Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll

Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

Modet att sjunga en alldeles egen sång

Alla har vi en unik och alldeles egen historia att berätta.
Och den behöver faktiskt berättas. Med våra egna ord. Igen och igen.
För alla i vår närhet och för alla de människor som vi berör på vår väg framåt igenom livet.
Vår personliga och speciella version av verkligheten och vår egen unika version av världen behövs.
Men alldeles för ofta stämmer vi försynt in i bakgrundskören istället för att sjunga vårt eget solo.

Vi är så rädda för att inte duga. Vi är så rädda för att inte passa in. Vi är så rädda för att sjunga fel och för att sjunga falskt och för att vi ska glömma bort texten och för att vi ska ta för mycket plats. Och vi är så rädda för att inte vara snygga nog eller tuffa nog eller hippa nog eller fina nog eller smala nog eller starka nog eller duktiga nog.
Så vi gör allt för att inte bryta harmonin.
Vi gör vad som helst för att inte sticka ut för mycket.
Vad som helst.

Vi sjunger samma gamla beprövade stämmor fastän vi innerst inne längtar efter något helt annat. Det är tryggt och säkert och vi stör inte det allra minsta. Vi stör inte någon.
Vi smälter in i bakgrundssorlet. Vi passar in och ingen blir irriterad.

Vi får vara med men vi får betala ett väldigt högt pris för vår skönsång.
När vi ständigt håller oss i bakgrunden och gör allt vad vi kan för att undvika att strålkastarljuset hamnar på just oss, blir vi alldeles osynliga för världen. Vi syns inte.
Ingen ser oss särskilt tydligt om de ens lagt märke till oss.
Ingen hör vad vi egentligen sjunger.
Vi smälter in i bakgrunden.
Vi finns där men om vi skulle fråga hur vi skötte oss kan ingen riktigt svara.
I bästa fall mumlar någon lite vagt att vi var okej.
Och vi går därifrån med en gnagande och molande känsla av obehag i maggropen.
Ingen minns den som hela tiden håller sig i bakgrunden.

Ibland är det så uppfriskande och befriande med en egensinnig melodi som bryter av från mönstret.
Något som får oss att vakna till. Reagera. Även om sången inte alls är i vår smak.
Även om melodin eller sångrösten inte tilltalar oss det allra minsta.
Så kan det ändå finnas något den har att berätta för oss. Något vi aldrig har tänkt på förut.
Melodin kanske sår ett frö någonstans.

Vår alldeles unika röst kanske väcker genklang hos någon.
Det vi säger kanske är precis vad någon behöver höra just då.
Vi kan aldrig veta i vilken omfattning vi påverkar vår omgivning.

Men det är så viktigt för både vår egen skull och för alla runt omkring oss att vi faktiskt börjar sjunga på vår egen sång.
Att vi kliver ut från skuggorna och tar vår plats i strålkastarljuset.
Att vi fyller våra lungor med luft och uppbådar det mod vi behöver.
Ibland kommer vi även i fortsättningen att behöva stämma in i kören.
Men när vi vill kommer vi att kunna brista ut i en unik och alldeles underbart vacker solosång.
Eller vara helt tysta.

Det är en gåva till världen när vi äntligen vågar visa våra sanna jag.
Och det är en dyrbar gåva till oss själva.
När vi vågar vara oss själva kan vi inta vår plats i världen och bidra med det som är helt unikt.
Det är så världen förändras och förbättras och det är så nya idéer tar form och det är så nya projekt startas.
Och det är så konsten får liv och kärleken växer till.

När vi finner det där modet djupt inom oss att sjunga en alldeles egen sång.

Som en droppe av rent och friskt vatten

                                                             * bild från wikipedia


Vi tror att det inte spelar någon roll.
Att det vi säger och det vi gör faktiskt är så obetydligt att det inte räknas.
Att det inte märks. Och vi anar inte att våra vassa ord lämnar djupa sår efter sig.
Och vi vet inte att den spontana kram vi gav vår vän fortfarande värmer henne under sömnlösa nätter. Och vi ser inte att vår arbetskamrat funderar på det där vi sagt för så länge sedan och som fortfarande skaver och gör ont och irriterar. Och att vi faktiskt förhindrade ett självmord den där dagen då vi stannade och pratade med den där berusade mannen på bänken.

Och vi vet inte att den tröst vi gav häromdagen upplevdes så ljuvlig och underbar och livgivande som om den var en droppe av rent och friskt vatten på en uttorkad och sprucken tunga.
Och vi har ingen aning om att vi används som ett avskräckande exempel i vissa sammanhang.
Och som ett lysande föredöme i andra.

Vi tror att vi obemärkt passerar förbi världen och att vi inte lämnar det minsta spår efter oss. Vi tror att allt det vi säger bara försvinner bort i tomma intet. Att alla dessa ord vi sagt och viskat och skrikit och stammat fram och ibland basunerat ut från hustaken bara löses upp och blir till ingenting bara för att tid passerar och vänner passerar och olika miljöer passerar och för att vi själva glömmer bort vad vi sagt där och då. Och vi tror att allt det vi gör eller allt det vi låter bli att göra bara påverkar oss själva i våra egna liv.

Men där misstar vi oss.
Vår närvaro i andras liv kan friska upp som en droppe av rent och friskt vatten en stekande het sommardag.
Och vår närvaro i andras liv kan skaka om och väcka till liv och skrämma bort.

Det är så lätt att vi glömmer bort vilka vi är. Vi glömmer bort att vi faktiskt påverkar och vi inspirerar och vi engagerar och vi förändrar allt där vi går fram i vårt liv.
Vi gör skillnad. Betydligt mer än vad vi tror. Betydligt mer än vad vi kan ana.
Och antagligen betydligt mer än vad vi skulle vilja ibland.

Det spelar roll. Det spelar roll vad vi säger till grannen vi möter i trappuppgången.
Det spelar roll om vi hälsar på våra kollegor när vi kommer till jobbet på morgonen eller om vi surmulet låter bli att göra det. Det spelar roll om vi älskar vårt arbete och fylls av glädje och energi när vi arbetar eller om vi hatar varje minut av det och känner oss utmattade och slutkörda och urholkade. Och det spelar roll om vi ser någon fara illa och vi låter bli att göra något åt det. Det spelar roll hur vi beter oss mot varandra och det spelar faktiskt roll vad vi säger.

Och i dessa dagar när ondskan ännu en gång har visat oss sitt fula ansikte så kan vi påminna oss om att vi kan göra skillnad. Vi kan finnas där när någon behöver oss.
Vi kan välja att visa vänlighet och kärlek och omtänksamhet istället för att irritera oss på småsaker som ändå inte betyder något.

Överallt där ondskan visar sig följer outsäglig sorg och vanmakt och smärta och ilska i dess fotspår. Och vi står förvirrade och förtvivlade och handfallna och skakade och vi vet inte hur vi ska hantera det vi ser och det vi hör. Och det verkar fullständigt obegripligt och omöjligt att förstå hur jorden ens kan fortsätta sitt eviga snurrande runt sin axel när ondskan har slagit till.
Och hur livet bara kan fortsätta. Som om ingenting har hänt.

Det spelar faktiskt roll vad vi gör och hur vi går vidare.
Varje dag har vi möjlighet att göra skillnad.
Vi kan sträcka ut en hand till den som skådat in i ondskans ansikte och blivit bränd och skrämd. Vi kan hjälpas åt att bära dem som inte orkar ta ett enda steg till.
Vi kan visa mod och stanna kvar och lyssna när någon behöver få prata om vad som hänt.

Och vi kan välja att bli medvetna om att vi faktiskt påverkar andra runtomkring oss med det vi säger och med det vi gör.