Jag är löjligt förtjust i att promenera omkring på Skansen, speciellt nu på vårkanten.
Trots att jag inte har några barn.
Ibland blir det tillsammans med en god vän och en välfylld picknickkorg.
Ibland blir det bara jag och de underbara djuren och solvärmen och möjligtvis någon enstaka annan besökare som jag stöter på då och då...
Det har blivit min alldeles egna vårtradition.
Majbrasor kan kvitta.
Jag behöver få se björnungar tulta omkring alldeles våryra i solen.
Höra fåglarna kvittra och nästan överösta folksorlet.
Se folk bli upprörda över att bli av med sin våffla när en fräck fågel norpar den från papptallriken nästan omedelbart efter det de har köpt den. Efter att ha stått länge, länge, länge i kö...
Jag har insett att det är lika bra att motstå våfflan.
Det är inte värt all den där kötiden.
Men jag måste se lappugglan.
Förra året besökte jag ett regnigt Skansen och fann mig stå under samma tak som en stor lappuggla.
Jag stod så nära att jag hade kunnat sträcka ut min hand och röra vid den.
Men jag vågade inte röra mig. Eller andas.
Inte för att jag var rädd för ugglan.
Utan för att jag ville att den stunden skulle vara för evigt.
Det var magiskt.
Och jag måste alltid in i stallet och insupa hästdoften.
Klappa de underbart söta shetlandsponnyerna. Som alltid får mig att minnas en barndom full av hästdrömmar, mockning, ryktning, utfodring och de tusentals gånger jag hamnade på backen på grund av en otroligt envis ponny...
Och förstås.
Alltid Skansenakvariet.
Jag måste se dessa fascinerande krokodiler.
Se om papegojan finns kvar och ropar goddag.
Ett år fick jag för mig att jag skulle bota min spindelfobi genom att hålla en stor fågelspindel i handen.
När det blev min tur att hålla i spindeln blev han tydligen sur.
Det blev jag vänligt upplyst om av killen som skötte hela spindelklappandet;
-Nu är han sur.
Inte direkt vad jag ville höra just då...
Spindeln hade tydligen bestämt sig för att han suttit i alldeles för många händer.
Just då, när den hamnade i min hand, hade den fått nog.
Så den sög sig kvar på något vis med sina otäcka fötter.
Alldeles för länge.
Och min spindelfobi tog ny fart.
Räven letar jag alltid efter men har sällan fått se den.
Har lyckats bättre ute i skogen.
Skogens konung måste föräras med en vårhälsning förstås.
Och uttrarna.
Dags för invigning av våren i helgen med andra ord.
Äntligen.
