Tänk om det fanns en värld där taket var så högt att alla som ville kunde få hoppa högre och högre utan rädsla att slå i huvudet i någon annans snäva begränsningar eller väl dolda missunnsamhet.
Tänk om det i den världen vore tillåtet och till och med uppmuntrades att våga sikta mot stjärnorna.
Och tänk om det fanns en värld där nyanserna var så varierande och mångskiftande och uppskattade och att detta ansågs så värdefullt och speciellt och berikande så att ingen någonsin behövde göras om.
Tänk om det fanns en värld där det inte fanns utrymme för några renoveringsprogram där allt stöps efter samma form och målas i samma färger.
En värld där man värderar det äkta och oförfalskade som dyrbara skatter värda att skyddas.
Tänk om det fanns en värld där det faktiskt vore okej och till och med önskvärt att vara precis som den man är.
Utan omskrivningar. Utan rättningar. Utan justeringar.
Utan man vore välkommen och efterlängtad och älskad precis som den man är. Innerst inne.
Och alla eventuella justeringar och förbättringar skulle bara tillåtas att få göras därinifrån.
Utifrån en längtan och lust och önskan av att få växa, bli större, bli mer, lära något nytt, utvecklas och komma vidare i livet. Utifrån glädje.
Aldrig utifrån en känsla av brist. Eller att något skulle var fel.
Och aldrig, aldrig utifrån en känsla av att inte duga.
Tänk om det fanns en värld där färgerna var så klara och formerna så många att alla kunde uppskattas och värderas och älskas precis som de är.
Just nu och just här.
Inte efter elva operationer och åratal av självsvält och ensidiga bantningsmetoder och ett antal gör-om-mig-snälla-du-så-jag-duger-program.
Utan just nu. Rakt upp och ner.
Med alla eventuella skavanker.
I den här världen, just idag, ser det lite annorlunda ut.
Men sanningen kvarstår.
Att du är välkommen och värdefull och dyrbar precis som du är.
Att du inte behöver banta tills du svimmar för att duga. Att du inte behöver operera dig och göra om dig för att våga gå utanför dörren. Att du inte behöver välja kläder eller sysselsättning eller någonting i ditt liv för att försöka duga eller passa in.
För det finns plats. Det finns plats just för dig.
Det här är din värld lika väl som någon annans.
I den här världen, just idag, behöver du bara andas ut och sedan fundera på vad som skulle få dig att må bra.
Och så se till att vara rädd om dig själv.
Du är så oerhört dyrbar precis som du är.
2 kommentarer:
Gunnar Ekelöf ondgjorde sig över det fyrkantiga i detta "folkhem-ska" land. Han riktade främst in sig på stadsplanerare (och politiker) - med ordentlig skjuts framåt efter en tid i de då nybyggda barnrike- och lamellhusen på Fregattvägen i Gröndal (Ekelöffantast som jag är har jag varit och "spanat"). Men det är nog inte bara allt utan även alla som förväntas (?) vara så förbaskat lika i det här landet. De allra flesta är nog innerst inne rädda för att sticka ut det minsta lilla, att skilja sig från mängden. Det är nog en av faktorerna bakom de gränser/den begränsning som många av oss i onödan fastställer för oss själva.
Hej Bengt!
Det är väldigt sorgligt, det här att allt och alla ska vara så lika.
Den som vågar vara sig själv helt och fullt utmärker sig tydligt i den annars så enhetliga massan och uppfattas som konstig och knäpp.
Det bidrar förstås till vår rädsla för att skilja oss från mängden. Ingen vill väl stå alldeles ensam kvar utanför gemenskapen.
Men om fler och fler vågar sticka ut litegrann så kanske det blir lite lättare så småningom...
Skicka en kommentar