Att få ihop livspusslet

                                                      *bild från morgueFile.com


Det är inte alltid helt enkelt att få ihop livets alla pusselbitar till en harmonisk och sammanhängande helhet.
Att lyckas pussla ihop våra liv till en helhet som vi förtjust kan nicka åt och som ger oss en känsla av förnöjsamhet och tillfredsställelse är en rejäl utmaning. Men får vi ihop bitarna så att vi kan ana hur helhetsbilden börjar skymta fram och ta form blir livet så mycket mer färgsprakande och skimrande och lockande. Och lockar fram vårt leende.


I många fall tar någon bit i våra liv alldeles för stor plats. Den fångar oss, engagerar oss, upptar all vår tid, slukar all vår energi, kräver all vår uppmärksamhet och sedan, alldeles försent, upptäcker vi att den enda pusselbiten har vuxit sig så stor att ett stort antal andra bitar i våra liv helt enkelt inte får plats längre.
Vi får inte ihop det. Vi snubblar och vi famlar oss fram genom vardagen och värjer oss mot alla dess krav för att sedan slutligen stupa och falla alldeles slutkörda och utpumpade över tröskeln hemma när vi äntligen är lediga.


I andra fall så glömmer vi bort eller så ignorerar vi helt enkelt en liten, till synes oviktig bit av våra liv för att få mer tid över till någonting annat. Men dessa eftersatta och bortglömda bitar kommer snart ikapp oss. Vissa saker kan vi helt enkelt inte strunta i om vi vill må bra och få en vettig balans i våra liv.


Och att lägga ett pussel som är anpassat för andra är dömt att misslyckas på förhand.

Vi behöver ta reda på vad vi själva vill ha i våra liv.
Vad som är viktigt för just oss. Vad som får oss att må bra. Vi behöver lära oss vad som ger oss energi och vad som bara stjäl vår tid och kraft utan att tillföra våra liv någonting vi behöver eller vill ha.


Och sedan se till att vi får även dessa bitar lagda till vårt livspussel.
Och fylla i det med våra alldeles egna färger.

När marken rämnar

                                                                *bild från morgueFile.com

Livet är ständig förändring.
Hur gärna vi än vill och hoppas och önskar och kräver att någonting ska förbli som det är för alltid.
Så kommer livet att förändras.
Varje gång. Gång på gång. 
Om vi så bönar och ber på våra bara knän.

Och hur hårt och innerligt vi än håller fast i någonting så att det aldrig ska lämna oss så kommer vi att tappa taget förr eller senare. Ibland för att vi håller så hårt att vi fullständigt krossar den dyrbara och ömtåliga skatt vi fick hålla i våra händer för ett ögonblick, ibland för att en del saker helt enkelt inte går att hålla i fångenskap.
De bryter sig ut förr eller senare.
Slår sig fria. Flyr för sina liv.
För att få luft och utrymme.

Hur gärna vi än vill frysa ett ögonblick av våra liv och stanna kvar där för resten av våra liv så kommer livet att förändras.
Det finns nämligen inga stillbilder i det pågående livet, bara en ständigt rullande film.
Vi har ingen pausknapp.

Livet är ständig förändring.
Trots att vi inte alltid ser det. Trots att vi inte alltid lägger märke till det.
Och trots att vi inte alltid vill se det eller uppskattar det eller önskar det.
Så förändras saker och ting. Ständigt.
Ibland så subtilt och litet och omärkligt att bara ett tränat och uppmärksamt öga kan se det.
Och ibland så outhärdligt definitivt och obarmhärtigt att marken under oss rämnar och vi faller så djupt att vi tror att livet är över.

Men om vi vill kan vi hämta styrka och kraft ur just själva förändringen.
Och försöka minnas när vi befinner oss där i mörkret, nere på botten, när vi känner oss som allra mest nere, fullständigt ensamma, värdelösa, när allt känns hopplöst och tungt och vi inte ser någon väg ut eller upp ur mörkret, att livet är ständig förändring. Allt förändras. Även detta.
Det kommer att bli bättre.

Något nytt är redan på väg.

Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

Något nytt har vaknat till liv

Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund.  De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.

Taggarna kan få oss att vakna

Ibland kommer vi på kant med tillvaron. Livet är och blir inte alls som vi tänkte oss att det skulle bli. Förvirrade och förvånade stannar vi upp. Vi försvarar oss mot osynliga fiender.
Vi går vilse och befinner oss plötsligt på okänd mark.
Vi stöter emot oförutsedda och vassa hörn och gör oss illa. Rejält.
Vi sticker oss på livets taggar.
Ibland så illa att det går hål på vår skyddsbarriär och vi börjar blöda.
Och vi önskar att livet var lite lättare. Lite mjukare. Lite vänligare.

Vi önskar oss ett liv där allting går som på räls. Vi vill inte ha något motstånd.
Vi vill inte möta någonting som smärtar eller är obehagligt eller krävande.
Vi vill ha sol och skratt och glädje och lycka. Ren lycka. Varje dag.

Så vi jagar lyckan med ljus och lykta. Vi försöker tvinga fram skrattet genom att fylla varje sekund av vår vakna tid med olika aktiviteter. Och skulle vi möta på motstånd någonstans på vägen så vänder vi om så fort vi bara kan. Tar en annan väg. Ger upp och vänder tillbaka.
Vi vill inte möta hinder på vår väg mot lyckan.
Det stjäl vår energi. Det rubbar vårt fotfäste. Det stör och irriterar.

I dagens slit-och-slängsamhälle förbrukar vi människor och prylar på löpande band.
Vi slänger och kasserar allt så fort det inte fungerar som det ska. Det blir så betydligt mycket enklare och bekvämare på det viset. Vi lagar ingenting som går sönder. Vi struntar i att jobba med våra relationer. Vi läker inga sår. Vi säger inte förlåt. Vi frågar inte varför. Vi försöker inte ens.

Det finns ju en enklare väg att gå.
Det finns nämligen alltid en ny sak att införskaffa. En ny människa. Ett nytt jobb.
Så vi byter ut det mesta så fort vi bara kan. I en rasande fart.

Den lätta vägen innebär alltid att vända om så fort man stöter på minsta lilla motstånd.
Om vägen vi går på plötsligt smalnar av och blir obekvämt grusig och snårig och obehagligt svårframkomlig vänder vi om omedelbart.
Och vi styr snabbt tillbaka till den bekväma och breda asfalterade motorvägen.
Den som alltid är upplyst och livligt trafikerad med tydliga skyltar så vi inte riskerar att åka vilse.
Där vi inte behöver tänka själva.
Bara tuta och köra.
Av någon anledning har vi fått för oss att det är där vi kommer att möta lyckan.

Men vi har fått allt om bakfoten.
Vi missar själva poängen.

Vi lämnar människor när de börjar bli obekväma.
När de känner oss alltför väl för att vi ska kunna gömma oss bakom våra fasader.
När de pekar på saker vi skulle kunna göra bättre.
När de uppenbarar sanningen för oss; nämligen att vi fortfarande har saker kvar att lära.
När vi behöver kompromissa med våra egna behov till förmån för någon annan.

Då väljer vi att gå vår väg.
Och så missar vi lärdomen.
Vi förlorar chansen att utvecklas och växa.
Att se sanningen och våga möta den föder en stilla glädje.

Att möta svårigheter och motgångar är jobbigt och kostar på. Men i slutändan får vi vår belöning. När vi står raka och modiga och möter det som kommer till oss på vår väg framåt i livet så växer vi. Och vår förmåga att känna och uppleva lycka växer i samma takt som vi förmår känna sorg och smärta. Vi lär oss genom att fortsätta gå framåt även när det blir uppförsbacke och snårskog på vår väg ibland.

Och vi lär oss att verklig lycka och innerlig glädje föds när vi mött en motgång och klarat av den.
När vi blivit sams med vår vän istället för att gå vår väg.
När vi har lagat det som var trasigt istället för att kasta det på soptippen.

Den breda asfalterade vägen må vara bekväm och trygg och lättsam.
Men den får att somna till, vandra genom livet halvt medvetslösa och oengagerade.

Taggarna som river oss när vi väljer att vandra genom snårskogen kanske gör oss illa ibland.
Men de får oss att vakna upp.
Och börja leva.
På riktigt.

Vi ser bara det vi vill se

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland kan livet kännas så enformigt och meningslöst och hopplöst trist och grått och tråkigt att vi är färdiga att ge upp. Resignera.
Vi suckar och beklagar oss högljutt men det gör ingen skillnad.
Ingenting förändras ändå.
Vårt lilla ekorrhjul fortsätter att snurra. Runt, runt, runt. Och vi springer på. Fortare och fortare.
Våra rutiner kväver oss och snärjer oss. Våra plikter och måsten lägger sig som ett koppel runt vår hals och vi tycker inte att vi kommer någonstans. Vi ser samma saker om och om igen på vår färd genom våra dagar och veckor och månader. Vi gör samma saker om och om igen.

Vissa dagar önskar vi att vi bara kunde dra täcket över huvudet och gömma oss för omvärlden och blunda för den bistra verkligheten därutanför.
Och vi önskar oss väldigt långt, långt bort någonstans. Helst till något avlägset och fjärran land. Och vi önskar oss långt, långt bort ifrån vår egen kropp. Och vårt eget liv. Vi vill vara någon annan. Ha ett helt annat liv. Bo på en annan plats. Kanske i en annan tid.
För då skulle nog allt kännas bättre. Livet skulle bli så mycket enklare.
Plötsligt skulle vi bli sedda och hörda och förstådda.
Vi skulle lyckas med allt vi företog oss.
Om allt bara var annorlunda.

Fast det fungerar ju inte så. Det vet vi ju.
Gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Det ser bara så ut.
Vi riktar nämligen hela tiden blicken utåt, bort från oss själva.
Och vi glömmer bort att vi själva faktiskt befinner oss utanför vårt eget synfält.
Vi ser helt enkelt inte oss själva.
Och vi ser inte hur grönt gräset faktiskt är på vår egen sida av staketet.

Ibland kan det vara läge att förändra vårt fokus.
Och vända blicken inåt.

För när livet känns trist och grått är det väldigt sällan för att det verkligen är trist och grått.
Och det beror sällan på omständigheterna.
Eller på någon annan runt omkring oss.

Istället beror det allt som oftast på att vi bara ser det vi vill se.
Vi ser det vi fokuserar på och riktar vår uppmärksamhet emot.

Och om vi ständigt väljer att rikta den mot andras liv så går vi helt miste om alla upplevelser i vårt eget. För om vi blickar inåt kommer vi att häpna över de rikedomar som faktiskt redan finns där.
Vi har allt vi behöver där inom oss för att kunna leva ett oerhört spännande och inspirerande intressant liv. Vår fantasi har inga gränser, våra tankar kan bege sig vart som helst och utforska vad helst de vill.

Om livet känns grått och trist och tråkigt kanske vi ska rikta blicken inåt och se om det finns någonting vi kan göra för att förändra det. Bryta våra invanda rutiner. Öppna oss för vår inre värld, våga bli lite mer och större och färggladare och modigare än vad vi redan är. Göra sådant som vi verkligen känner för även om det är något annorlunda eller om vi riskerar att sticka ut från mängden. Öppna oss för världen runt omkring oss. Prata med människor vi aldrig brukar prata med. Se en typ av film vi aldrig brukar se. Äta en typ av mat vi aldrig vågat pröva förut.
Att testa något vi aldrig gjort förut kan snabbt förvandla den tråkigaste dag till en dag att minnas i åratal efteråt.

Ofta sitter vi stenhårt fast i våra gamla vanor och rutiner. Vi ser samma sorts film om och om igen, fast med andra skådespelare. Vi lyssnar på samma typ av musik, fast med olika band.
Vi äter samma sorts mat om och om igen.
Det är inte så konstigt att vi blir uttråkade ibland.

Men om vi öppnar oss för något nytt varje dag, kanske vi inser att det finns så oerhört mycket som vi aldrig tidigare har utforskat eller upptäckt eller lagt märke till.
Så många fantastiska saker som vi bara undvikit att närma oss eller titta på.

Och när vi inser det förstår vi att livet egentligen inte kan vara tråkigt och grått och meningslöst.
Det är bara vi som inte vågat gå ut i världen och börjat leva livet fullt ut.

Skenet kan bedra

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.

Släpp taget och andas in doften av frihet

                                                                     * bild från wikipedia      

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

Bara gapa och svälj

                                                                            * bild från morgueFile.com


Vi vill ha det enkelt och lättsmält och färgglatt.
Helst helt utan tuggmotstånd eller några som helst besvär som gör att vi behöver anstränga oss.
Det ska vara problemfritt och luktfritt och smärtfritt.
Utan att vi ska behöva ödsla tid på att behöva tänka själva.

Och så vi vill gärna ha det kostnadsfritt. Förstås. Gratis är gott. Och om inte det går, så vill vi iallafall ha det så billigt som möjligt.
Vi vill bara ha mer och mer och bättre och billigare och nyare.
Och vi vill ha det redan igår.
Om det vore möjligt.
Helst utan att vi behöver tänka efter hur det ska gå till.
Och vem som ska betala priset.
Det vi inte vet lider vi ju som bekant inte av.

Så att det knapras piller som aldrig förr i det här landet är inte speciellt förvånande.
Det är så vi vill ha det.
Enkla lösningar, snabba resultat, strunt samma om det har obehagliga biverkningar eller efterverkningar eller rent av får ödesdigra konsekvenser.
Tänk inte efter, låt någon annan tänka åt dig. Ansträng dig inte i onödan.
Låt någon annan göra jobbet åt dig. Låt någon annan ta ansvaret.
Visa inte hur du mår eller vad du egentligen känner.
Vi polerar och putsar på ytan och gör allt för att den ska vara fläckfri.

Mår du lite dåligt, bry dig inte om att sätta dig ner och försöka ta reda på vad som är fel. Om det kanske finns något du kan ändra på i ditt liv så att du mår lite bättre.
Om du är deprimerad och lider av självmordstankar, om du är uttråkad, stressad, om du drabbas av sorg, om du ställs inför en kris, eller om du bara känner dig lite allmänt nere och ledsen så finns det en enkel lösning som passar alla.

Ta ett lyckopiller. Bara gapa och svälj.
Strunta i att bearbeta din ångest, förändra ingenting i ditt liv om det inte fungerar längre, för det är betydligt mer besvärligt och tar lite längre tid. Acceptera inte att sorg är en del av livet och bör få ta tid. Det här är vad samhället lär oss.

Och ändå.
Trots att vi har lyckopiller och bantningspiller och dagen-efterpiller och sömnpiller och piller för de flesta andra tillstånd vi kan drabbas av, så är vi inte lyckligare, vi är inte smalare, vi sover inte bättre, vi är inte starkare eller hälsosammare och vi mår uppenbarligen inte bättre.

För vi har missat själva poängen.
Piller är bara en tillfällig lösning, en hjälp på vägen, ibland till och med en vän i nöden, en livräddare och en livlina och en livboj när vi är ute på djupt vatten.
Men själva grundorsaken till våra problem finns kvar så länge vi inte åtgärdar saken.

Kanske skulle vi må lite bättre av att erkänna för oss själva hur vi mår.
Och sluta förneka våra känslor.
Sluta blunda för sanningen att vi behöver ta tag i vissa delar av våra liv.
Och istället börja göra något åt situationen. Låta allting få ha sin tid och få ta sin tid.
Det är nämligen okej att vara ledsen ibland. Det är okej att gråta.
Det är okej att misslyckas.

Livet kanske inte alltid blir som man har tänkt sig.
Inga piller i världen kan skydda oss från livets hårda kanter som vi stöter emot ibland.
Sorg och förtvivlan och rädsla och oro drabbar oss ibland som ett hårt slag i ansiktet.
Och när vi till slut vågar möta allt detta så växer vi. Vi utvecklas, vi blir starkare, mer förstående, mer toleranta, mer insiktsfulla och mer kärleksfulla.

Ibland är det nämligen rena hälsokuren med lite tuggmotstånd.

Med dörren en aning på glänt

                                                                  * bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

Han kommer alltid en vanlig dag

                                                                   * bild från wikipedia


Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.

Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.

Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.

Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.

Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.

Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.

Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.

Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag. 
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.

Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.

För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.

Ljuva, efterlängtade vår

                                                                       * bild från morgueFile.com


Jag har mött våren i all sin prakt de här senaste dagarna.
Och jag bara häpnar och förundras över dess storslagenhet och skönhet.
På bara några dagar känns det som att hela världen fullkomligt förvandlas inför mina ögon.
En helt annan verklighet möter mig när jag går utanför min dörr.
Det är en behaglig ny värld.
En värld som förtrollar mig.

Det som var mörkt och kallt och grått och trist har försvunnit och ersatts av ljus och värme och ljuvliga färger och jublande våryra. Bitande förfärande iskalla vindar har gett sig av, snön är borta, skyltarna som varnar för fallande istappar är instuvade i något förråd någonstans. Istället ser jag underbara färgrika blommor, glatt kvittrande fåglar och utefik fulla av människor som pratar och skrattar och umgås. Jag ser träd som nyss stod alldeles kala och utan minsta tillstymmelse till liv och som nu fullkomligt har exploderat av liv och grönska.

Och jag blir fullständigt betagen och hänförd.
För att det är så ljuvligt och härligt och nästan ofattbart vackert.
Och för att det inger hopp och livslust och ren glädje och ny inspiration.

För med våren blir vi påminda om att det som verkade så omöjligt att föreställa sig för bara ett antal veckor sedan, nu är här. Äntligen. Och vi blir påminda om att trots att mörkret och kylan ibland tycks ha kommit för att stanna för alltid, så hittar ljuset och värmen alltid fram och skingrar mörkret. Ofta när vi minst anar det.
Det kan vända så snabbt.
Förändringen kan vara total och fulländad.
Och vi undrar hur det kunde komma sig att vi inte anade att ljuset var så nära.
Våren påminner oss också om att ingenting varar för evigt. Den lär oss att fånga ögonblicket, ta vara på stunden, leva här och nu.

Våren visar oss att mirakel faktiskt kan ske.
Att det som verkade dött kan plötsligt få liv igen.
Och den visar oss att det alltid, alltid, finns hopp, att det blir bättre och ljusare och lättare igen.

Våren lär oss att vi alltid kan fortsätta hoppas och tro och önska och längta.
För ljuset och värmen kommer.
Hur mörkt och hopplöst det än ser ut.

Möten med vardagshjältar

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Ikväll vill jag glömma bort allt om märkligt obetänksamma beslut som verkar ha tagits angående akutsjukhusen i Stockholm.
Förhoppningsvis har jag bara missförstått, hört fel.
Låt oss hoppas det.

Och ikväll vill jag bara glömma bort allt onödigt spring under dagen för att hitta blodtrycksmanschetter, febertermometrar, ekg-apparater och nålar. Jag vill låtsas att det inte är sant att man tycker det är för dyrt att köpa in dylik utrustning till en stor akutmottagning. Och jag vill inte tänka mer på etikettskrivare som slutar fungera så att allt måste skrivas för hand eller datorer som krånglar. Ännu mindre vill jag tänka på stress, döden, misshandel och rån, självmordsförsök och sjukdomar. Ikväll tänker jag glömma bort allt det.

Och istället tänka på det underbara mod och den vackra kärlek jag stod ansikte mot ansikte med idag.
Hos den kvinna som följt med sin älskade in till sjukhus.
Som vårdade sin svårt sjuke make dygnet runt hemma.
Och ändå orkade hon le och vara vänlig.

Hos den man som var så hårt drabbad av förlamning och annat men så full av livskraft och mod att jag häpnade. Och var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se tårarna av stolthet i mina ögon när han kämpade för att klara en sak på egen hand och lyckades.

Och jag ska tänka på den fantastiska unga kvinna som med sådant makalöst mod tog så väl hand om sin äldre och sjuke granne och som nu var hans enda livlina och räddande ängel. Hon kämpade för hans rätt till vård. Och följde självklart med honom till sjukhuset för att han skulle slippa vara ensam.

Och jag ska tänka på alla de andra, alla dessa fina människor jag mött idag.

När jag möter alla dessa oerhört modiga och omtänksamma och kärleksfulla vardagshjältar så känner jag mig privilegierad och ödmjuk inför deras enorma styrka och kraft. Det inspirerar mig att fortsätta med mitt jobb. Och får mig att vilja bli bättre, kunnigare, effektivare. Så att jag kan underlätta mer i deras liv, lyfta något av den tunga börda de bär på sina axlar dagligen. Iallafall under den tid de är hos oss på akuten.

De gör ett oerhört arbete i tysthet, alla dessa anhöriga och vänner och grannar.
Som det aldrig talas om. Som sällan uppskattas.
I mina ögon är de fantastiska, dessa vardagshjältar.

Hela livet i din hand

                                                                                          * bild från morgueFile.com

Varje dag när du vaknar har du en möjlighet att göra ett val. Ett nytt val.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att den ska se ut.
Bara du.

Om du inte trivs med hur du lever ditt liv, välj igen. Gör något annat. Hitta på något, vad som helst.
Gå i en helt annan riktning, vänd tillbaka och börja om från början om du så vill, men stanna för allt i världen inte kvar där du är idag. Inte om du inte trivs.

För missnöje och besvikelse föder bitterhet och ilska. Och irritation.
Och en missljudande klagosång. Det kan leda till depression.
Smärta och spänningstillstånd och panikångest.

Och vad du än tänker och hur du än ser på dig själv och din betydelse här på jorden så påverkar du människorna runtomkring dig mer än du tror.
 
Det spelar faktiskt roll hur du mår. Att du hinner med det du vill hinna med.
Att du tar dig tid att göra de saker du älskar att göra.
Och att du tagit dig tid för att ta reda på vad du älskar att göra.
Att du har landat i dig själv och känner dig hemma där.
Livet är alldeles, alldeles för kort för att levas för alla andras skull.
Det måste levas för dig.

Du håller livet där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att det ska se ut.
Bara du.

Det spelar också roll hur du trivs med ditt liv.
Först och främst för din egen skull. Du förtjänar ett liv som du trivs med och som gör dig glad.     
Och det spelar även roll för alla de människor som lever och andas i din närhet.

Det är så viktigt att vi blir bättre på att ta hand om oss själva.
Tar hänsyn även till oss själva. Är rädda om oss. Ser till att vi mår bra.
Ingen kan göra det bättre än just vi.
Och ju bättre vi blir på att ta hand om oss själva, ju mindre behöver folk oroa sig för oss.
Vi blir inte så ilskna, krävande och hopplöst negativa.
Vi blir så mycket lättare att umgås med.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Bestäm dig för hur du vill att den ska se ut.
Och bered dig på att möta den.

Luft under vingarna

                                                                         * bild från wikipedia

Plötsligt en dag står vi där och känner det som om vi sitter fast.
Livet känns så grått och outhärdligt trist och det verkar som om precis allt och alla går emot oss.
Vi känner oss fastlåsta i vårt eget liv och vi vet inte hur vi ska ta oss loss.
Om vi överhuvudtaget någonsin, någon gång kommer att komma loss.
Vi längtar efter att fly vår väg. Rymma långt bort från alla plikter.
Långt, långt bort från vårt eget liv.
Vi längtar efter mer frihet. Lite luft under vingarna.

Men de flesta av oss stannar kvar. Vi försöker stå ut.
Trots att det känns som om vi är ensammast i världen och ingen förstår.
Ingen bryr sig. Ingen tycker om oss.
Världen är orättvis och grym.

Vi skyller gärna på ödet, dålig karma, otur, vårt jobb, ja, alla anledningar vi kan komma på när vi tycker att våra liv inte fungerar. Det är sällan vårt eget fel.
Och när vi tycker att det inte finns någonting att glädjas över eller att se fram emot och framtiden ser mörk och förfärande tråkig ut så är det alltid någon annans fel.
Ödet igen förstås. Våra gener. Alla andra.

Det finns ju ingenting vi kan göra åt saken eftersom det inte är vårt eget fel.
Det finns alltid någon eller något att skylla på.
Och vi slipper ta ansvar och ta itu med våra liv.

Tänk om vi skulle våga se det som att vi faktiskt har ansvar för vårt eget liv.
Och för hur vi upplever det. Och till och med för hur vi väljer att leva det.
Tänk om vi skulle ta av skygglapparna som vi allt som oftast går omkring med och börja se oss omkring.

För livet kanske inte är alldeles grått och trist bara för att vi upplever det så.
Det kanske inte ens är helt svart eller vitt.
Utan alldeles fullt av sprakande färger och underbara människor och möjligheter bara vi ser oss omkring.

Det är så lätt att bara gå på i gamla hjulspår och irriteras över att det aldrig händer något roligt eller spännande i ens tillvaro. Att sucka över att ingen hör av sig och att man känner sig ensam och bortglömd. Att fortsätta göra det man alltid gjort och uppgivet undra man var man ska kunna hämta ny inspiration ifrån.
Var man ska kunna få ny energi och livslust ifrån.
Undra över vem som ska komma och rädda en och när denna person ska dyka upp.

Och egentligen finns möjligheten till ett annat liv där hos oss hela tiden.
Om vi bara öppnar våra ögon och börjar se världen omkring oss.
Om vi börjar se att vi kan mer än vi tror. Mycket mer.
Om vi lyfter blicken.
Och upptäcker våra egna vingar.

Och plötsligt inser att ingen behöver komma och rädda oss.
Det är bara att breda ut vingarna och börja flyga.

Är tiden din vän eller fiende?

                                                                               * bild från wikipedia

Den tickar på. För de flesta av oss.
Obarmhärtigt. Hänsynslöst. Obevekligt.
Sekund för sekund. Minut för minut. Timme för timme.
Vare sig vi är medvetna om det eller inte, vare sig vi vill det eller inte.
Så fortsätter den att ticka. Ingenting kan stoppa den.

Den tid vi håller i våra händer just nu lösgör sig och försvinner ur vårt grepp hur hårt vi än försöker hålla den kvar. Och det här sker om och om igen. Och igen.
I bästa fall omvandlas tiden till dyrbara minnen eller erfarenheter och vi får behålla essensen av den inom oss. Vi kan plocka fram den då och då och lukta på den, njuta av den, förfäras över den, drömma oss tillbaka till ett gyllene ögonblick som får oss att le inombords och förundras över den.
Tid som är väl använd blir till värdefulla skatter i vårt inre som ingen kan ta ifrån oss.
Som en riktigt nära och älskad vän som alltid finns där när vi behöver den.

Även tid som vi har förbrukat till att gråta, förtvivlat kämpat för att hålla oss flytande, alla gånger då vi misslyckats eller gjort bort oss, får vi behålla som lärorika erfarenheter inom oss. Erfarenheter som hjälper oss vidare i livet. Får oss att förstå andra lite bättre. Håller vår medkänsla vid liv.

Men tiden som går medan vi inte vågar leva förvandlas till dammande stoft i våra händer.
Den upplöses i tomma intet. Det blir ingenting kvar.

Och vi står där, undrande, förvirrade, vilsna, besvikna.
Det ekar tomt inom oss.

Ilsket och bittert och förbryllat undrar vi; vad hände med vårt liv egentligen, vart tog alla dessa dagar vägen?

Men innerst inne vet vi förstås att vi höll dem i våra händer, varenda en av dessa dagar.
Varje morgon. Varje timme och minut. Sekund för sekund var de där hos oss.
Men vi glömde att ta vara på dem. Göra det bästa av dem.

Så låt oss ta ett djupt andetag. 
Och fatta mod.
Och skapa det mest fantastiska och underbara liv vi bara kan.