Det finns tillfällen då livet obarmhärtigt för oss alldeles ensamma och oförberedda och oskyddade och utlämnade fram till ett vägskäl.
Och väl där framme är vi tvungna att fatta ett beslut.
På egen hand. Och kanske i all hast.
Det är inte alltid vi ges utrymme för en särskilt lång betänketid.
Ibland får vi ingen tid alls.
Och alla andra, de som vi alltid brukar fråga till råds, de som vi litar på vet bäst för oss och vet bäst för alla, de som alltid har det rätta svaret och den rätta lösningen, de finns plötsligt inte där vid vår sida.
Det är helt upp till oss nu.
Det är vårt beslut och vårt val.
Det finns tillfällen då vi måste fatta vårt beslut omedelbart.
Och där konsekvenserna kan bli förödande. Eller rent av rädda liv.
Tillfällen då vi ställs inför en situation där vi måste fatta allt mod vi har och kan uppbåda och samla ihop och sedan våga säga ifrån. Sätta stopp. Säga nej.
Tillfällen när vi ser våld och övergrepp utspelas framför våra ögon. Tillfällen när vi vet att någon blir misshandlad. Tillfällen när vi ser eller anar eller förstår att någon blir illa behandlad, utfryst, mobbad, retad, hånad eller utskrattad. Tillfällen när det pratas illa om någon, när det stöts och blöts och diskuteras och ifrågasätts och skvallras utan att personen i fråga är närvarande och tillåts eller ges möjlighet till att kunna försvara sig. Tillfällen när barn far illa. När barn kommer i kläm.
Tillfällen när våra äldre far illa. När patienter vanvårdas.
Tillfällen när djur blir illa behandlade, hunsade, vanvårdade.
Det finns alltför många skrämmande tillfällen, vi stöter alla på dem.
Tillfällen när vi måste fatta ett snabbt beslut.
Och riskera att marken vacklar under våra fötter. Att hela vår tillvaro skakas om.
Eller så väljer vi att blunda. Och så låtsas vi att vi inte ser. Eller hör.
Vi säger inget, gör inget.
Och pratar vi aldrig om det igen.
Men vi kan vara den enda som ser. Vi kanske är den enda som hör. Och förstår.
Vi kanske är den enda potentiella räddande ängeln som kommer att gå förbi.
Vi kan inte lita på att någon annan kommer att göra något.
Eller att någon annan kommer att reda ut saken.
Ibland är det upp till oss.
Någon annan kanske aldrig dyker upp.
Det finns tillfällen när mod är önskvärt.
Och det tillfälle när vi plötsligt står öga mot öga med respektlöshet och mobbing och övergrepp är just ett sådant tillfälle.
8 kommentarer:
Tänker på mordet vid Slussen - när folk bara stod och tittade på (om man nu skall tro ryktet) medans en person blev ihjälslagen...
Den dagen kan komma då man själv är en av dem som blir vittne till något liknande. Jag hoppas då att jag själv kan uppbåda det mod som krävs för att handla.
Lite av det du skriver om är jag med om varje dag. Och jag måste göra ett val varje gång jag hör en kränkning. Någon säger något elakt till en annan, knuffas, gör en min eller rent av slåss. Som lärare måste jag ALLTID markera att det inte är okej. Att alla har samma rätt att bli behandlade med respekt. Hjälper det? Ärligt talat så vet jag inte, för än har det inte gått en dag utan att jag hört eller sett en kränkning. Men jag fortsätter att välja att göra något. För varje gång jag inte säger emot så förstärker jag kränkningen och visar att personen som kränks inte är värd något bättre.
Hej Mats!
Ja, det är otäckt och obehagligt. Och man vet ju aldrig hur man kommer att reagera innan man står inför det.
En av mina kollegor, en liten, späd tjej, såg någon som gav sig på en gammal tant med rollator i tunnelbanan för inte så länge sedan. Hon tänkte inte efter utan drämde till förövaren i huvudet med sin handväska... Han blev så paff att han lommade iväg. Men hon berättade att det var fullt med folk i tunnelbanan, men ingen annan gjorde något. Och det är riktigt skrämmande.
Må så gott!
Hej Ansibecki!
Förstår att du är med om det varje dag. Jag ser det tyvärr också dagligen i mitt jobb, fast på ett lite senare stadium kanske, när skadan redan är skedd.
Jag tror och hoppas att det ändå hjälper och gör någon nytta att markera att det inte är okej.
Att det kanske sår ett frö inför framtiden om inte annat.
Men det känns verkligen lite tröstlöst ibland.
Ha en fin kväll!
Att inte välja mod beror säkert på rädsla. Rädsla för negativa konsekvenser för en själv. Rädsla för att man uppfattas som "jobbig" och/eller att det är till nackdel för den egna karriären och/eller att man tvingas lägga ner mkt tid på något och/eller att man utsätter sig själv för fysisk fara. Vad man är rädd för beror förstås på den aktuella situationen. Jag skrev nyss "att ... välja". Det är synd att eventuellt mod många gånger är resultatet av "intellektuella överväganden" - och inte sker med automatik, reflexmässigt. Möjligen spelar det inte alltid så stor roll. Men visst finns det alldeles för lite mod, för lite civilkurage. Inte minst NÄRA toppen i stora organisationer och företag. Det så kallade hovet, alla ja-sägarna ...
Hej Bengt!
Säkert. Och tyvärr är det i vissa fall också befogad rädsla, enligt min erfarenhet. Så det är mänskligt och förståeligt att blunda. Att gå undan.
Och ändå så hoppas jag någonstans på att jag själv skulle våga säga något eller göra något om jag stod inför en situation där någon blir misshandlad eller mobbad eller något. Om inte annat så iallafall ringa efter hjälp.
Tyvärr är det många gånger det inte görs.
Precis! Vi tänker alldeles för mycket i vissa situationer (och inte alls i andra, tyvärr).
Om modet istället bara reflexmässigt skulle dyka upp precis när vi behöver det, skulle nog världen se lite annorlunda ut.
Det behövs verkligen lite mer civilkurage.
Tyvärr blir reflexhandlingen sådan att "man vill inte lägga sig i..." hos många "betraktare" av en våldshandling exempelvis. Det är förödande för samhället och för enskilda individer.Rädslan för hämdaktioner mm finns där alltid- våldet accelererar och får farliga dimensioner.
Att inte våga stå upp för en idé kanske på ett möte är också en rädsla av att kanske vara "fel ute" och göra bort sig.
så viktigt att stå stark och kanske få fler med sig att stå upp, då är man på rätt väg
Må så gott och ha en fin kväll
Hej Kjell!
Ja, den blir ju sådan tyvärr, och man vill ju förstås helst inte bli indragen i en obehaglig och potentiellt farlig situation.
Och istället så släpper man ansvaret och hoppas man på att denne berömda "någon" ska komma och ta tag i situationen. Vilket sällan händer om alla tänker på samma sätt... Det är verkligen förödande.
Det är jätteviktigt att våga stå stark, men sannerligen ingen lätt uppgift alla gånger.
Må så gott du också och hoppas du haft en bra dag med byggandet utan regn!
Skicka en kommentar