Följ den som hittar..

Upptäckte en helt ny resväg till jobbet idag.
Den gick betydligt snabbare än den jag brukar ta =)
Eller upptäckte och upptäckte; min kollega visade mig vägen helt enkelt.. nu gäller det bara att komma ihåg hur jag ska gå nästa gång.. vore lite pinsamt att åka vilse på vägen till jobbet :/
Nu hoppas jag innerligt att det inte blir någon buss-strejk i juli för då är vi strandsatta här.. tågen går ju inte, finns väl inte ens någon räls längre..de bygger och fixar och donar.. inte klart än på ett tag :(
Vi hann köpa frukost och sitta i solen och njuta innan vi gick in och jobbade =)
Gillar dagar som startar så, det måste jag medge..

Vet inte vad som hände, men det blev hur mycket som helst att göra under eftermiddagen på jobbet.. Det bara rasade in patienter, många i riktigt dåligt skick. I den vevan kommer min chef och vill prata med mig.. Skulle bara traska in till henne när jag fick tillfälle.. ja just det, tillfälle, ja.. Det blev knappt tillfälle att andas, men ett tag var jag lite inne på att överge det sjunkande skeppet, sno åt mig en kopp kaffe, och möta chefen öga mot öga...men stannade och jobbade förstås...utan kaffe... Undrade i mitt stilla sinne vad jag nu hade ställt till med.. Till slut kom hon och sade att jag fick komma in efter det att jag slutat till henne om jag ville.. ...Näe, det vill jag inte..för det är fredag kväll, jag är skittrött, och ett samtal med chefen är inte direkt vad jag längtar efter just nu.. fast det sade jag inte.. istället gick jag dit..stålsatte mig.... och fick beröm =) Hehe blev rätt förvånad men det kändes bra ;)

Fick i uppdrag att ta en svårt sjuk patient till en avdelning.. Försökte komma undan genom att erkänna att jag faktiskt inte hittade, men fick gå ändå, men fick med en underskötare som skulle visa vägen. Det var bara det att han inte heller hittade, visade det sig :) Vi fick en rätt utförlig beskrivning, underskötaren hade hittat någon sorts karta över sjukhuset som han gömde i fickan (hehe) och så satte vi av.. Efter ett tag märker vi att vi är förföljda.. Det var en hel hop av anhöriga som försökte hinna med i vårt tempo.. (vi körde formel1 med britsen, patienten var som sagt rätt risig..) och säger att de vill följa med oss som hittar, det känns tryggare =) Hehe vi som hittar ja... tur att de inte visste sanningen... jag har lyckats leda många annars relativt välorienterade människor vilse, men det kan man ju inte säga direkt.. så vi visade helt coolt vägen.. Vi gick förstås fel någon gång eller två, men vi höll god min och låtsades att vi visste vad vi gjorde ;) De var oroliga nog som det var, dessutom hade någon i sällskapet problem med andningen, jag hörde allt det i hissen, fick lite dåligt samvete då för det höga tempot :(
Men vi fullföljde uppdraget. Fast i ärlighetens namn var det inte min förtjänst. Tyvärr :/

Och nu är det fredag kväll. Och jag är ledig. Och det känns bara så skönt =)