Med dörren en aning på glänt

                                                                  * bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

Värd att skydda

                                                                        * bild från morgueFile.com

Alldeles för ofta i mitt jobb tar jag emot kvinnor som är misshandlade av sina män.
Många av dessa kvinnor väljer att aldrig göra någon polisanmälan.
De syns inte i någon statistik. Någonsin.
Och de vågar sällan berätta för någon i sin närhet.
De ler ljuvt mot dig när du frågar hur det är och de säger att allt är bra.
De lever anonyma liv, de är vettskrämda, livrädda, många har förlorat kontakt med släkt och vänner.
De har många gånger tappat hoppet om att någon skulle bry sig.
De har slutat tro att de är värda att någon bryr sig.
För de tror inte att de förtjänar bättre.
De tror att det är deras fel att de blir slagna, skymfade, hotade till livet. De skäms.
De tror att de ändå är älskade av denna man och att de aldrig kan hitta någon annan som kan älska dem.

Dessa kvinnor sätter djupa spår hos oss som möter dem, syr ihop deras sår, tröstar.
Kvinnan jag mötte igår var inget undantag.

Medan jag gråtfärdig inspekterade och dokumenterade skadorna på kvinnans kropp kände jag att vi människor måste bli bättre på att sätta upp gränser. Skydda vårt eget revir. Våga säga nej och stopp och sluta.
Och lära oss att bli mer lyhörda för när andra markerar en gräns.
Den gränsen får vi aldrig, aldrig, aldrig någonsin träda över.

Vi behöver få lära oss redan i skolan att vi har ett egenvärde.
Att vi betyder något. Att vi räknas. Att vi är värdefulla precis som vi är.
Många barn får aldrig lära sig detta hemifrån.

Och om man inte tror att man betyder något, är det svårt att sätta upp gränser för hur folk får behandla en.
Om man tror att man inte räknas, är det inte lätt att säga stopp vid den första hånfulla kommentaren.

Man sätter inte upp gränser för att skydda något som inte man inte tror är värt att skydda.

Så till dig som tror att kärleken är så liten att den måste stänga dig inne och begränsa dig, till dig som tror att du är så värdelös att du inte förtjänar mer än ett ögonblicks lugn och ro innan nästa slag kommer, vill jag bara säga;

Du har missförstått. Du har inte sett vem du verkligen är.
För du är värd tusen och åter tusen gånger mer än så.
Du har inte insett ditt eget värde.

För du är fin och dyrbar.
Du är unik och speciell.
Det finns ingen som du i hela världen.
Du är värd att skydda.

Och när du väl inser det, sätt upp dina egna gränser.
Markera och säg ifrån när någon gör ett övertramp.

Och lär dig att känna igen kärleken.
Kärleken tar aldrig till våld.
Kärleken slår inte sönder ditt huvud mot hårda betonggolv.
Kärleken hånar dig aldrig.
Den gör sig aldrig någonsin lustig på bekostnad av din värdighet.
Kärleken hotar dig aldrig till livet eller försöker kväva dig.

Kärleken uppskattar dig och är rädd om dig.
Den ser dig och gläds åt vad den ser.
Kärleken stöttar dig och uppmuntrar dig.
Den håller om dig.

För kärleken är du som den vackraste och ljuvligaste blomma.
Glöm inte det.


Kärleken vet att du är värd att skydda.