Det är okej att förlora ibland

Ibland förlorar vi.
Trots att vi gör allt vad vi kan för att vinna. Trots att vi kämpar med näbbar och klor och tar till list och alla tricks och knep och metoder vi bara kan och vågar. Trots att vi kanske har satsat allt vi äger och har, trots att vi lagt ner hela vår själ och vårt nervöst bultande hjärta i det vi gör och trots att vi verkligen ansträngt oss. Och trots att vi verkligen vill och behöver och önskar så innerligt hett att få vinna.
Kanske mer än någon annan.
Så förlorar vi ändå ibland.

Och misströstar. Ger upp.
Eller blir ilskna. Och otrevliga.

När det blir viktigast att vinna till varje pris tappar vi för ett ögonblick vår klarsyn och får ett snävt och begränsat synfält. Vi fäster blicken på den där punkten långt bort i fjärran och vi ser ingenting annat på ett bra tag. Vi fokuserar så hårt och så intensivt på vårt mål att vi inte märker att vi springer över folk på vägen fram dit. Att vi trampar en del på tårna. Och att vi faktiskt kanske missar en hel del chanser och möjligheter som dyker upp längs vägen men som vi helt enkelt inte hinner se. När vi strävar efter att hela tiden komma först och att bli bäst och att få klättra högst upp på pallen så är risken stor att vi missar en del detaljer i det som händer runt omkring oss.
I själva livet. Vårt liv. Och risken är att vi förlorar något eller någon på vägen.

Om vi satsar allt för att vinna, om själva vinsten blir viktigare än allt annat, blir vi kanske irriterade och aggressiva mot vår omgivning om vi förlorar. Vi låter vår uppgivenhet och vår ilska över att inte komma först och vår besvikelse och bitterhet över våra uteblivna vinster gå ut över våra vänner, över våra nära och kära. Och priset vi kan komma att få betala för det kan vara högt. Alldeles för högt.

En äldre herre berättade för mig nyligen att han spelat pingis i många år med en god vän, men till slut sade till sig själv att det var nog. Vännen var en dålig förlorare och lät det alltid gå ut över honom. Så han sade till sin vän - "Aldrig mer, inte en match till." Efter det tiggde och bad vännen att få komma tillbaka och spela och bedyrade att han skulle bättra sig. Men han fick kalla handen. Han var inte rolig att ha att göra med, sade mannen som berättade det här för mig. Han hade fått nog av att spela med honom. För det ska vara trevligt och roligt att göra saker tillsammans.

När det blir viktigast att vinna till varje pris så känner vi oss så förfärligt små och värdelösa och tillintetgjorda och misslyckade när vi väl förlorar. Vi tappar fotfästet. Vi tror att vi förlorat all vår heder och ära. Att ingen längre kommer att se oss.
Vi tror att vi förlorat all respekt. Att vi måste ha gjort någonting fel.

Men det är faktiskt okej att förlora ibland.
Det är okej att inte alltid komma först. Att inte alltid vara bäst och störst och modigast och vackrast. Det är okej att göra misstag. Det är okej att göra saker utan att behöva känna att man måste vara bäst.

Det ligger en dold rikedom i att förlora.
Det är genom att förlora vi lär oss att resa oss upp och komma igen.
Och våra förluster lär oss något. Varenda en av dem.