Ett nytt år, en ny dag, ett nytt liv

                                                                      *bild från morgueFile.com


Ett nytt år ligger framför oss.
Och när det nya året möter oss med sina 365 alldeles blanka och oskrivna dagar med skimrande och förförande löften om ett nytt och bättre liv, inspireras vi till att avge våra alldeles egna löften.

Nu ska vi äntligen ta tag i allt det där som inte blev gjort förra året. Och åren innan dess. Nu ska vi äntligen lyckas med det som vi har misslyckats med alla andra år.
Nu ska vi äntligen ta tag i våra liv.
Nu ska vi börja om, starta upp, styra in på våra drömmars stig och börja vår vandring mot våra högt uppsatta mål.

Ett nytt år ligger framför oss alldeles orört och oförstört. Så nu ska vi äntligen lyckas äta nyttigt, sluta med diverse irriterande och osunda ovanor, bli rika, smala, vältränade, välmående och bli det perfekta jag vi alltid drömt om att bli.
Den där personen som aldrig gör ett enda misstag eller snubblar en enda gång.
Som alltid gör det som anses vara rätt och riktigt.
Och man måste ställa frågan; är vi egentligen inte redan perfekta precis som vi är?

Vi avger våra löften och hoppas på att vi just i år ska kunna hålla fast vid dessa löften året ut åtminstone.
Vi hoppas och tror att det här är vår chans, vår möjlighet, vårt hopp och vår väg framåt mot att få leva vårt liv så som vi önskar att leva det. Utan svagheter. Utan skavanker. Utan misstag.

Och så faller vi.
Och vi ger upp.
Och känner oss karaktärslösa, svaga, misslyckade och fullkomligt hopplösa.

Men det är aldrig sant.
Vi har bara stött på lite hinder på vägen.
Saken är den att vi kan börja om på nytt varje dag. Varje morgon när vi vaknar ligger ett tomt och oskrivet blad framför oss. Varje dag gör vi våra val. Och varje dag har vi en chans och en möjlighet att göra ett annat val än igår. Varje dag inbjuder livet oss till att lämna det som har varit bakom oss och istället blicka framåt och möta det som kommer med mod och tillförsikt och en smula nyfikenhet.

Det ligger inom räckhåll, vårt mål.
De ligger inom räckhåll, våra drömmar.
Med små, små steg, dag för dag, kan vi ta oss dit.
Men vi behöver ha lite överseende med oss själva.
För ibland faller vi. Vi snubblar över stenar som vi inte hinner upptäcka i tid.
Vi fastnar aningslöst i fällor på vägen som vi aldrig kunnat förutse innan vi började och som tar tid innan vi lyckas ta oss ur. Vi faller och vissa gånger faller vi hårt. Vi gör oss illa på någon vass sten som skär upp stora revor i vår dröm. Och så tappar vi hoppet.
Och ibland så river och sliter gårdagen i oss så att vi tycker att vi står och trampar på samma fläck i en evighet utan att komma framåt en meter.

Det är då vi ska minnas att vi får en ny chans varje dag. Att vi kan börja om varje dag.
Och att vi alla faller ibland. Att vi gör oss illa. Men att vi också blir starkare när vi reser oss upp och fortsätter mot våra mål.
Vi behöver inte vänta till nästa år om vi snubblar och faller en bit in på det här året.
Varje dag får vi en ny möjlighet att börja om på nytt.

Förankra dina luftslott stadigt i marken

                                                                 * bild från wikipedia


Alldeles för ofta när vi drömmer och planerar och önskar oss något nytt och något annat i våra liv så glömmer vi bort att förankra det vi drömmer om i verkligheten. Vi bygger, utan att vara medvetna om det, ett fullkomligt fantastiskt luftslott som bara blir större och finare och bättre ju mer vi finjusterar våra drömmar och önskemål.
Och ju mer tiden går och ju längre bort från vår verklighet våra drömmar når, ju högre upp i skyn stiger vårt vackra luftslott. Tills det till slut försvinner bort över horisonten och vi inte kan se det längre. Och så blir vi besvikna och bittra och djupt desillusionerade.
Och vi bestämmer oss för att drömmar bara är till för förlorare.

Men det är aldrig sant.
Drömmar är till för oss. Allesammans.
De är till för just dig.

Det är genom våra drömmar och våra önskemål om något nytt som vi tar oss vidare genom livets snårskog.
Det är våra drömmar och våra förhoppningar som lyser upp vår väg när allting tycks rasa samman runt omkring oss och vi famlar hjälplöst i mörkret, osäkra på vart vi ska gå och hur vi ska komma vidare.

Vi måste bara komma ihåg att förankra våra drömmar i verkligheten.
Vi måste komma ihåg att förtöja vårt luftslott stadigt och säkert på marken.
Och vi måste se till att skydda det från angrepp utifrån innan vi byggt färdigt.
Vi behöver inte visa världen vad vi bygger förrän vi är redo för det.
Har vi otur visar vi vårt drömbygge för någon som med några väl valda ord sticker hål på vårt fina luftslott. Och luften går ur både våra drömmar och oss själva. Vi sjunker ihop. Och så står vi där. Tillintetgjorda. Fulla av tvivel på vår egen förmåga. Tomma och plötsligt så förfärligt trötta.

Våra drömmar och idéer måste skyddas under sin uppväxttid.
Och förankras stadigt i verkligheten.
Då växer de sig starka.

Och när tiden är mogen och när vi har gjort allt det som krävs av oss, ser vi plötsligt att vårt luftslott fått stabila väggar av sten och det vackraste golv av marmor.
Och vi har byggt vår dröm rakt in i verkligheten.
Vår dröm har fått liv.

Men vi får aldrig glömma bort att ett bygge alltid kostar på.
Att det faktiskt krävs något av oss.
Vill vi lyckas bygga upp vår dröm i verkligheten, måste vi spotta i nävarna och vara beredda på att jobba för det.
Vi måste investera både tid och en noggrann planering och massor av tålamod och kanske en del pengar i vår dröm.
Allt beroende på vad vi drömmer om, förstås.
Men om vi förankrar våra luftslott stadigt i marken så har vi kommit en bra bit på väg mot att förverkliga våra drömmar.

Sakta men säkert framåt

                                                      *bild från morgueFile.com   
                                                                 
Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Högre och högre, mot stjärnorna

       

* bild från morgueFile.com

Ibland tror jag att vi drömmer för smått. Och alldeles för fegt.

Vi förminskar och anpassar våra drömmar tills de passar in och tar plats i ett undanskymt hörn någonstans och känns acceptabla och respektabla och godtagbara. 

Och då har vi förändrat dem så pass mycket att de inte längre känns som våra drömmar. 

Och de förlorar all sin kraft. 

Och när vi tänker på dem kan vi inte längre uppbåda den där inspirerande energin och känslan av innerlig lycka som vi kände när drömmen föddes, när den var alldeles ny och tog andan ur oss bara vi snuddade vid den med tanken. 

Innan vi började anpassa och förminska den. 

Nu lyckas den inte ens framkalla ett enda litet leende. 

Och vi behöver den där energin och känslan av lycka så väl för att kunna uppnå det vi drömmer om.

Vi behöver drömma större. Vackrare. Intensivare. Oftare. 

Vi behöver sätta oss ner och tänka ut det finaste, största, underbaraste och absolut bästa som vi kan tänka oss att vi vill uppnå i livet.  Och sedan dra ett djupt andetag, fatta mod och se om vi inte kan göra drömmen ännu större. Använda vår fantasi. 

Vi behöver skapa drömmar som får oss att lyfta högre och högre, mot stjärnorna.

Mot det okända. Vi behöver drömma nytt. Och vi behöver drömma stort.

Och sedan måste vi ha modet att låta våra drömmar få behålla själva essensen av det vi längtar efter. 

Och för det krävs det en hel del mod och styrka. 

Vi är så ofta rädda för att inta vår rättmätiga plats här i världen. Vi bockar gärna och niger för andra, vi uppmuntrar andra i deras strävan efter att nå sina drömmar. På ett villkor förstås. Att deras drömmar verkar rimliga och någorlunda vettiga. 

Men när det gäller oss själva vill vi inte verka för kaxiga eller förmätna. 

Vi vill helst passa in i ledet utan att sticka ut eller synas alltför tydligt. 

Våra innerligaste drömmar kan inspirera oss till stordåd.

Om vi vågar låta våra drömmar vara våra egna, om vi struntar i att klippa till kanterna och jämna till ytan så att drömmen passar in i redan färdiga mallar och passar de andra. Om vi istället glädjs över själva ymnigheten och storslagenheten i våra drömmar, om vi låter färgerna och formerna växa och frodas och fullkomligt explodera och vi sedan i vår fantasi tänker oss något ännu större och ännu bättre. 

Så kan våra drömmar leda oss precis dit vi vill komma. 

Det är så vi för världen framåt.

Det är så stora uppfinningar ser dagens ljus. 

Det är så ljuvlig och gudomligt vacker musik skapas och det är så hänförande och underbart inspirerande böcker skrivs.

Det är så vi har kommit dit vi är idag.

Men ingenting säger att vi behöver stanna där vi står just idag. 

Även om vi är nöjda och trivs med livet.

Ingenting hindrar oss från att fortsätta att drömma och växa och att följa vår innersta längtan. Ingenting.

Vår fantasi är gränslös. 

Den kan ta oss längre och längre och högre och högre, mot stjärnorna.

Om vi bara vågar drömma. 

I den här världen, just idag

                                                                                                        * bild från morgueFile.com

Tänk om det fanns en värld där taket var så högt att alla som ville kunde få hoppa högre och högre utan rädsla att slå i huvudet i någon annans snäva begränsningar eller väl dolda missunnsamhet. 
Tänk om det i den världen vore tillåtet och till och med uppmuntrades att våga sikta mot stjärnorna.  

Och tänk om det fanns en värld där nyanserna var så varierande och mångskiftande och uppskattade och att detta ansågs så värdefullt och speciellt och berikande så att ingen någonsin behövde göras om.
Tänk om det fanns en värld där det inte fanns utrymme för några renoveringsprogram där allt stöps efter samma form och målas i samma färger.
En värld där man värderar det äkta och oförfalskade som dyrbara skatter värda att skyddas.

Tänk om det fanns en värld där det faktiskt vore okej och till och med önskvärt att vara precis som den man är.
Utan omskrivningar. Utan rättningar. Utan justeringar.
Utan man vore välkommen och efterlängtad och älskad precis som den man är. Innerst inne.

Och alla eventuella justeringar och förbättringar skulle bara tillåtas att få göras därinifrån.
Utifrån en längtan och lust och önskan av att få växa, bli större, bli mer, lära något nytt, utvecklas och komma vidare i livet. Utifrån glädje.
Aldrig utifrån en känsla av brist. Eller att något skulle var fel.
Och aldrig, aldrig utifrån en känsla av att inte duga.

Tänk om det fanns en värld där färgerna var så klara och formerna så många att alla kunde uppskattas och värderas och älskas precis som de är.
Just nu och just här.
Inte efter elva operationer och åratal av självsvält och ensidiga bantningsmetoder och ett antal gör-om-mig-snälla-du-så-jag-duger-program.  
            
Utan just nu. Rakt upp och ner.
Med alla eventuella skavanker.

I den här världen, just idag, ser det lite annorlunda ut.
Men sanningen kvarstår.
Att du är välkommen och värdefull och dyrbar precis som du är.
Att du inte behöver banta tills du svimmar för att duga. Att du inte behöver operera dig och göra om dig för att våga gå utanför dörren. Att du inte behöver välja kläder eller sysselsättning eller någonting i ditt liv för att försöka duga eller passa in.

För det finns plats. Det finns plats just för dig.
Det här är din värld lika väl som någon annans.

I den här världen, just idag, behöver du bara andas ut och sedan fundera på vad som skulle få dig att må bra.
Och så se till att vara rädd om dig själv.
Du är så oerhört dyrbar precis som du är.

Herre på täppan

                                                                         * bild från morgueFile.com

Vem är det som bestämmer i ditt liv?
Du vet väl att du har full bestämmanderätt?
Ibland så släpper vi taget om rodret och låter andra ta över befälet och sköta navigeringen åt oss. De vet kanske bättre. Tror vi. Hoppas vi. De är kanske lite modigare. För det krävs mod att föra befäl. Det krävs mod att gå i täten. Och det krävs mod att själv försöka styra skeppet mot hamn när det stormar och blåser orkan runtomkring.
Ibland är det helt enkelt lättare att låta någon annan ta över.
Det blir enklare så. Så vi kompromissar. Vi vill inte ställa till besvär.

Eller så släpper vi taget om årorna och låter vår lilla eka guppa runt ute till havs lite vind för våg. Och så hoppas vi innerligt att ödet ska visa oss vägen. Föra oss varsamt i land vid våra drömmars strand.

Vi vet inte heller alltid vad vi vill. Tiden går och går, dagarna fylls med allt som hör vardagen till, det är inte så ofta vi hinner stanna upp, sätta oss ner och fundera på vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Men det kanske är värt tiden.
Det kanske är värt besväret.

Vi kanske upptäcker att vi gått på någon annans stig alltför länge.
Låtit någon annan, eller några andra, eller rent av alla andra i vår närhet peka ut riktningen åt oss.
Men hur ska de kunna känna till vår väg?
Vår destination kanske ligger åt ett helt annat håll än vad de hoppas på.
Deras drömmar för oss kanske inte alls stämmer överens med våra egna.

Det är dags att återta befälet över våra egna liv.
Bestämma oss för i vilken riktning vi vill segla. Åt vilket håll vi ska färdas.
Göra det bästa vi kan för att få det liv vi drömmer om.
Oavsett vad andra tycker och tänker om den saken.

Det är dags att vi intar platsen som herre på täppan i våra egna liv.
Den tillhör nämligen oss.

På tillfälligt besök i en annan värld

                                                                           * bild från wikipedia

Då och då brukar jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, sätta mig i någon tidsmaskin och dyka in i verkligheten någonstans på måfå. Göra lite blixtvisiter här och där. I olika århundraden. På helt skilda platser, i olika världsdelar. Bara för att få insupa atmosfären och möta människorna som levde och arbetade och drömde och älskade då.

Jag vill andas in het ökenluft och hälsa på hos beduinerna. Jag vill sitta på en liten, trång och skum jazzklubb i New York och höra Miles Davis improvisera fram sina magiska toner. Jag vill besöka gamla torp i Sverige och se hur vardagslivet såg ut förr i tiden. Jag vill åka till Egypten under faraonernas tid och besöka Luxor under en stor högtid. Jag vill se hur de byggde pyramiderna och få se en skymt av Ramses II.

För jag vill försöka förstå hur det kändes att leva i en helt annan tid på denna jord, som en helt annan person. För att bättre kunna förstå hur det kommer sig att världen ser ut som den gör idag. För att stilla min nyfikenhet. För att lära mig mer, utvecklas, vidga mina vyer.

Det går ju förstås inte.

Men snudd på.
För i böckernas värld kan jag uppleva allt detta.
Få en aning om hur det kan ha känts att leva vid en viss tid, hur det kan ha sett ut där, hur man levde och dog. I välskrivna böcker försvinner jag på tillfälliga besök till helt andra världar. Jag har vunnit omöjliga krig tillsammans med Alexander den Store, varit ensam på en öde ö med en stor svart häst, varit kirurg i Sydafrika under svåra förhållanden och räddat oräkneliga liv, vuxit upp med hyenor, levt i snart varenda världsdel, under många epoker, varit slav och slavägare, kung och fattig bonde som brukat myllan i Sverige.

Det är helt magiskt.
Det är magiskt med ord. Magiskt med berättelser. Med böcker.
För ett ögonblick tar orden oss med till en helt annan värld.
En värld där vi kan hämta allt vi behöver ifrån.
Vare sig vi nu vill stilla vår nyfikenhet eller hämta kraft och visdom eller bara fly vår egen verklighet för en stund.

Att våga hoppa

                                                                       *bild från morgueFile.com

Den där vägen vi aldrig vågat gå fast vi gärna skulle vilja.
Den där uppgiften som vi tackade nej till för att vi helt enkelt inte trodde på vår egen förmåga att utföra den.
Och för att vi misstänkte att ingen annan heller gjorde det.
Det där otänkbara som vi sedan länge drömmer om att göra men bara i allra största hemlighet, om det där som ingen får veta eller ens ana att vi funderar på.
Som vi själva knappt vågar fantisera om längre.
Det där hoppet vi önskar att vi hade vågat oss på för en evighet sedan men som aldrig blivit av.

Allt det där begränsar oss. Får oss att känna oss mycket, mycket mindre än vad vi verkligen är.
Och nästa gång blir vi ännu räddare och vågar ännu mindre.
Vi ger näring åt tanken att vi inte kan.
Så vi försöker inte ens.

En del saker tänker vi att vi ska ta tag i, senare, men vi skjuter det alltför ofta på framtiden. Fyller våra liv med annat, håller oss ständigt sysselsatta så att vi slipper höra den där pockande rösten som vill visa oss på en annan väg. Som viskar att vi har gått vilse. Att vi går åt helt fel håll.
Vi kanske rent av hoppas på att vi aldrig ska behöva ta språnget.
Aldrig behöva konfontreras med vår rädsla igen.

Det är så oerhört befriande och stärkande för självförtroendet att klara av någonting som man aldrig vågat tro att man skulle kunna utföra.
Att bara våga hoppa. Att ge sig av ut på okänt territorium.
Att på egen hand lyckas med någonting som man länge trott var omöjligt att lära sig. Vad det än gäller. Ofta får vi för oss av en eller annan anledning att vissa saker helt enkelt inte är våran grej. Ibland kan vi ha fått höra någon kommentar om våra tillkortakommanden inom området som gör att vi helt enkelt tappar lusten att fortsätta. Vilket medför att vi undviker att göra detta så gott det går genom livet.

Men rädslan försvinner inte för att vi stänger in den.
Den ger sig inte av bara för att vi låter bli att göra det vi är rädda för.
Tvärtom.
Det är det som får den att växa till och få övertaget i våra liv.

Så nästa gång vi står inför något som skrämmer oss, nästa gång vi står inför något som vi inte tror att vi klarar av, nästa gång vi har på tungan att säga att vi inte kan, vad sägs om att våga hoppa istället för att sänka ner blicken och försiktigt backa tillbaka?
För rädslan försvinner bara om vi ser den i ögonen och fortsätter ändå.
Trots att vi darrar som små asplöv. Trots att vi tror att vi inte kan eller törs eller borde.
Och resultatet spelar egentligen ingen roll.
För när vi vågar, fylls vi av nytt självförtroende och glädje.
Vår värld blir lite större.
Vår väg framåt lite tydligare.

Och vi börjar se vilka vi verkligen är.
Att vi kan så mycket mer än vi tror.
Om vi bara vågar ta språnget och hoppa.

Allt är faktiskt möjligt

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Vissa dagar är det snubblande nära att vi ger upp hoppet.
Vi orkar inte mer, vi kan inte ta ett enda steg till.
Vi stannar tvärt, ser ner i marken och vi kommer inte vidare.

För vi har tappat hoppet om att någonsin få se det vi längtar efter eller det vi i tysthet drömmer om bli verklighet. Vi har tappat tron på att drömmar faktiskt kan bli sanna. Att våra drömmar kan bli sanna.
Och det gör ont, förbaskat ont, att förlora sitt hopp.
Det blir plötsligt alldeles mörkt runtomkring oss.
Så outhärdligt mörkt.

Vi viskar tyst våra önskningar ut i mörkret på nätterna.
Men ingen hör oss.
Vi får inga färdiga svar levererade med ilbud morgonen därpå.
Det kommer ingen ängel och stryker bort tårarna från vår kind.
Vi känner oss ensamma. Övergivna.

Men så, i mörkret, när vi hjälplöst trevar oss fram efter en väg som leder oss vidare, ser vi plötsligt ett svagt ljus.
En flämtande låga av hopp är fortfarande vid liv.
Där, tätt, tätt intill våra hjärtan fladdrar en låga som ännu orkar värma oss.
Som orkar lysa upp vår väg.

Och vi inser att vi faktiskt inte är ensamma. Någonsin.
Vi är inte utlämnade till mörkret.
Det finns ljus. Det finns hopp.
Vi behöver bara blicka inåt så ser vi.

Att vi har betydligt mer styrka än vi tror.
Att vi faktiskt kan mycket, mycket mer än vi kunnat ana.
Än vad någon som ser oss utifrån anar.
Vi utnyttjar bara en bråkdel av vår potential.

Så vi har oändligt mycket mer att ge.
Och vår tro på oss själva och vår förmåga bär oss framåt.
Steg för steg.
Vi kan lugnt fortsätta att hoppas och drömma.
Med tålmodiga steg framåt, ett i taget, ser vi hur våra liv förändras till det bättre.

Och det är då vi inser till fullo.
Vi kan lyckas med vad vi vill.

Vi behöver aldrig ge upp hoppet.
Vi behöver inte sluta tro.

Allt är faktiskt möjligt.

Fortsätt framåt längs din egen väg

                                                                   * bild från morguefile.com

Ibland kan vägen fram till något som vi kämpar för, hoppas på eller drömmer om kännas evinnerligt lång.
Man hoppas innerligt på att nu, snart, alldeles snart, runt nästa krök, där är det, där bara måste det vara.
Men när vi svänger runt kröken fyllda av förväntan så ser vi att vägen framför oss ser ut att slingra sig oändligt långt bort i fjärran. Den verkar aldrig ta slut. Den bara fortsätter och fortsätter. Och fortsätter.

Och vi förlorar hoppet. Tålamodet. Lusten att ens försöka. Orken att ta ett endaste enda litet steg till.
Det känns plötsligt så tungt och meningslöst och tröstlöst. Ensamt.

Tvivel på vår egen förmåga börjar gro.
Och vi ger upp.

Vi börjar ifrågasätta våra egna förhoppningar och våra ljuvaste drömmar om hur vårt liv ska se ut.
Ofta lyssnar vi på de andra och provar att gå en annan väg. Deras väg. Vi tror att de vet bättre. Ser klarare.
Deras ord väger tyngre än vårt eget.

När det egentligen är precis tvärtom.

Du är den som vet. Bara du.
Du är den som förstår vad som är bäst för dig.
Ingen annan.
Det är du som ska leva med dina val och dina beslut och hitta det du tycker är meningsfullt och värdefullt.

Så fortsätt framåt. Längs din egen väg.
Låt ingen annan bestämma vad som är bäst för dig.

Följ dina egna förhoppningar och drömmar.

Uthärda när vägen känns evinnerlig och ödsligt ensam.
Vet att du går framåt mot det du verkligen drömmer om.
Och att du når målet förr eller senare.

Men viktigast av allt är att du vet att du följer din egen väg och är sann mot dig själv.

Och bara det gör världen lite rikare. 

Det finns nämligen ingen som du.

Ett ständigt balanserande på kanten

                                                                                                   * bild från La Clique

Att hitta rätt balanspunkt i livet är inte det lättaste.
Ibland känns det som om det kan tippa över åt fel håll när som helst.
Vi har ingen aning om hur långt fallet kan bli eller hur illa vi riskerar att slå oss.
Om vi ens överlever fallet.
Och det skrämmer oss rejält och får oss att klamra oss fast ännu hårdare.
Minsta sak kan få en i obalans. Speciellt om man balanserat på kanten under en längre tid.

Det är svårt att få ihop det man måste göra för att få en fungerande vardag med det man vill göra.
Det man borde göra med det man drömmer om att göra.
Så vi gör det vi måste göra allra först.
Vi går till jobbet. Vi handlar och tvättar och städar och lagar mat. Har vi kraft och ork kvar efter det så vill vi förstås umgås med våra nära och kära. Höra av oss till vänner som vi inte sett på länge.
Inte så sällan hamnar våra egna slumrande önskedrömmar långt ner på att-göra-listan.
Om inte allra längst ner. Dit vi väldigt sällan hinner förrän det är dags för en ny dag och en ny lista.
Och nya måsten.

Jag tror det är viktigt att vända på listan någon gång ibland.
Prioritera våra egna drömmar först. Göra något vi varken måste eller borde utan bara vill och önskar.
Bara för vår egen skull.

Kanske är det det som behövs för att hålla oss i balans här i livet.
Att vi vågar prioritera oss själva, sätta våra egna behov i första rummet ibland utan att skämmas.
Tar vi bättre hand om oss själva kanske vi inte behöver tappa balansen för minsta lilla sak.
Tillåter vi oss att ta oss tid även mitt i den hektiska vardagen till att förverkliga en del av våra drömmar, vare sig det nu är att köpa ett skissblock eller hyra en islandshäst för en timmes ridtur i skogen, eller vad vi nu än drömmer om, så får vi garanterat ny energi och livslust av det. Av att få göra något vi verkligen vill göra för en gångs skull.

Det är mycket möjligt att det får oss att le när vi viker tvätt nästa gång. Eller rent av får oss att gnola på en ny melodi på väg till jobbet.

Det är också mycket möjligt att det kan få livet att kännas lite roligare och mer som vårt liv.

Helande händer

Idag önskar jag att jag hade helande händer.
Och en förmåga att förändra verkligheten och göra den vackrare.
Snällare och behagligare.
Med en massa lyckliga slut och uppfyllda drömmar.

Jag skulle använda mina händer till att hela trasiga och förkrossade hjärtan.
Och jag skulle använda de till att avlägsna sjukdomar som ödelägger kroppar och orsakar smärta och handikapp. Händerna skulle avlägsna hat och bitterhet, förvandla sorg till glädje.

Istället får jag hålla till godo med de händer jag har.
Och de har inte riktigt den förmåga jag drömmer om =)

Ibland blir jag bara så illa berörd av alla livsöden jag möter på jobbet, oftast går det att slå ifrån sig men vissa dagar kryper det in under huden. Och följer med mig hem.

Ljuset närmar sig

Är det inte härligt att vi faktiskt går mot ljusare tider?
Det blir ljusare och ljusare för varje dag.

Trots att vi fortfarande pulsar omkring i snömodd och halkar oss fram på isiga gator, så vet vi att våren faktiskt närmar sig med stormsteg.
Idag har solen vänligt visat sig lite då och då.

Och jag ler när jag tänker på den spirande våren.
Det har varit snö och kallt alldeles för länge nu tycker jag.
Trots att det bara är mitten av februari...

Märklig dröm

Vaknade mitt i en otäck dröm imorse.
Jag låg fastfrusen med snö och is överallt utom på överkroppen och huvudet, instängd i ett riktigt trångt utrymme typ kista eller nåt annat lika trevligt.
Kunde inte röra armarna för de var helt täckta med is.
Och ser liksom in i en frysbox framför mig att mitt hjärta är uttaget ur kroppen och ligger helt fruset och orörligt där inne..
Ändå har jag ingen obehaglig känsla i drömmen, bara betraktar det hela lugnt.
Och känner i någon punkt bak i nacken att jag börjar försvinna bort..

Sedan vaknade jag.
Och kunde inte somna om men det var nog inte så konstigt trots allt.

Nej jag har inte sett någon otäck film på sistone även om man skulle kunna tro det =)

Nu en lång dag på jobbet framför mig..

Hoppas ni får en riktigt fin onsdag!