De små sakerna är inte alltid så små

Ibland kan en enda liten, till synes oviktig och snudd på helt obetydlig gest förändra ett liv.
På ett ögonblick.
Ett enda litet vänligt ord kan lysa upp hela tillvaron för någon.
Ibland kan det där lilla vi gjorde, det där som kändes som en bisak, eller det där som vi nästan lät bli att säga eller göra, det där som egentligen inte kostade oss det allra minsta, vara bland det viktigaste som vi någonsin har gjort. Våra ord kanske lever kvar i ett helt liv inom någon annan. Vårt leende kan ha räddat ett liv.

Det lilla vi gör kan få stora konsekvenser.
Det kan inspirera, ge livslust, läka ett trasigt hjärta, väcka glädje till liv, vända en tankegång, skingra tvivel, skapa stigar där det verkade omöjligt att ta sig fram, så ett frö till något stort, vända nederlag till seger eller trösta någon som behöver det.

Alltför många gånger glömmer vi bort det här.
Vi är så upptagna med våra liv att vi inte hinner stanna upp och tänka.
Ofta är vi så upptagna och stressade att vi inte hinner se. Eller höra. Eller bry oss.
Vi bara rusar förbi och vidare och framåt och så missar vi det uppenbara.

Småsaker betyder faktiskt något.
Ibland betydligt mer än de stora sakerna.
Ett leende från en främling kan lysa upp en hel dag för någon som känner sig ensam.
Att någon orkar lyssna på det man har att säga kan förändra allt för den som behöver få prata av sig. Det kan vara det som gör hela skillnaden i om man orkar fortsätta leva eller inte.
Att någon hälsar i korridoren på jobbet kan göra all skillnad i världen om man känner sig utanför och fullständigt osynlig.
Om någon tar sig tid att hålla upp en dörr istället för att drämma den i ansiktet på en känns plötsligt livet lite trevligare. Lite lättare.

Att hämta en kopp kaffe åt en stressad kollega, bjuda någon på lunch, ge beröm helt spontant, ta sig tid att växla några ord med någon som alltid sitter ensam eller skicka ett vänligt sms kan faktiskt göra skillnad.
Men alldeles för ofta glömmer vi bort det här i vår stressade tillvaro. Vi hinner inte höra av oss till våra vänner och bekanta. Vi väntar med att säga att vi uppskattar någon. Vi har så bråttom av bussen att vi inte märker att vi trampar folk på tårna och boxar någon i magen med vår väska.
Vi ser inte. Vi hör inte.

Jag möter många patienter som är svårt sjuka, en del av dem med vetskapen om att deras tid är väldigt begränsad. Många av dem berättar just om hur mycket de här små sakerna i livet betyder. Att någon har hjälpt dem upp om de ramlat ute. Att någon hört av sig för att höra hur de mår. Att de möts med vänliga ord istället för irriterade suckar inom sjukvården. Jag glömmer aldrig en patient som berättade att hon fått höra att hon hade vackra ögon av en främling trettio år tidigare. Och fortfarande blev alldeles varm och lycklig när hon tänkte på det.

Det är alldeles för många som mår dåligt i vår omgivning. Som känner sig ensamma, misslyckade, förbisedda, osynliga och obetydliga. Människor som bara längtar efter ett vänligt ord.
Det kommer in så många människor på akuten som skadar sig själva i ett desperat rop på hjälp.
Som skär sig för att få lite uppmärksamhet och omtanke och kärlek.
Och det kommer in så många människor som känner sig ensamma och upplever att de tynar bort för att de inte har någon att prata med.

Vi behöver sakta ner tempot lite då och då. Prestera lite mindre, inte alltid vara så duktiga och effektiva. För om vi saktar ner på tempot hinner vi kanske se.  Och vi hinner kanske höra av oss till någon som väntar på vårt samtal. Och vi hinner kanske hälsa på vår bästa vän. Eller ta oss tid och hjälpa damen med rollatorn som försöker kliva på bussen. Med små gester kan vi göra skillnad. Med lite vänlighet kan vi komma långt.

De små sakerna är nämligen inte alltid så små.