tisdag 31 maj 2011

I den här världen, just idag

                                                                                                        * bild från morgueFile.com

Tänk om det fanns en värld där taket var så högt att alla som ville kunde få hoppa högre och högre utan rädsla att slå i huvudet i någon annans snäva begränsningar eller väl dolda missunnsamhet. 
Tänk om det i den världen vore tillåtet och till och med uppmuntrades att våga sikta mot stjärnorna.  

Och tänk om det fanns en värld där nyanserna var så varierande och mångskiftande och uppskattade och att detta ansågs så värdefullt och speciellt och berikande så att ingen någonsin behövde göras om.
Tänk om det fanns en värld där det inte fanns utrymme för några renoveringsprogram där allt stöps efter samma form och målas i samma färger.
En värld där man värderar det äkta och oförfalskade som dyrbara skatter värda att skyddas.

Tänk om det fanns en värld där det faktiskt vore okej och till och med önskvärt att vara precis som den man är.
Utan omskrivningar. Utan rättningar. Utan justeringar.
Utan man vore välkommen och efterlängtad och älskad precis som den man är. Innerst inne.

Och alla eventuella justeringar och förbättringar skulle bara tillåtas att få göras därinifrån.
Utifrån en längtan och lust och önskan av att få växa, bli större, bli mer, lära något nytt, utvecklas och komma vidare i livet. Utifrån glädje.
Aldrig utifrån en känsla av brist. Eller att något skulle var fel.
Och aldrig, aldrig utifrån en känsla av att inte duga.

Tänk om det fanns en värld där färgerna var så klara och formerna så många att alla kunde uppskattas och värderas och älskas precis som de är.
Just nu och just här.
Inte efter elva operationer och åratal av självsvält och ensidiga bantningsmetoder och ett antal gör-om-mig-snälla-du-så-jag-duger-program.  
            
Utan just nu. Rakt upp och ner.
Med alla eventuella skavanker.

I den här världen, just idag, ser det lite annorlunda ut.
Men sanningen kvarstår.
Att du är välkommen och värdefull och dyrbar precis som du är.
Att du inte behöver banta tills du svimmar för att duga. Att du inte behöver operera dig och göra om dig för att våga gå utanför dörren. Att du inte behöver välja kläder eller sysselsättning eller någonting i ditt liv för att försöka duga eller passa in.

För det finns plats. Det finns plats just för dig.
Det här är din värld lika väl som någon annans.

I den här världen, just idag, behöver du bara andas ut och sedan fundera på vad som skulle få dig att må bra.
Och så se till att vara rädd om dig själv.
Du är så oerhört dyrbar precis som du är.

fredag 27 maj 2011

Som eld och som vatten

                                                                         * bild från morgueFile.com

Det har diskuterats förr.
På många, otaliga, oräkneliga sätt. I många olika och vitt skilda sammanhang.
Och det kommer att diskuteras igen.
Denna makt som ord besitter.

Hur de kan vändas och vridas åt olika håll och böjas och töjas och filas ner till oigenkännlighet för att få folk att sluta tänka själva och följa efter den som talat. Hur de kan packas in i prydliga små paket med vackert knutna rosetter och räckas över med ett falskt leende enbart i syfte att manipulera någon.

Hur orden kan sättas samman i meningar som överrumplar oss, förför oss, förfärar oss, vägleder oss och stärker oss. Hur de kan uttrycka vår allra djupaste sannning eller vår största lögn. Och allting däremellan. Alla subtila och ibland enormt besvärande nyanser som så lätt skapar djupa klyftor emellan oss när vi missförstår. Och så de befriande uppriktiga orden som bygger broar där framkomligheten var i det närmaste obefintlig.

Hur samma bokstäver som kan söndra också kan sammanfogas och ge liv åt vidunderligt vackra historier, som hänför och helar oss. Eller hur de kan skimra till i ett magiskt ögonblick i sorgens mörker och skänka tröst åt det som var otröstligt. Hur orden kan sätta frön i ett hjärta där allting verkade oändligt kargt och öde. Och förunderligt nog få det hjärtat att slå ut i full blom. Och hur orden på de mest märkliga sätt kan förändra liv.

Vissa ord kan nästla sig in hos oss och göra sig påminda när vi minst av allt vill komma ihåg dem.

Det finns ord som bränner som eld, som förtär allt i sin väg och endast lämnar aska kvar.
Och, tack och lov, så finns det ord som svalkar och lindrar och stärker som vatten.

Ett ord sagt utan eftertanke kan leva kvar ett helt liv i det hjärta som tog emot det.
Åratal efter det att förfärliga, fula och elaka ord yttrats kan de fortfarande skava och värka och stjäla kraft.

Och åratal efter det att vackra, vänliga och uppmuntrande ord yttrats kan de fortfarande ge dagliga doser av näring och livslust.

Våra ord är som eld och som vatten.
De kan bränna och skada och göra illa.
Men de kan också lugna och svalka och ge liv.

torsdag 26 maj 2011

Med dörren en aning på glänt

                                                                  * bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

tisdag 24 maj 2011

Herre på täppan

                                                                         * bild från morgueFile.com

Vem är det som bestämmer i ditt liv?
Du vet väl att du har full bestämmanderätt?
Ibland så släpper vi taget om rodret och låter andra ta över befälet och sköta navigeringen åt oss. De vet kanske bättre. Tror vi. Hoppas vi. De är kanske lite modigare. För det krävs mod att föra befäl. Det krävs mod att gå i täten. Och det krävs mod att själv försöka styra skeppet mot hamn när det stormar och blåser orkan runtomkring.
Ibland är det helt enkelt lättare att låta någon annan ta över.
Det blir enklare så. Så vi kompromissar. Vi vill inte ställa till besvär.

Eller så släpper vi taget om årorna och låter vår lilla eka guppa runt ute till havs lite vind för våg. Och så hoppas vi innerligt att ödet ska visa oss vägen. Föra oss varsamt i land vid våra drömmars strand.

Vi vet inte heller alltid vad vi vill. Tiden går och går, dagarna fylls med allt som hör vardagen till, det är inte så ofta vi hinner stanna upp, sätta oss ner och fundera på vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Men det kanske är värt tiden.
Det kanske är värt besväret.

Vi kanske upptäcker att vi gått på någon annans stig alltför länge.
Låtit någon annan, eller några andra, eller rent av alla andra i vår närhet peka ut riktningen åt oss.
Men hur ska de kunna känna till vår väg?
Vår destination kanske ligger åt ett helt annat håll än vad de hoppas på.
Deras drömmar för oss kanske inte alls stämmer överens med våra egna.

Det är dags att återta befälet över våra egna liv.
Bestämma oss för i vilken riktning vi vill segla. Åt vilket håll vi ska färdas.
Göra det bästa vi kan för att få det liv vi drömmer om.
Oavsett vad andra tycker och tänker om den saken.

Det är dags att vi intar platsen som herre på täppan i våra egna liv.
Den tillhör nämligen oss.

måndag 23 maj 2011

Värd att skydda

                                                                        * bild från morgueFile.com

Alldeles för ofta i mitt jobb tar jag emot kvinnor som är misshandlade av sina män.
Många av dessa kvinnor väljer att aldrig göra någon polisanmälan.
De syns inte i någon statistik. Någonsin.
Och de vågar sällan berätta för någon i sin närhet.
De ler ljuvt mot dig när du frågar hur det är och de säger att allt är bra.
De lever anonyma liv, de är vettskrämda, livrädda, många har förlorat kontakt med släkt och vänner.
De har många gånger tappat hoppet om att någon skulle bry sig.
De har slutat tro att de är värda att någon bryr sig.
För de tror inte att de förtjänar bättre.
De tror att det är deras fel att de blir slagna, skymfade, hotade till livet. De skäms.
De tror att de ändå är älskade av denna man och att de aldrig kan hitta någon annan som kan älska dem.

Dessa kvinnor sätter djupa spår hos oss som möter dem, syr ihop deras sår, tröstar.
Kvinnan jag mötte igår var inget undantag.

Medan jag gråtfärdig inspekterade och dokumenterade skadorna på kvinnans kropp kände jag att vi människor måste bli bättre på att sätta upp gränser. Skydda vårt eget revir. Våga säga nej och stopp och sluta.
Och lära oss att bli mer lyhörda för när andra markerar en gräns.
Den gränsen får vi aldrig, aldrig, aldrig någonsin träda över.

Vi behöver få lära oss redan i skolan att vi har ett egenvärde.
Att vi betyder något. Att vi räknas. Att vi är värdefulla precis som vi är.
Många barn får aldrig lära sig detta hemifrån.

Och om man inte tror att man betyder något, är det svårt att sätta upp gränser för hur folk får behandla en.
Om man tror att man inte räknas, är det inte lätt att säga stopp vid den första hånfulla kommentaren.

Man sätter inte upp gränser för att skydda något som inte man inte tror är värt att skydda.

Så till dig som tror att kärleken är så liten att den måste stänga dig inne och begränsa dig, till dig som tror att du är så värdelös att du inte förtjänar mer än ett ögonblicks lugn och ro innan nästa slag kommer, vill jag bara säga;

Du har missförstått. Du har inte sett vem du verkligen är.
För du är värd tusen och åter tusen gånger mer än så.
Du har inte insett ditt eget värde.

För du är fin och dyrbar.
Du är unik och speciell.
Det finns ingen som du i hela världen.
Du är värd att skydda.

Och när du väl inser det, sätt upp dina egna gränser.
Markera och säg ifrån när någon gör ett övertramp.

Och lär dig att känna igen kärleken.
Kärleken tar aldrig till våld.
Kärleken slår inte sönder ditt huvud mot hårda betonggolv.
Kärleken hånar dig aldrig.
Den gör sig aldrig någonsin lustig på bekostnad av din värdighet.
Kärleken hotar dig aldrig till livet eller försöker kväva dig.

Kärleken uppskattar dig och är rädd om dig.
Den ser dig och gläds åt vad den ser.
Kärleken stöttar dig och uppmuntrar dig.
Den håller om dig.

För kärleken är du som den vackraste och ljuvligaste blomma.
Glöm inte det.


Kärleken vet att du är värd att skydda.

fredag 20 maj 2011

Livskraft

                                                                            * bild från wikipedia

Under gårdagen var jag på besök i Rosendals Trädgård. Och bara njöt av livet. Hämtade ny kraft. Och förundrades över naturen.
Solen tittade fram under eftermiddagen och värmde gott, äppelträden blommade och doftade ljuvligt, fåglarna kom på besök vid bordet och tiggde brödsmulor, maten var riktigt god, ölet var kallt och svalkande och sällskapet trevligt.

När vi vandrade runt och tittade på de blommande äppelträden häpnade jag.
Flera hundra år gamla träd som i en del fall såg ut som om hela stammen var borta.
Det såg ut som om de vilade på en bit torr bark.
Men de stod i full blom.
En del av träden var helt ihåliga och verkade knastertorra men var översållade av underbart vackra blommor.

Det är så fantastiskt. Och oerhört inspirerande.
Denna enorma livskraft som finns i naturen.
Som gör att det kan växa de allra vackraste blommor på vad som verkar vara platser helt utan möjlighet till liv.
Och få träd att fortsätta växa och blomstra trots att själva stammen är rejält skadad.
Få blommor att ta sig igenom asfalt.

Och det får mig att tänka på den livskraft som en del människor besitter.
De som hittar en anledning att le i omständigheter som verkar vara omöjliga att orka ta sig igenom.
De som fortsätter att gå framåt trots kraftiga motvindar.
De som finner ett sätt att fylla på med ny livskraft även när de befinner sig i vad andra skulle beskriva som en hopplös situation.
De visar vägen för oss.

Det går.
Ingenting är omöjligt.
Vad än andra säger.
Du kan.
Även om ingen annan tror på dig.
Även om det verkar hopplöst.

Se dig omkring nästa gång du är på väg att ge upp.
Nästa gång du svär över all olycka som drabbar dig.
När hopplösheten känns övermäktig.

Det omöjliga sker faktiskt varje dag.

onsdag 18 maj 2011

Fågelsång och svindlande vacker tystnad

                                                                      * bild från morgueFile.com

Efter en underbar helg i skärgården med kvittrande fågelsång och däremellan en svindlande vacker tystnad slås jag av hur mycket ljud av alla de slag som omger mig en vanlig dag på jobbet. På väg till jobbet. På den stressiga halvtimmen när alla slänger i sig sin lunch. På väg hem från jobbet. Hur mycket oljud som slår emot mig och som jag inte har någon möjlighet att värja mig emot.
Det är svårt att stänga ute ljud.

Det tjuter i taket från larm. Någon skriker högt av smärta. Någon vrålar av ilska. Jag blir utskälld för att allt tar så lång tid. Fem personer pratar i munnen på varandra, rapporterar nya patienter, ordinerar mediciner, ber om avdelningsplats, frågar mig något samtidigt som jag sitter i telefon och försöker ge råd till en orolig anhörig.
Det borras på våningen över. Sökare piper ideligen. Det ringer från olika rum och i många telefoner samtidigt. Det slamras från britsar och smälls i dörrar.
Och efter en helg utan allt detta märker jag plötsligt att jag störs rejält av det oväsen som omsluter mig dagarna i ända och som inte ger mig någon ro. Plötsligt blir jag irriterad över att alla pratar i munnen på varandra och ändå förväntar sig att jag ska höra och komma ihåg vad som sagts.

Jag vill bara fly in i tystnaden för ett ögonblick.

Om det finns något vi inte vill se i vår omgivning kan vi alltid välja att blunda. Vända bort blicken. Fokusera en liten bit bortanför det man absolut inte vill eller orkar se. Det är kanske inte alltid önskvärt. Men det går.

Men när det kommer till allt ljud omkring oss, till oväsen, till prat och skratt, skrik och tjut, gråt och hostattacker, larmsignaler och telefonsignaler, slammer från ombyggnader och borrmaskiner och alla andra ljud,  kan vi inte välja. Det är inte lika lätt att stänga av hörseln. Öronproppar skulle kanske hjälpa men är inte riktigt något alternativ, inte på mitt jobb iallafall.

Men vad som skulle hjälpa tror jag är om vi lärde oss ta lite mer hänsyn till varandra.
Visar lite mer respekt.
Inte avbryter och börjar prata med någon som sitter upptagen i telefon, för att ta ett exempel.
Såvida det inte är livsviktigt och absolut inte kan vänta, förstås.
Inte pratar i munnen på andra.
Det är ju också ett mycket bättre sätt att kommunicera.
Att vänta tills någon har tid att lyssna.
Då kan man också lättare bli förstådd och hörd.
Och man vet att det budskap man lämnar över blir uppfattat och emottaget.

Mycket av alla de ljud som omger oss och sköljer över oss i vår vardag är svåra att eliminera.
Men med vårt sätt att kommunicera med andra kan vi ändå göra en liten skillnad, tror jag.
Genom att visa respekt för att andra inte kan ta emot vad vi säger när de är upptagna med annat och istället väntar några minuter kan vi underlätta för både oss själva och varandra.

Och om vi unnar oss att uppsöka tystnaden ibland kan vi få lite balans i det ständiga sorlet som omger oss.
För det är oerhört svårt att urskilja sin egen röst mitt i allt oväsen.
Det är svårt att höra vad man själv vill.
Det kan till och med vara svårt att uppfatta vad man själv tänker och tycker.

I tystnaden kan vi plötsligt höra vår egen röst tala.
Med våra alldeles egna ord.
Och vi hör den berätta om vad som är viktigt för just oss.

Och det är så vi lär oss vilka vi verkligen är.
Det är så vi kan finna vår egen väg i livet.

onsdag 11 maj 2011

Han kommer alltid en vanlig dag

                                                                   * bild från wikipedia


Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.

Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.

Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.

Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.

Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.

Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.

Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.

Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag. 
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.

Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.

För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.

söndag 8 maj 2011

På tillfälligt besök i en annan värld

                                                                           * bild från wikipedia

Då och då brukar jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, sätta mig i någon tidsmaskin och dyka in i verkligheten någonstans på måfå. Göra lite blixtvisiter här och där. I olika århundraden. På helt skilda platser, i olika världsdelar. Bara för att få insupa atmosfären och möta människorna som levde och arbetade och drömde och älskade då.

Jag vill andas in het ökenluft och hälsa på hos beduinerna. Jag vill sitta på en liten, trång och skum jazzklubb i New York och höra Miles Davis improvisera fram sina magiska toner. Jag vill besöka gamla torp i Sverige och se hur vardagslivet såg ut förr i tiden. Jag vill åka till Egypten under faraonernas tid och besöka Luxor under en stor högtid. Jag vill se hur de byggde pyramiderna och få se en skymt av Ramses II.

För jag vill försöka förstå hur det kändes att leva i en helt annan tid på denna jord, som en helt annan person. För att bättre kunna förstå hur det kommer sig att världen ser ut som den gör idag. För att stilla min nyfikenhet. För att lära mig mer, utvecklas, vidga mina vyer.

Det går ju förstås inte.

Men snudd på.
För i böckernas värld kan jag uppleva allt detta.
Få en aning om hur det kan ha känts att leva vid en viss tid, hur det kan ha sett ut där, hur man levde och dog. I välskrivna böcker försvinner jag på tillfälliga besök till helt andra världar. Jag har vunnit omöjliga krig tillsammans med Alexander den Store, varit ensam på en öde ö med en stor svart häst, varit kirurg i Sydafrika under svåra förhållanden och räddat oräkneliga liv, vuxit upp med hyenor, levt i snart varenda världsdel, under många epoker, varit slav och slavägare, kung och fattig bonde som brukat myllan i Sverige.

Det är helt magiskt.
Det är magiskt med ord. Magiskt med berättelser. Med böcker.
För ett ögonblick tar orden oss med till en helt annan värld.
En värld där vi kan hämta allt vi behöver ifrån.
Vare sig vi nu vill stilla vår nyfikenhet eller hämta kraft och visdom eller bara fly vår egen verklighet för en stund.

onsdag 4 maj 2011

Spelglädje

                                                                       * bild från morgueFile.com

Under många år av mitt liv spelade jag piano åtskilliga timmar per dag.
Samtidigt som jag jobbade heltid med annat.
Jag hade en rätt tuff pianolärare som drev på.
Till slut blev de där timmarna vid pianot en ren disciplinfråga och en mardröm.
Jag fick övertala mig själv för att orka gå och sätta mig framför pianot.
Istället för att låta fingrarna dansa lekfullt över tangenterna och njuta av att spela började jag avsky mina stunder vid pianot. Vissa gånger grät jag. Det kändes mer och mer som ett krav än något annat.

Och till slut var det bara jag, pianot och ett oändligt antal skalor och ackord och övningar.
Musiken försvann på något obemärkt sätt ut ur ekvationen.
Spelglädjen var borta.

Jag började spela mindre och mindre.
Komponera mindre.
Sjunga mindre.

Inbillade mig själv att mitt musikintresse helt enkelt hade dött.

Tills jag en dag plötsligt insåg att det inte var musikintresset som hade dött.
Eller min kärlek till pianot. Eller min lust att komponera. Eller mitt behov av att sjunga.
Det var min vilja att spela för att ständigt göra någon annan nöjd som dog.
Min vilja att hela tiden prestera mer. Bättre. Snabbare.
Jag ville inte mer. Orkade inte.

Men efter ett tag växte den där längtan efter att få spela i mig.
Jag saknade musiken som man kan sakna en riktigt kär vän.
Så jag började klinka lite igen. Och lite till.
Och så upptäckte jag att spelglädjen dök upp igen helt utan förvarning.
Det var plötsligt underbart roligt att spela ändlösa skalor och gamla övningar.
För övning och disciplin behövs förstås också.
Jag vet det.

Men om det bara är ändlösa krav som möter oss och vi känner pressen att prestera mer och bättre för varje gång vi gör någonting, kväver vi kreativiteten. Vi måste ge utrymme för både-och. Hitta den sköra balansen mellan arbete och lek. Mellan det nödvändiga, disciplinerade övandet och de stunder när magisk musik blir till.  Och vi måste våga misslyckas ibland. Och fira våra segrar på vägen mot vårt mål.

Stanna ibland utefter vägen och bara vara nöjd med det som är.
Just där och just då.

Det gäller att lära sig att se vad man redan har uppnått, samtidigt som man bär på en längtan att nå längre.

tisdag 3 maj 2011

Respektlöst mobiltelefonprat

                                                                            * bild från webbtips.se


Mer än en gång har jag varit med om när jag stått på akutrummet att patienten har svarat i sin mobiltelefon under pågående larm. Det är alltid något viktigt samtal som absolut inte kan vänta. Inte ens om man ligger på akuten med ett helt team omkring sig som jobbar med att försöka rädda ens liv eller någon kroppsdel.
Första gången det hände var jag övertygad om att patienten bara skulle stänga av sin mobil eftersom den störde. Men icke. Det skulle pratas. Delegeras arbete.
Vi jobbade under tidsbrist för att hinna rädda funktionen i en förlamad kroppshalva.
Patienten kunde inte släppa sitt arbete ens i ett sådant akut skede.

Den gången tappade jag hakan.
Blev mållös.
Idag vet jag bättre.

Det händer även ibland när vi kommer in till en patient för att utföra något arbete eller fråga något.
Eller mitt under deras samtal med läkaren.
Mobiltelefonen ringer.
Och ringer det så måste man svara.
Ändå kan de ha väntat uppemot åtta timmar för att få träffa en läkare.
Som ofta inte stannar längre än fem, högst tio minuter.
Men en del väljer alltså att svara i telefon istället.

Det här förundrade mig också till en början.
Men inte längre.

Jag vet inte riktigt vad det beror på.
I vissa lägen kanske patienten befinner sig i chock eller förnekelse om det allvarliga i sin situation.
Men är det egentligen läge att svara i mobilen iallafall? Även om man inte förstår att det är bråttom?
Respekten för andra människors tid och arbetsuppgifter kanske vore ett skäl nog att vänta ett tag med att svara?

Tycker det ibland händer samma sak ute i samhället.
För inte så länge sedan berättade en arbetskamrat för mig att han blir ledsen när andra plockar upp mobilen och svarar mitt under deras samtal. Och många gånger följer sedan ett långt samtal. Han upplever det som om han inte var viktig eller intressant nog.

Jag har varit med om detsamma ute på fik med kompisar.
Mobilen ringer, ett långt samtal inleds.
Till slut vet man inte om man ska gå sin väg eller själv ta upp telefonen och ringa någon. Eller råka välta ut lite kaffe över bordet...
Likadant om det skrivs sms. Vet inte hur många gånger jag pratat med någon som får ett sms och bara måste läsa det med en gång. Och svara. Och så får man börja om från början med det man vill ha sagt. Och hoppas på att man hinner berätta klart innan ett nytt sms droppar in...
Annars är det bara att börja från början igen.

Jag kanske bara inte hänger med min tid.
Men jag saknar lite vanlig hövlighet ibland. Lite artighet.
Och lite respekt för andras tid.

måndag 2 maj 2011

Att våga se sanningen

                                                           * bild från morgueFile.com

Ibland blundar vi för saker som pågår i våra liv för att slippa se verkligheten.
Vi riktar blicken åt ett helt annat håll. Fokuserar vår uppmärksamhet på helt andra saker.
Får tiden att gå med olika sysselsättningar i hopp om att saker och i ting ska bli bättre.
Att problem ska lösa sig av sig själva.
Att vi ska vakna upp en morgon och upptäcka att allting är precis som det ska igen.

Vi går i en annan riktning, försöker smita undan från det som hotar och stör oss.
Vi ler utåt och våra liv fortsätter på samma sätt som förut. Ingen kan ana att något är fel.
Men inombords så känner vi att det är någonting som saknas.
Att det är något som inte stämmer.

Det kanske inte behövs några större förändringar.
Kanske är det bara en liten justering som behövs för att vår vardag ska fungera lite bättre.
För att vi ska må lite bättre.
För att våra förhållanden och relationer ska fungera bättre.

Men det är viktigt att inte blunda för sanningen om vi känner att något inte riktigt stämmer i våra liv.
Vare sig det är ett jobb som sliter på oss eller en vänskap som håller på att rinna ut i sanden eller om vi bara känner att vi inte hinner med det vi vill och önskar. Eller om vår kropp börjar säga ifrån.
Vi behöver öppna våra ögon och se sanningen i vitögat.
Ofta finns det en liten, liten förändring vi kan göra för att få våra liv att fungera lite smidigare igen.
För att få balans i vårt liv.

Men om vi ihärdigt och envist blundar för sanningen så hinner den upp oss en dag.
Och då kostar det oss betydligt mer.