Om ris och ros

Ibland förundras jag över hur snabba vi är att ge varandra kritik.
På mitt jobb har det blivit ett tuffare klimat även arbetskollegor emellan ju tyngre och stressigare det blir rent arbetsmässigt. Tyvärr.
Någonstans måste vi få utlopp för vår frustration och vårt missnöje.
Och när man är trött och stressad är det svårt att ha tålamod och se allt det bra någon annan kanske gör.
Vi ser det som irriterar oss.
Och inte helt sällan blir det en överreaktion som dessutom kan drabba helt fel person.

Så blir tyvärr våra arbetsdagar också mycket tyngre och jobbigare än de behöver vara.

Tänk om vi vore lika snabba på att berömma varandra.
Om vi kunde stötta och uppmuntra varandra lika ivrigt som vi gnäller om allt och ingenting.

Det är så enkelt egentligen att säga ett vänligt ord, fråga hur någon mår och ta sig tid några minuter för att lyssna på svaret, ge några ord till uppmuntran istället för att leta efter fel..
För fel och saker att gnälla på går alltid att hitta.

Men det går lika bra att hitta saker som är positiva om man bara väljer att se det.
De flesta av oss gör faktiskt så gott vi kan. Man vill inte något annat än att göra ett så bra jobb som möjligt.
Men ibland räcker vi helt enkelt inte till.

Det skulle vara så skönt om vi kunde uppmuntra och stötta varandra lite mer.
Kanske skulle vi må lite bättre då, livet kanske skulle kunna kännas lite lättare.

Tänk att få gå hem med ett leende på läpparna från jobbet.