solen skiner en ljummen sommardag än en kylig, gråsvart vinterdag när regnet piskar oss i ansiktet. Ljuset får oss alla att må lite bättre, andas lite lättare, orka lite mer.

Och klagomål och gnällande påverkar oss i allra högsta grad.
Vårt evinnerliga missnöje och gnällande sprider sig som ringar på vattnet.
Den tidigare så klarblå himlen ovanför oss fylls av våra tunga klagomoln och mörknar mer och mer över både oss själva och alla de som har oturen att behöva lyssna på oss.
Ju mer vi fokuserar på allt som har gått fel och troligtvis kommer att gå fel, ju mer missnöjda och förbittrade blir vi. Och det dåliga humöret sprider sig snabbt vidare.

Gnällande för oss aldrig framåt till den plats dit vi egentligen vill komma.
Ett ständigt klagande förbättrar inte vårt utgångsläge, får oss aldrig att må bättre.
Istället skymmer det solen för oss.
Och för alla runt omkring oss.

Vill vi ha en förändring i våra liv är det inte en klagomur vi behöver där vi kan stoppa in vår ständigt växande bitterhet eller våra gnälliga mantran i redan murkna sprickor. Istället behöver vi en lojal och energisk hejaklack inom oss som uppmuntrar oss att se på allt det som faktiskt fungerar och är riktigt bra i våra liv. Som håller på oss i alla lägen. Även om vi skulle råka förlora en match eller två. Även om det till och med råkar gå så illa att vi gör självmål. Och när vi känner att vi är betrodda, önskade, accepterade och fullständigt mänskliga, när vi inser att vi alla påverkas av varandra och att det är helt okej, så behöver vi kanske inte låtsas vara så opåverkbara och onåbara längre.

Och om vi inser att vi faktiskt drar mörka moln över oss själva och andra med vårt gnällande, kanske vi kan göra en ansträngning att sluta gnälla för ett ögonblick eller två. Kanske kan vi se om vi kan locka fram ett skratt istället.
Vara någon annans hejaklack. Lysa upp någon annans liv.
Och skingra de mörka molnen.

Man kan alltid se spåren av ett leende på de platser där solen brutit igenom.
Och det leendet sprider sig ofta vidare till någon annan.
Och sedan till ytterligare någon annan.

Vi påverkar vår omgivning mycket mer än vad vi tror.

2 kommentarer:

Bengt sa...

Ingen människa är en ö. Citatmaskinen är igång igen, den här gången med titeln på vad jag tror var Sture Linnérs sista bok. Hammarskjölds (nu börjar jag bli tjatig!) civile FN-chef i Kongo, dog 2009.

Vi lever i en tillvaro, som jag ser det, med någon sorts kollektivt medvetande - av det omedvetna slaget.

Och apropå gnäll ... För att citera mig själv så kanske vi bor i ett enda stort gnällbälte - Sverige. Vi gnäller hellre än att slå näven i bordet, som fransmännen. Visst är väl det mer konstruktivt ...

nurseblog sa...

Hej Bengt!

Det är så sant.
Citatmaskinen uppskattas här, jag är väldigt förtjust i citat måste jag erkänna.

Riktigt bra formulerat, men jag hoppas verkligen att det kollektiva medvetandet snart vaknar till och blir lite mer medvetet.

Jag tror tyvärr att du har rätt. Vi skulle nog ligga i topp om det gjordes en undersökning om vilka som gnäller mest inom EU. Det vore mycket, mycket bättre om vi tog efter fransmännen, slog näven i bordet och förändrade saker istället...