För en del av oss är den en välsignelse och en sällsynt och dyrbar gåva.
För en del av oss är den som ett uppfriskande regn en kvalmig och varm sommardag och som ett silkeslent och skyddande plåster på vår skavande själ.
Och för en del av oss är den en förbannelse och ett gissel, ett kvävande fängelse och en skrämmande mardröm som tycks vara helt omöjlig att vakna upp ur.
Ensamheten kan befria oss eller förslava oss, den kan fylla oss med sprudlande lycka och innerlig frid eller väcka vår ångest, strö salt i våra sår och kanta vår väg med tistlar och vassa stenar som gör oss illa.
Ensamhet som är efterlängtad skapar andrum och utrymme och plats för återhämtning och centrering och eftertanke. Ensamhet som är efterlängtad öppnar upp för nya möjligheter och ger näring åt drömmar och fantasier. Ensamhet som är efterlängtad och innerligt önskad skänker tid som den vackraste av sina gåvor.
Medan ensamhet som är fruktad och oönskad och ovälkommen kan vara förödande och ohyggligt tung att bära. Den ensamheten kan leta sig inåt, ta plats i mitten av våra liv och slå rot där. Den kan hota med att aldrig någonsin ge sig av igen.
Att aldrig någonsin släppa greppet den har om oss eller släppa oss fria igen.
För när den väl har slagit rot och gjort sig hemmastadd i våra liv är den svår att jaga bort. Ofrivillig ensamhet kväver och stänger in och försvagar och orsakar sorg och bedrövelse och ljudliga suckar.
Så många i vårt samhälle idag är förfärande ensamma.
Många människor sitter ensamma dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
Utan att ha någon att prata med, skratta med, dricka kaffe med, spela bridge med, baka kakor åt eller gråta ut hos.
Då och då söker sig några av de allra ensammaste till akuten och ber om hjälp.
De söker för att de inte står ut en dag till med denna ändlösa ensamhet.
Och det i en storstad full av människor.
Befolkningen växer och ensamheten växer. Vi skulle behöva ha enkla lokaler dit folk kunde gå och där de kunde sitta och läsa sin tidning med folk omkring sig, eller ta en kopp kaffe, eller spela ett parti schack, eller ha möjlighet att se på nyheterna ihop med andra. Vi skulle behöva ha lokaler dit folk kan gå och bara umgås, laga mat tillsammans, se på film och ha möjlighet att diskutera filmen efteråt med andra, spela pingis, ha möjlighet att bolla tankar och idéer med andra, ja, vad som helst, bara det finns andra människor runtomkring .
Det borde finnas fritidsgårdar för vuxna.
Det behövs fler naturliga mötesplatser där tankar kan delas och idéer kan få växa till sig och gro, ställen där den ofrivilliga ensamheten förlorar sitt järngrepp om sina arma fångar och sakta försvinner bort i fjärran.
För att aldrig, aldrig någonsin återvända.
