När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.

På jakt efter en försvunnen skatt

Djupt inom mig bor det en skattletare.
En äventyrare på jakt efter en försvunnen helig graal.
En nostalgiker som uppmärksamt letar efter sedan länge borttappade och numera bortglömda dyrbarheter.
Denna längtan efter försvunna skatter lever inom mig och håller ständigt utkik efter tecken på om jag närmar mig någon klenod.

Jag söker med ljus och lykta efter den försvunna eller iallafall mer och mer sällsynta artigheten.

Många skulle nog kanske välja att kalla mig för omodern eller alltför otidsenlig eller rent av för en mossig bakåtsträvare.
Men jag saknar verkligen den försvunna artigheten.
Jag sörjer att den blir mer och mer sällsynt.
Jag längtar efter lite mer okomplicerad och enkel artighet i vardagen.
Nuförtiden är den så sällan skådad, iallafall i mitt liv, att jag blir alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar av ren lycka när jag möter den.

Men alltför ofta ser vår vardag inte alls ut så. Vi gråter sällan glädjetårar.
Oftast går det inte en dag utan att dörrar slår igen mitt framför näsan på oss, eller att vi blir trampade på tårna, puttade, undanskuffade eller runtskuffade. Vi får ducka för paraplyer och gåstavar med livsfarliga spetsar riktade emot oss som vapen, vi får trycka oss tätt, tätt intill husväggar för att kunna släppa förbi andra som går i bredd och som inte släpper efter eller rubbar på sitt utrymme en endaste millimeter för vår skull. Vi får hålla oss utefter kanterna i mataffären för att undvika att bli påkörda eller överkörda av kundvagnar och vi får hålla i oss för kung och fosterland när vi står i rulltrappan för att inte svepas med av vinddraget när någon stressad medmänniska skyndsamt ilar förbi.
Jag vet inte om det här är ett storstadsfenomen eller om det är allmänt utbrett.
Men jag saknar verkligen lite vanlig, gammaldags artighet i mitt liv.

Artighet kan nämligen förgylla en vanlig grå och tung och trist vardag.
Sätta guldkant på en annars intetsägande dag.
Framkalla värme inombords åt en stelfrusen och ensam själ. Artighet kan vara lika berusande vacker som den där handen som sträcks ut och drar upp någon som ramlat omkull och som ger styrka åt den som inte orkar mer.
Artighet kan få den som varken syns eller hörs och som aldrig märks eller uppmärksammas att äntligen få känna sig levande och pånyttfödd och plötsligt se sig få konturer och färg och skimmer.
Artighet kan framkalla glädje och lycka och samhörighet och inte helt sällan en längtan efter att få föra artigheten vidare. För att det känns så bra och för att artighet kan vara så ljuvlig för en ständigt ansatt och angripen själ. För att artighet smälter hårdhet och får ilskna blickar att mjukna.

Artighet kan skänka glans och värdighet åt våra liv.
Få oss att känna oss sedda och respekterade och värdefulla.
Och få våra liv att flyta på lite lättare.

Rätt använd är den som en skattkista full av de dyrbaraste stenar, artigheten.
Den förgyller och berikar våra liv.
Och gör vår vardag lite vackrare och behagligare och trevligare.

Fågelsång och svindlande vacker tystnad

                                                                      * bild från morgueFile.com

Efter en underbar helg i skärgården med kvittrande fågelsång och däremellan en svindlande vacker tystnad slås jag av hur mycket ljud av alla de slag som omger mig en vanlig dag på jobbet. På väg till jobbet. På den stressiga halvtimmen när alla slänger i sig sin lunch. På väg hem från jobbet. Hur mycket oljud som slår emot mig och som jag inte har någon möjlighet att värja mig emot.
Det är svårt att stänga ute ljud.

Det tjuter i taket från larm. Någon skriker högt av smärta. Någon vrålar av ilska. Jag blir utskälld för att allt tar så lång tid. Fem personer pratar i munnen på varandra, rapporterar nya patienter, ordinerar mediciner, ber om avdelningsplats, frågar mig något samtidigt som jag sitter i telefon och försöker ge råd till en orolig anhörig.
Det borras på våningen över. Sökare piper ideligen. Det ringer från olika rum och i många telefoner samtidigt. Det slamras från britsar och smälls i dörrar.
Och efter en helg utan allt detta märker jag plötsligt att jag störs rejält av det oväsen som omsluter mig dagarna i ända och som inte ger mig någon ro. Plötsligt blir jag irriterad över att alla pratar i munnen på varandra och ändå förväntar sig att jag ska höra och komma ihåg vad som sagts.

Jag vill bara fly in i tystnaden för ett ögonblick.

Om det finns något vi inte vill se i vår omgivning kan vi alltid välja att blunda. Vända bort blicken. Fokusera en liten bit bortanför det man absolut inte vill eller orkar se. Det är kanske inte alltid önskvärt. Men det går.

Men när det kommer till allt ljud omkring oss, till oväsen, till prat och skratt, skrik och tjut, gråt och hostattacker, larmsignaler och telefonsignaler, slammer från ombyggnader och borrmaskiner och alla andra ljud,  kan vi inte välja. Det är inte lika lätt att stänga av hörseln. Öronproppar skulle kanske hjälpa men är inte riktigt något alternativ, inte på mitt jobb iallafall.

Men vad som skulle hjälpa tror jag är om vi lärde oss ta lite mer hänsyn till varandra.
Visar lite mer respekt.
Inte avbryter och börjar prata med någon som sitter upptagen i telefon, för att ta ett exempel.
Såvida det inte är livsviktigt och absolut inte kan vänta, förstås.
Inte pratar i munnen på andra.
Det är ju också ett mycket bättre sätt att kommunicera.
Att vänta tills någon har tid att lyssna.
Då kan man också lättare bli förstådd och hörd.
Och man vet att det budskap man lämnar över blir uppfattat och emottaget.

Mycket av alla de ljud som omger oss och sköljer över oss i vår vardag är svåra att eliminera.
Men med vårt sätt att kommunicera med andra kan vi ändå göra en liten skillnad, tror jag.
Genom att visa respekt för att andra inte kan ta emot vad vi säger när de är upptagna med annat och istället väntar några minuter kan vi underlätta för både oss själva och varandra.

Och om vi unnar oss att uppsöka tystnaden ibland kan vi få lite balans i det ständiga sorlet som omger oss.
För det är oerhört svårt att urskilja sin egen röst mitt i allt oväsen.
Det är svårt att höra vad man själv vill.
Det kan till och med vara svårt att uppfatta vad man själv tänker och tycker.

I tystnaden kan vi plötsligt höra vår egen röst tala.
Med våra alldeles egna ord.
Och vi hör den berätta om vad som är viktigt för just oss.

Och det är så vi lär oss vilka vi verkligen är.
Det är så vi kan finna vår egen väg i livet.

Respektlöst mobiltelefonprat

                                                                            * bild från webbtips.se


Mer än en gång har jag varit med om när jag stått på akutrummet att patienten har svarat i sin mobiltelefon under pågående larm. Det är alltid något viktigt samtal som absolut inte kan vänta. Inte ens om man ligger på akuten med ett helt team omkring sig som jobbar med att försöka rädda ens liv eller någon kroppsdel.
Första gången det hände var jag övertygad om att patienten bara skulle stänga av sin mobil eftersom den störde. Men icke. Det skulle pratas. Delegeras arbete.
Vi jobbade under tidsbrist för att hinna rädda funktionen i en förlamad kroppshalva.
Patienten kunde inte släppa sitt arbete ens i ett sådant akut skede.

Den gången tappade jag hakan.
Blev mållös.
Idag vet jag bättre.

Det händer även ibland när vi kommer in till en patient för att utföra något arbete eller fråga något.
Eller mitt under deras samtal med läkaren.
Mobiltelefonen ringer.
Och ringer det så måste man svara.
Ändå kan de ha väntat uppemot åtta timmar för att få träffa en läkare.
Som ofta inte stannar längre än fem, högst tio minuter.
Men en del väljer alltså att svara i telefon istället.

Det här förundrade mig också till en början.
Men inte längre.

Jag vet inte riktigt vad det beror på.
I vissa lägen kanske patienten befinner sig i chock eller förnekelse om det allvarliga i sin situation.
Men är det egentligen läge att svara i mobilen iallafall? Även om man inte förstår att det är bråttom?
Respekten för andra människors tid och arbetsuppgifter kanske vore ett skäl nog att vänta ett tag med att svara?

Tycker det ibland händer samma sak ute i samhället.
För inte så länge sedan berättade en arbetskamrat för mig att han blir ledsen när andra plockar upp mobilen och svarar mitt under deras samtal. Och många gånger följer sedan ett långt samtal. Han upplever det som om han inte var viktig eller intressant nog.

Jag har varit med om detsamma ute på fik med kompisar.
Mobilen ringer, ett långt samtal inleds.
Till slut vet man inte om man ska gå sin väg eller själv ta upp telefonen och ringa någon. Eller råka välta ut lite kaffe över bordet...
Likadant om det skrivs sms. Vet inte hur många gånger jag pratat med någon som får ett sms och bara måste läsa det med en gång. Och svara. Och så får man börja om från början med det man vill ha sagt. Och hoppas på att man hinner berätta klart innan ett nytt sms droppar in...
Annars är det bara att börja från början igen.

Jag kanske bara inte hänger med min tid.
Men jag saknar lite vanlig hövlighet ibland. Lite artighet.
Och lite respekt för andras tid.