Om dåliga dagar

Ingen kan väl ha missat budskapet att om man bara tänker positivt så ordnar sig allt.
Och om vi bara tänker rätt så kan vi få allt vi önskar och drömmer om. Negativa tankar ska bytas ut. Omedelbart. Helst ska man programmera sig själv så att dessa tankar inte dyker upp överhuvudtaget. Nypa sig själv varje gång en negativ tanke dyker upp. Eller ha en nål i fickan och sticka sig i låret, helst så hårt att man aldrig vågar göra om det..

Jag är inte så säker på att det är så enkelt. Tror nog det är viktigt att försöka att inte gräva ner sig alltför djupt i sorg och bedrövelse, men vissa saker behöver man få fundera på. Få tillåtelse att känna. Att våga stanna en stund i det negativa kan göra att man plötsligt hittar vägen ut. Vägen hem. Att våga sörja, att tillåta sig att känna saknad och längtan ger en annan dimension till livet. Jag tror att man bara begraver dessa känslor inom sig annars, och så en vacker dag exploderar det. Det tror jag vi har sett alldeles för många exempel på. Den här pressen vi alla lever med att vi ska vara så himla lyckliga och vältränade och coola tär på oss.
Jag ser baksidan av den här pressen varje dag på jobbet.
Vi tror att det är något fel på oss om vi vaknar upp och inte mår riktigt bra en dag.
Vi tror att alla dagar måste vara lyckliga dagar.

Men man måste inte alltid vara på topp.

Det är nog bra med en vettig balans mellan allt. Annars kan det lätt bli en sorts falsk, glättig yta där man bara inte låtsas om att man även har lite mörkare sidor och att man faktiskt tappar fotfästet ibland. För när man tappar fotfästet börjar man leta efter fast mark att stå på, och oftast så hittar man just det. Och förhoppningsvis har man lärt sig något under tiden. Som att dåliga dagar är en del av livet, precis som bra dagar. Och att dåliga dagar också tar slut.

Tänker på en sak som Florence Nightingale sade:

"Om ingen var missnöjd med sin lott skulle världen aldrig gå framåt"