Sommar, gyllene sol och ond bråd död

*bild från morgueFile.com

Varje år är det samma sak.

Den ljuvliga sommarvärmen kommer och förför mig med sin skönhet och värme och de mest fantastiska dofter. 

Äntligen är det dags att få gå barfota i det mjuka gräset, känna ljumma sommarvindar svalka solbränd hud, njuta av långa, ljusa sommarkvällar och samla ny kraft.  

Sitta nere på bryggan och meta aborre. Gå långa promenader i skogen. Plocka vackra blommor på ängen. Sitta alldeles tyst och stilla och betrakta hur den svartvita flugsnapparen skickligt flyger ut och in ur boet för att mata de små.

Och varje år blir jag lika brutalt påmind.

Att med sommaren och den efterlängtade värmen tinar inte bara vi stelfrusna nordbor upp utan allehanda insekter och konstiga varelser vaknar också till liv.

Och dessa varelser ska av någon anledning alltid komma så märkligt nära. Varför de måste vara så närgångna förstår jag inte. Jag har aldrig riktigt lyckats genomskåda deras motiv. Att det är något lömskt de har i tankarna förstår jag. De ska nämligen alltid krypa precis tätt intill. Gärna in i öron, innanför byxben, varhelst de kan. Vad de har för planer med att vara där vill jag helst inte fundera över.

Djurvän som jag är försökte jag tidigare i mitt liv ingå ett avtal med dessa krypande och flygande, ibland små och tyvärr, ibland rent av enorma varelser. Om jag lät bli att slå ihjäl dem så skulle de låta mig vara ifred. Jag kan meddela att de inte är ett dugg pålitliga. De höll inte sin del av avtalet. Inte en enda dag.

Så nu lever dessa kryp farligt i närheten av mig. 

Om de inte lyckas se tillräckligt otäcka ut för att jaga iväg mig.

Då springer jag istället. Och bidar min tid.

Nu i helgen har jag varit ute i skärgården.

Och haft det riktigt, riktigt bra.

Förutom alla dessa oerhört närgångna varelser jag ideligen har stött på.

Första attacken sattes in redan under fredagskvällen.   

Hela kvällen hade jag kliat mig på benet. Myggor, tänkte jag irriterat.

Vilket visade sig vara en enorm felbedömning. 

När jag tog av mig byxorna ramlade en stor, svart, otäck skalbagge ut. 

Hur länge den krupit runt där vågar jag inte tänka på.

Nu kryper den iallafall inte längre.
Den skalbaggen dog en ond, bråd död.

På lördagskvällen sedan kryper det upp en gigantisk tusenfoting ur mitt linne. Den bara dyker upp där och försöker ta sig upp på vänstra axeln. Jag for upp och försökte skaka av mig eländet, vilket resulterade i att den försvann. För att en kvart senare ge sig till känna genom att krypa runt på min rygg. 

Jag skrek och sprang och lyckades bli av med den någonstans på vägen.

Så idag när det kröp en stor spindel över min hand när jag satt och läste i solen reagerade jag knappt.

Bara ett litet pip och lite flaxande med armarna.

                                                                

Invigning av våren

                                                                        * bild från morgueFile.com


Jag är löjligt förtjust i att promenera omkring på Skansen, speciellt nu på vårkanten.
Trots att jag inte har några barn.
Ibland blir det tillsammans med en god vän och en välfylld picknickkorg.
Ibland blir det bara jag och de underbara djuren och solvärmen och möjligtvis någon enstaka annan besökare som jag stöter på då och då...

Det har blivit min alldeles egna vårtradition.
Majbrasor kan kvitta.
Jag behöver få se björnungar tulta omkring alldeles våryra i solen.
Höra fåglarna kvittra och nästan överösta folksorlet.
Se folk bli upprörda över att bli av med sin våffla när en fräck fågel norpar den från papptallriken nästan omedelbart efter det de har köpt den. Efter att ha stått länge, länge, länge i kö...

Jag har insett att det är lika bra att motstå våfflan.
Det är inte värt all den där kötiden.

Men jag måste se lappugglan.
Förra året besökte jag ett regnigt Skansen och fann mig stå under samma tak som en stor lappuggla.
Jag stod så nära att jag hade kunnat sträcka ut min hand och röra vid den.
Men jag vågade inte röra mig. Eller andas.
Inte för att jag var rädd för ugglan.
Utan för att jag ville att den stunden skulle vara för evigt.
Det var magiskt.

Och jag måste alltid in i stallet och insupa hästdoften.
Klappa de underbart söta shetlandsponnyerna. Som alltid får mig att minnas en barndom full av hästdrömmar, mockning, ryktning, utfodring och de tusentals gånger jag hamnade på backen på grund av en otroligt envis ponny...

Och förstås.
Alltid Skansenakvariet.
Jag måste se dessa fascinerande krokodiler.
Se om papegojan finns kvar och ropar goddag.
Ett år fick jag för mig att jag skulle bota min spindelfobi genom att hålla en stor fågelspindel i handen.
När det blev min tur att hålla i spindeln blev han tydligen sur.
Det blev jag vänligt upplyst om av killen som skötte hela spindelklappandet;
-Nu är han sur.
Inte direkt vad jag ville höra just då...
Spindeln hade tydligen bestämt sig för att han suttit i alldeles för många händer.
Just då, när den hamnade i min hand, hade den fått nog.
Så den sög sig kvar på något vis med sina otäcka fötter.
Alldeles för länge.

Och min spindelfobi tog ny fart.

Räven letar jag alltid efter men har sällan fått se den.
Har lyckats bättre ute i skogen.
Skogens konung måste föräras med en vårhälsning förstås.
Och uttrarna.

Dags för invigning av våren i helgen med andra ord.

Äntligen.