Svårt att sova inatt.
Igen.
När klockan ringer vid 5.30 vill jag bara dra täcket över huvudet och strunta i att gå upp.
Vill inte. Kan inte. Orkar inte.
Sedan uppe och dricker kaffe.
Kommer till jobbet trött och fortfarande sliten efter gårdagens jobb och kastas direkt in i verkligheten.
Inte någon möjlighet att vakna till lite sakta.
Väntrummet är redan fullt av väntande sjuka, oroliga, skadade människor.
Ambulanser och bårtransporter står och väntar på att få lämna rapport.
Alla vill komma in först. Förstås.
Två sekunder senare är vi i full fart, ingen ska behöva vänta för länge.
Ändå blir det förstås alltid för länge.
För när man har ont, eller har sågat av sig något finger, eller oroar sig för en älskad anhörig, går tiden alltid för sakta. Varje sekund räknas.
Vilket leder till att det blir en del bitska kommentarer och utskällningar under dagen.
Halvtimmes lunch.
Ont i magen igen för vi kastar i oss maten.
När det är dags att gå hem är det numera nästan rutin att någon gråter eller knappt orkar ta sig hem efter det att de satt sig ner i omklädesrummet. Likadant idag.
Vi går nästan 11 000 steg på ett pass. Sällan under uppmuntran.
Egentligen är det världens bästa jobb.
Det känns bara som att det glömts bort någonstans på vägen att vi är människor.
Alla. Både patienter, anhöriga och personal.
Det ska bli mer effektivt, slimmat, mer och mer löpande-band-principen.
Och det fungerar bara inte.
Det går inte att jobba som på en fabrik.
Sjuka människor skrivs hem för tidigt för att vi inte har tillräckligt med vårdplatser.
Sedan kommer de tillbaka dagen efter och är ännu sjukare för de klarar sig inte hemma.
Vad kostar inte det?
Ja det blev ju inte så vidare värst muntert inlägg det här märker jag..
Jag ska snart äta lite gott iallafall...så snart jag är klar med tvätten =)
Hoppas ni har en riktigt fin fredagkväll!
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar