På jakt efter en försvunnen skatt

Djupt inom mig bor det en skattletare.
En äventyrare på jakt efter en försvunnen helig graal.
En nostalgiker som uppmärksamt letar efter sedan länge borttappade och numera bortglömda dyrbarheter.
Denna längtan efter försvunna skatter lever inom mig och håller ständigt utkik efter tecken på om jag närmar mig någon klenod.

Jag söker med ljus och lykta efter den försvunna eller iallafall mer och mer sällsynta artigheten.

Många skulle nog kanske välja att kalla mig för omodern eller alltför otidsenlig eller rent av för en mossig bakåtsträvare.
Men jag saknar verkligen den försvunna artigheten.
Jag sörjer att den blir mer och mer sällsynt.
Jag längtar efter lite mer okomplicerad och enkel artighet i vardagen.
Nuförtiden är den så sällan skådad, iallafall i mitt liv, att jag blir alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar av ren lycka när jag möter den.

Men alltför ofta ser vår vardag inte alls ut så. Vi gråter sällan glädjetårar.
Oftast går det inte en dag utan att dörrar slår igen mitt framför näsan på oss, eller att vi blir trampade på tårna, puttade, undanskuffade eller runtskuffade. Vi får ducka för paraplyer och gåstavar med livsfarliga spetsar riktade emot oss som vapen, vi får trycka oss tätt, tätt intill husväggar för att kunna släppa förbi andra som går i bredd och som inte släpper efter eller rubbar på sitt utrymme en endaste millimeter för vår skull. Vi får hålla oss utefter kanterna i mataffären för att undvika att bli påkörda eller överkörda av kundvagnar och vi får hålla i oss för kung och fosterland när vi står i rulltrappan för att inte svepas med av vinddraget när någon stressad medmänniska skyndsamt ilar förbi.
Jag vet inte om det här är ett storstadsfenomen eller om det är allmänt utbrett.
Men jag saknar verkligen lite vanlig, gammaldags artighet i mitt liv.

Artighet kan nämligen förgylla en vanlig grå och tung och trist vardag.
Sätta guldkant på en annars intetsägande dag.
Framkalla värme inombords åt en stelfrusen och ensam själ. Artighet kan vara lika berusande vacker som den där handen som sträcks ut och drar upp någon som ramlat omkull och som ger styrka åt den som inte orkar mer.
Artighet kan få den som varken syns eller hörs och som aldrig märks eller uppmärksammas att äntligen få känna sig levande och pånyttfödd och plötsligt se sig få konturer och färg och skimmer.
Artighet kan framkalla glädje och lycka och samhörighet och inte helt sällan en längtan efter att få föra artigheten vidare. För att det känns så bra och för att artighet kan vara så ljuvlig för en ständigt ansatt och angripen själ. För att artighet smälter hårdhet och får ilskna blickar att mjukna.

Artighet kan skänka glans och värdighet åt våra liv.
Få oss att känna oss sedda och respekterade och värdefulla.
Och få våra liv att flyta på lite lättare.

Rätt använd är den som en skattkista full av de dyrbaraste stenar, artigheten.
Den förgyller och berikar våra liv.
Och gör vår vardag lite vackrare och behagligare och trevligare.