söndag 12 juni 2011

Sommar, gyllene sol och ond bråd död

*bild från morgueFile.com

Varje år är det samma sak.
Den ljuvliga sommarvärmen kommer och förför mig med sin skönhet och värme och de mest fantastiska dofter. 
Äntligen är det dags att få gå barfota i det mjuka gräset, känna ljumma sommarvindar svalka solbränd hud, njuta av långa, ljusa sommarkvällar och samla ny kraft.  
Sitta nere på bryggan och meta aborre. Gå långa promenader i skogen. Plocka vackra blommor på ängen. Sitta alldeles tyst och stilla och betrakta hur den svartvita flugsnapparen skickligt flyger ut och in ur boet för att mata de små.

Och varje år blir jag lika brutalt påmind.
Att med sommaren och den efterlängtade värmen tinar inte bara vi stelfrusna nordbor upp utan allehanda insekter och konstiga varelser vaknar också till liv.
Och dessa varelser ska av någon anledning alltid komma så märkligt nära. Varför de måste vara så närgångna förstår jag inte. Jag har aldrig riktigt lyckats genomskåda deras motiv. Att det är något lömskt de har i tankarna förstår jag. De ska nämligen alltid krypa precis tätt intill. Gärna in i öron, innanför byxben, varhelst de kan. Vad de har för planer med att vara där vill jag helst inte fundera över.

Djurvän som jag är försökte jag tidigare i mitt liv ingå ett avtal med dessa krypande och flygande, ibland små och tyvärr, ibland rent av enorma varelser. Om jag lät bli att slå ihjäl dem så skulle de låta mig vara ifred. Jag kan meddela att de inte är ett dugg pålitliga. De höll inte sin del av avtalet. Inte en enda dag.
Så nu lever dessa kryp farligt i närheten av mig. 
Om de inte lyckas se tillräckligt otäcka ut för att jaga iväg mig.
Då springer jag istället. Och bidar min tid.

Nu i helgen har jag varit ute i skärgården.
Och haft det riktigt, riktigt bra.

Förutom alla dessa oerhört närgångna varelser jag ideligen har stött på.
Första attacken sattes in redan under fredagskvällen.   
Hela kvällen hade jag kliat mig på benet. Myggor, tänkte jag irriterat.
Vilket visade sig vara en enorm felbedömning. 
När jag tog av mig byxorna ramlade en stor, svart, otäck skalbagge ut. 
Hur länge den krupit runt där vågar jag inte tänka på.
Nu kryper den iallafall inte längre.
Den skalbaggen dog en ond, bråd död.

På lördagskvällen sedan kryper det upp en gigantisk tusenfoting ur mitt linne. Den bara dyker upp där och försöker ta sig upp på vänstra axeln. Jag for upp och försökte skaka av mig eländet, vilket resulterade i att den försvann. För att en kvart senare ge sig till känna genom att krypa runt på min rygg. 
Jag skrek och sprang och lyckades bli av med den någonstans på vägen.

Så idag när det kröp en stor spindel över min hand när jag satt och läste i solen reagerade jag knappt.
Bara ett litet pip och lite flaxande med armarna.
                                                                

6 kommentarer:

Unknown sa...

Svaret är enkelt; de tycker bara om dig och alla vill ju vara nära den man tycker om. :P

nurseblog sa...

Hej Mats!

Tack, vad gulligt sagt! Men nu får jag en släng av rejält dåligt samvete med tanke på hur många av dessa jag slagit ihjäl...

Bengt sa...

Japp. Där i slutet på inlägget kröp spindeln fram. Här i Hammarby Sjöstad har jag nyligen flyttat till en ny lägenhet. Och lämnat Stockholmsspindlarnas verkliga högkvarter: vid Sickla udde. Efter en tid där kan jag numera titulera mig massmördare.
Annars får "ond bråd död & skärgården" mig närmast att tänka på Viveka Steens Sandhamnsdeckare. Men de mordhistorierna handlade ju om annat än insekter ...

nurseblog sa...

Hej Bengt!

Aha, så det är vid Sickla udde som Stockholmsspindlarna håller till! Har funderat över var deras högkvarter ligger, för det är en aning glest med spindlar just här på söder...
Skönt ändå att höra att jag inte är helt ensam i mitt ondskefulla uppdrag som massmördare...
Ju fler vi är, desto bättre!
Hjälps vi alla åt kanske vi till slut kan få bukt med de närgångna krypen!

Ansibecki sa...

Haha, jag hatar också småkryp. I alla fall om de surrar en i örat, sticks eller bits. Vi har nog en flugsmälla i varje rum här hemma. För på kvällen måste det va absolut flugfritt och med kor precis utanför kan det bli ett hårt arbete... ;)

nurseblog sa...

Hej Ansibecki!

Hehe förstår att det kan innebära riktigt hårt arbete att få det flugfritt med kor precis utanför...

Jag provade någon sorts flugfälla en gång där insekterna fastnade på en tejpbit.
Kan inte rekommenderas. Det var hemskt att se hur de stackarna flaxade och kämpade i timmar för att komma loss. När den andra flugan fastnade var jag tvungen att ge upp projektet.
Då är det bättre med någon sko eller en tung bok och så bara drämma till. Det går iallafall fort. För det mesta.