Trött

Idag galet mycket att göra på jobbet. Som vanligt fast extra allt.
Och jag räcker bara inte till. Jag vill men kan inte. Jag vill men har bara två händer.
Jag ser er i korridorerna men har ofta något annat jag är på väg att göra när jag går förbi.
Vi ser er men hinner inte alltid stanna. Fast vi vill och önskar att vi kunde.
Ofta hinner vi inte ens gå på toaletten.
Många pass är det halvtimmes-lunchen som är vårt andningshål. Och många blir hämtade även då.

Idag är jag trött och uppgiven.
Människor ser så ofta bara till sina egna behov.
Bara de blir tillgodosedda spelar det ingen roll hur många man trampar ner under sin färd.
När ska vi lära oss att vara mer rädda om varandra?