Utan rustning

Vissa dagar känns det som om jag vaknar upp hudlös och försvarslös och inte kan värja mig mot det jag möter under dagen. Helt utan förvarning når någon jag möter direkt in i mig och berör på djupet. Och jag är tvungen att kämpa hårt för att behålla fattningen och fortsätta göra mitt jobb. Fast ibland har jag bara lust att ställa mig och skrika i ett hörn eller låsa in mig på toaletten och gråta för att livet kan vara så jävla orättvist. Och idag var just en sådan dag.... I vanliga fall brukar det inte vara något problem att hålla en viss distans till det jag möter, men såna här dagar är det kört. Två unga killar vars öden vid olika tillfällen under dagen bara grep tag i mig när jag inte alls var beredd. Ibland känner jag mig bara så liten och maktlös. Fast jag visade det inte utåt förstås, och jag skötte mitt jobb som jag skulle. Annars skulle jag inte kunna jobba med det här. Var kanske lite tårögd emellanåt bara.. Såna här möten påverkar inte själva jobbet, men det är med mig hela vägen hem, ibland en lång tid efteråt. Fan vad grymt livet kan vara.

Måste ha haft nån bad vibe idag, imorse blev jag först halvt ihjälskrämd av sötkissen som jag vill sno med mig hem, fast inte nu längre, han stod bakom en buske och fräste och väste högt åt mig.. Vad sjutton?? Jag som är världens snällaste, han brukar ju alltid kela med mig... Höll på att hamna där i busken själv i rena förskräckelsen.. Sedan gick jag en liten genväg, som jag aldrig ska gå igen, för där blev jag anfallen av en elak fiskmås. Mindre en en halvmeter ovanför mitt huvud flög den, dök ner flera gånger, skrattade rått.. Men vad f-n.. började undra om jag varit så trött att jag tagit fel på duschcremen och soppåsen i villervallan..
Jag hann undan med nöd och näppe, lucky me.. Verkar som jag får införskaffa någon gammal medeltidsrustning att gå i till jobbet. Ska väl kunna skydda mot framtida attacker ;)

Hoppas ni haft en fin dag i värmen!