Lördag

Idag jobbade jag med en tjej som gick sitt andra pass efter inskolningen. Tyckte lite synd om henne för vi var kort om folk och det rasade in patienter.. Inte så kul som ny direkt..
Upptäckte att vi hade en patient som var riktigt risig och insåg att vi behövde hjälp. Vi var bara två stycken och vi hade tusen grejor som behövde göras akut, åtminstone kändes det så :/ Och vi var tvungna att jobba med den dåliga patienten, förstås. Ringde koordinatorn för att få hjälp, de brukar kunna skicka över någon personal, men det fanns ingen att få :(
Så vi fick jobba på så gott vi kunde och hoppas på att alla andra patienter var någorlunda stabila.. Snacka om att man känner sig otillräcklig i det här yrket ibland.. hur mycket man än vill och försöker kan man inte vara på två ställen samtidigt tyvärr..
Hade en patient som sprang in på expeditionen och gömde sig under kvällen, hon blev livrädd för vi hade en del ilskna missbrukare som sprang runt och skrek och hotade oss. Vi var tvungna att köra ut en av dem till slut som började gå runt och hota våra patienter. Bad honom komma tillbaka när han blivit snäll :) Han var färdigbehandlad, så det var ingen fara med honom..

Har en kollega som har det riktigt tufft just nu. När vi satt och pratade på rasten var det någon som frågade honom om hur han klarar allt. Han pratade en stund men sedan plötsligt började han gråta och gick iväg. När han kom tillbaka sade han bara att han inte var rädd att gråta inför oss, men att han inte orkade eller ville gråta på jobbet. Det är liksom hans frizon på nåt sätt. Trots det vi jobbar med.
Så svårt att trösta. Finns ingenting att säga heller för den delen.