Inom oss pågår ett ständigt tjatter. Ett myller av tankar splittrar oss och förvirrar oss och skrämmer oss och förfärar oss.
Och vägrar att låta sig tystas. Vägrar att försvinna. Hur mycket vi än ignorerar de och försöker lägga locket på.
Hur mycket vi än täcker över dem, hur mycket vi än döljer dem.
Så finns de kvar där ändå, som en liten, gnagande och hopplöst irriterande tagg inom oss som inte ger oss någon ro.
Tills vi vågar öppna ögonen och se.
Att vi har denna sida hos oss också. Att det är helt okej.
Att vi faktiskt kan vara både och. Vi behöver inte vara antingen eller.
Vi duger ändå. Trots en del baksidor. Trots att vi tänker fel ibland. Trots att vi inte alltid räcker till fast vi så gärna vill. Trots att vi bär på gammalt agg, missmod, avundsjuka och far med osanningar. Trots att vi är lata när vi önskar att vi inte vore det.
Vissa sidor av oss själva vågar vi inte se utan vi slår snabbt bort blicken och tittar på något annat, mer behagligt, mer godtagbart och framförallt mer accepterat.
Men det är när vi vågar titta på det på vi har chansen till förändring. Det är först när vi vågar möta vårt inre myller av obehagliga sidor och gamla mönster och tjuriga,gnälliga och småsinta tankar som vi äntligen kan bli av med dem. Det är så vi växer och blir lite större och finner lite mer ro inom oss.
Vi tittar på det, genomskådar det och accepterar det. För rädslan försvinner när vi väl lärt oss att sluta blunda. Rädslan ger sig av. Kvar finns bara ett stilla accepterande, så här är jag, den här sidan finns också inom mig. Och vi har våra anledningar. Vi är alla mer eller mindre tilltufsade av livet, brända, vingklippta, tillsagda, hunsade, lämnade i sticket när vi behövde en vän, ja, listan kan göras oändlig. Men det är bara vi själva som kan ta beslutet att lämna all sorg och bedrövelse bakom oss, resa oss upp och gå vidare. Bara vi själva kan ta beslutet att sluta blunda för vår inre sanning och helt enkelt bestämma oss för att acceptera oss själva precis som vi är. Med alla våra skavanker och tillkortakommanden också.
För trots allt är det så att det som skaver ger oss en möjlighet att växa och komma vidare.
Och vi måste komma ihåg detta, att vi duger precis som vi är, just för att vi är unika, ingen annan är som du.
